Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lits vid lif genom föreläsning öfver ämnet samt
andra dithörande experiment, befans det, att
pendeln efter en timmes förlopp skenbart
af-vikit omkring 12° från det ursprunliga
sväng-ningsplanet eller att detta vridit sig omkring
l1/2 fot åt sidan på cirkelplanet. Huru
mägtigt måste icke det intryck vara, som
åskådaren erfar, när han med ögonen följer en
sådan pendel och vet med sig, att
svängnings-planets långsamma men oupphörliga vridning
endast visar, huru han sjelf och den jord,
hvarpå han befinner sig, oupphörligt ändrar
plats i rymden, ehuru i motsatt rigtning mot
svängningsplanets skenbara gång!
Den lilla pendelkulan lyder alldeles samma
oryggliga lagar, som beherska de
häpnadsväckande planetmassor, hvilka hvälfva i rymden.
Och så förhåller det sig med allt i naturen:
ingenting består allena för sig och intet kan
undgå den ordning och harmoni, som förråder
sig hos skapelsen i det hela.
Jordrullningen utgör som bekant
grundvalen för hela vår tidmätning, den aldrig
stannande klocka, efter hvilken alla urmakare rätta
gången hos sina konstgjorda urverk. En hel
jordrullning är det samma som 23 timmar 56
minuter 4.091 sekunder. Men huru veta vi
att denna tid, det s. k. stjerndygnet, är så
alldeles oföränderlig? Kan det stora verldsuret
i sjelfva verket aldrig visa orätt?
Tidsbestämningarne vid alla astronomiska
beräkningar grunda sig ytterst på
oföränderligheten hos jordrullningstiden. För
bedömandet af deras tillförlitlighet måste derföre det
första vilkoret blifva att undersöka, om någon
vexling vidlåder den hastighet, hvarmed
jorden kringrullar. Laplace företog sig en sådan
undersökning, i det han på grund af befintliga
uppgifter om de i forntiden timade
solförmörkelserna sökte uträkna, om tiderna för dessa
tilldragelser stämde öfverens med lagarne för
jordens rörelse. Han gick två tusen år
tillbaka till de äldsta grekiska uppgifterna om
solförmökelser och trodde sig kunna med
säkerhet påstå, att jordrullningen sedan den
tiden icke förändrats så mycket som 1/10
sekund. Allt tycktes sålunda vara temligen på
det klara, då slutligen den trogne
jorddrabanten, vår måne, befans så nyckfull i sina
rörelser, att jordklockans ofelbarhet började på
fullt allvar betviflas. Man fann att månens
sideriska omloppstid, uttryckt i stjerndygn,
sedan tiden för de babyloniska förmökelserna
förkortats med omkring 1/2 sekund, och man
trodde sig berättigad till den slutsatsen, ätt
denna förkortning endast var skenbar. Det
var icke månen, som numera vandrade fortare
än förut, utan det var i stället jorden, den
gamla kära jorden, hvars såsom tidsmått
nyttjade rullning på gamla dagar gick trögare,
hvartill skulden låg hos tidvattenrörelserna,
hvilka småningom hejdade farten.
Det är visserligen obestridligt att månen
just utgör den förnämsta yttre anledningen
dertill, att tidvattnen på vår jord stiga och
falla. Men det kraftförråd, som oupphörligt
förbrukas för dessa väldiga rörelsers utförande,
det hemtas dock alltid från jordrullningens
egen kraft, hvilken sålunda allt mera måste
försvagas. Och derföre måste rullningen
äf-ven så småningom saktas och stjerndygnet blifva
allt längre och längre under årtusendens
skiftande lopp.
Men tiden är evig och om under millioner
årtusenden dygnet, som lägger sekund till
sekund, genom dylik addition slutligen skulle
ökas, tills hvad som nu kallas ett månhvarf
blifvit lika med en daglängd, så är detta
något, hvaröfver vi ändliga och förgängliga
men-niskor icke behöfva oroa oss.
En hemlighetsfull stad.
T)aalbeks tempelruiner kunna med skäl
be-traktas såsom ett af de märkligaste af
alla kända minnesmärken efter förgångna
släg-tens väldighet, praktlystnad och konstsmak.
Stadens historia går tillbaka till de aflägsnaste
forntiders dunkel och hans tillvaro har under
flera århundraden varit så godt som alldeles
förgäten. Obegripligt är, att de gamla
grekiska och romerska skriftställarne hafva
nästan intet att berätta om denna plats, som
fordom var så betydande, rik och praktfull.
Johannes af Antiokia säger, att Antoninus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
