Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida en betydlig mängd små kratrar befinna
sig. Man finner genast att kraterbildningar
med så väldiga dimensioner icke skäligen kunna
likställas med jordens vulkankratrar, bland
livilka Yesuvio t. ex. har föga mer än en
half kilometers tvärmått. Om någon
telesko-pisk iakttagare funnes
på månen, skulle lian
fåfängt försöka
upptäcka någonting på
jordytan, som kunde
jemföras med ringberg
sådana som Tycho ocb
flera dess vederlikar.
» Copernicus» är ett
annat exempel på
dylika bergbildningar.
Det är bortåt 90
kilometer i tvärmått ocb
har en central
uppkastning af omkring
3/4 kilometers höjd
öfver »kraterns»
botten ; den omgifvande
ringvallen visar en
mycket komplicerad
anordning af terrasser
och bråddjup och
uppnår i sina högsta
delar en höjd af 31/3
kilometer öfver den
inre skåligheten. Men
en af de djupaste bland
alla månkratrarne är
»Theopliilus», livars
inre öppning, räknad
från den omgifvande
vallens topp, nedgår
till fem och en half
kilometers djup. Detta
ringberg har 102
kilometers diameter och
ett centralberg af
omkring l1/2 kilometers
höjd. Synnerligt rik
på stora ringberg är trakten vid månens
sydpol. I dennas omedelbara närhet befinna sig
»Kircher», bortåt 51/2 kilometer djupt, och
»Cassatus», som från sin massiva vall reser
sig dömformigt till omkring 62-/3 kilometers
höjd samt »Newton», en verkligt underbar
bildning med hänsyn till djup och bredd, i
det att des3 mest höjda kuppel upptornar till
sju kilometers höjd öfver det inre, medan
bredden utgör omkring 225 kilometer.
Den, som på månytan vill söka
motsvarigheter till de vulkaniska bergbildningarne på
vår jord, måste uteslutande hålla sig till de
minsta månkratrarne, hvilka blott med de
starkaste teleskoper
kunna upptäckas. De
visa sig såsom
kägellika uppkastningar
med 2—4 kilometers
tvärmått vid basen
och hafva i toppen
en ytterst fin
krateröppning, som är gan
ska svår att varsna.
Då solen står högre
och skuggorna äro
försvunna, ser man
på dessa bergkäglors
plats ofta små
tem-ligen skarpt
begränsade ljusfläckar. På
somliga ställen
uppträda dessa och andra
lägre men något
vidare kraterberg så
tätt samlade, att de
ej kunna aftecknas.
H vad beträffar de stora
förut nämda
ringbergen, sä är det
egentligen blott ringformen,
som hos dem
påminner om
jordvulkanerna. Hos
»Theophi-lus», som kan tjena
till mönster för hela
denna klass, stiger
den yttre
omvallnin-gen helt sakta till
knapt en kilometers
höjd, hvaremot det
inre svalget är 51/2
kilometer djupt. Dessa
ringberg äro således vidsträckta i månens yta
befintliga djupa urgröpningar, hvilkas kanter
uppsvält, under det jordens vulkaner
jemfö-relsevis endast äro små trattar, merändels
in-sänkta i bergtopparne och försedda med trånga
utloppskanaler, hvilka icke ens räcka till
bergens fot.
Månens »Vesuvius» med omnejd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
