Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen funnits derjemte. Det är en allmänt
utbredd mening, att djurens kött blifver
mindre närande, ju lägre man nedstiger i
djurordningen. Däggdjur äro mera närande än
iskar, i följd livaraf också katolikerna kafva
för sed att äta fisk, när de måste öfva sig
med att fasta. Det kan derföre vara möjligt
■att kannibalismen tillskyndar smaksinnet en
njutning, som de icke ana, hvilka äro af
seden hänvisade till vanligt djurkött. Bacon
säger om kannibalerna, att de ej i vanliga fall
•äta menniskokött, utan helst spara det såsom
en läckerhet. Säkert är, att vildars förkärlek
för menniskokött mången gång visat sig så
stör, att uppsnappandet af egna kamrater icke
varit någonting ovanligt; till och med samma
familjs medlemmar hafva fördenskull icke gått
säkra for livarandra. Det går en sägen bland
papuas, att när en fet person kom till
Ta-pummanis ö, så sågs han aldrig mera till i
detta lifvet.
Det är lätt att förstå, att hos folk,
hvil-kas smak för menniskokött blifvit i så hög
grad utvecklad, intet offer kunde anses vara
för gudarne mera tacknämligt än
menniskokött. Det var icke offrets fattiga lif, som
offrades, det var sjelfva det präktiga köttet:
ett menniskolif är i vildens ögon icke värdt
•den äran att offras. Gudarne voro mennisko-
ätare och nedstego på de offrades kroppar
hvilka de i skepelsen af foglar förtärde; i
många fall förtärdes köttet dock af de listiga
presterna, hvilka forestälde gudar och
utsväf-vade i skändligheter, för hemska att
beskrif-vas. Hos folk, som vuxit ifrån
kannibalismens ståndpunkt men ändock hänga fast vid
bruket att offra menniskor, har offerväsendet
följaktligen mistat sin egentliga betydelse,
livar-före det också snart upphör. Det märkvärdiga
förhållandet att Mexikos atzteker, hvilkas
kultur stod på så hög ståndpunkt i många
af-seenden, icke desto mindre voro
mennisko-offrare, kan förklaras såsom ursprungligen en
nödfallsåtgärd, afsedd att motarbeta den
öfver-befolkning, som efter den stränga vintern 1450
blef anledningen till en hel följd af hungerår.
Att offrandet sedermera kunde allt jemt
fortfara, berodde väl till väsentlig del på den
passiva indifferens, som städse utmärkt
indianernas karakter, samt på déras ringaktning for
det i verkligheten så glädjefattiga
mennisko-lifvet.
Yi hafva kanske uppehållit oss för länge
med ett ämne, som, ehuru dystert och
af-skräckande, dock icke saknar sina lärdomar
för oss, hvilkas nödtvång lyckligtvis icke är
så trängande som fallet är hos många af våra
mera vanlottade vederlikar.
Den stora
T\en stora liafsormen liar mångfaldiga gånger
blifvit förpassad till skepparhistoriernas
misstänkta område, men tyckes icke desto
mindre utrustad med en lifskraft, som ihärdigt
trotsar alla försök att afdagataga honom.
Hvad skall man tro om ormen? Det vore
tvifvelsutan ohöfligt att såsom grundlösa
tillbakavisa de anspråk på sanningsenlighet, med
hvilka berättelserna om underdjuret blifvit från
skilda håll framdragna inför offentligheten.
Det är omöjligt att förståndiga menniskor
kunnat vilseledas af sina egna sinnen så, att de
trott sig skåda liafsormen, fastän i sjelfva
verket alls ingenting ovanligt förefallit. Yi vilja
återgifva några af hafsormshistorierna för att
;se hvad som derom bör tänkas.
»Times» för den 9 oktober 1848 fans
h af so r m e n.
intagen en berättelse af kaptenen Mc Qulise å
engelska skeppet Dmdalus, under hvars
hemfärd från Ostindien icke endast kaptenen, utan
äfven de fleste officerarne och manskapet hade
sett ett förfärligt odjur i trakten mellan Goda
Hoppsudden och S:t Helena. Odjuret beskrefs
såsom »en ofantlig orm, hållande hufvud och
skuldror oföränderligt omkring 4 fot öfver
vattenytan, och så noga det kunde af oss
uppskattas i jemförelse med huru långsträckt vårt
stortopp segelrå skulle visa sig i vattnet, var
det aldra minst 60 fots längd på djuret, hvaraf
ingen del, så vidt vi kunde märka, begagnades
för framdrifning genom vattnet, vare sig
medelst vertikal eller liorizontal slingring.»
Kaptenen tillägger underligt nog, att djuret kom
så nära skeppet, att han, om det varit någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
