Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvicksilfver och qvicksilfverpreparater in. m.
fick vår verldsdel. forst genom araberna lära
känna. Orden alkohol, alkali och åtskilliga
andra kemiska termer samt namnen på flera
droger äro af arabiskt ursprung och bära ännu
vitne om den arabiska alkemiens redbaraste
triumfer.
Alkemiens största glansperiod inträdde dock
först i trettonde århundradet och räckte till
det sextonde. Guldmakeriets studium bedrefs
med ifver af både andlige och verldslige och
räknade bland sina ämnessvenner eller
»adepter» biskopar och kungar samt till och med
en påfve — Johannes XXII, hvilken enligt
egen uppgift framstälde två hundra tackor
guld, hvardera vägande ett hundra skålpund.
Läkare bedrefvo alkemien för att upptäcka
den stora panacén eller universalmedicinen för
alla sjukdomar. En af trettonde seklets
ryktbaraste och lärdaste män, biskopen i
Ratis-bonne Albertus Magnus, af sina samtida
ansedd för att vara begåfvad med öfvernaturlig
visdom, berättas liafva jemte -sin lärjunge
Tho,-mas Aqvinas, gifvit lif åt en metallstaty, som
de sedermera begagnat i sin tjenst, ända tills
Thomas förtörnad slog. sönder metallbetjenten,
emedan han gjorde för mycket buller, när han
rörde sig, hvilket på ett förargligt sätt störde
Thomas i hans djupsinniga forskningar efter
de vises sten och lifselixiret. Raymond
Lul-lius och Roger Bacon voro andra ryktbara
och lärde alkemister; den sistnämde var en
verklig vetenskapsman för sin tid med djupa
kunskaper i matematik, fysik och astronomi,
ehuru han tillika var snärjd i tidens fördomar.
Artephius, som äfven lefde i trettonde
århundradet, ehuru han sjelf uppgaf sig född
för mera än tusen år sedan och hans
lärjungar trodde att han lefvat i första
århundradet efter Kristus under namnet Apollonius
af Tyana, skref två ryktbara afhandlingar om
menniskolifvets förlängande och påstod sig
hafva nedstigit till helvetet under sitt sökande
efter de vises sten. Andra ryktbara män,
förfarna i den underbara konsten att öfver
höfvan förlänga menniskolifvet, voro Alain de
Lisle och Arnold de Yilleneuve. Att
emellertid icke alla lärde, som af olärde beundrare
ansågos för undergörare, satte stoit värde på
sina underverk bevisar Roger Bacons skrift:
»De nullitate magice» d. v. s. på svenska:
om trollkonstens intighet.
I England hade år 1404 det ryktet, att
alkemisterna ändtligen upptäckt konsten att
göra guld, blifvit så allmänt och stadgadt, att
ett lagförslag väcktes i parlamentet i syfte
att guldmakeriet skulle förklaras för
högförräderi, alldenstund någon tyranniskt sinnad
monark måhända kunde, sedan han
genom-guldmakeri förskaffat sig omätliga rikedomar,
lägga riket i slafveri. Men Henrik VI
uppmuntrade i stället alkemisterna genom
särskilda undantagslagar »till rikets sanna båtnad
och för att sätta konungen i stånd att betala
kronans gäld i verkligt guld och silfver».
Han tillsatte dessutom en komité ’af tio lärda
och utmärkte vetenskapsmän för att undersöka
möjligheten att framställa ädla metaller.
Sökandet efter lifselixiret och de vises
sten blef hos mången af alkemiens adepter
en verklig passion, för hvars tillfredsställande
tid, lielsa och penningar frikostigt offrades.
Missöden och motgångar kunde icke dämpa
en sådan adepts ifver, och fattigdom kunde
minst af allt afhålla honom från fullföljandet
af hans föresats. Hoppet förespeglade honom
alltid, att hans många försök någon gång
slutligen skulle krönas med framgång, och målet
var allt för högt och glänsande för att kunna
släppas ur sigte. En ryktbar tysk alkemist
i femtonde seklet, Bernard af Trêves, har
efterlemnat bland sina andra skrifter ett slags
biografi, som kastar en så sällsam belysning
öfver alkemist-lifvets fröjder och lidanden, att
några utdrag väl förtjena anföras. »Jag
studerade först Razes», säger hau, »och tillbragte
fyra lefnadsår och offrade fyra hundra kronor
på försöken med hans experiment. Sedan
studerade jag G-eber, hvilket kostade mig två
tusen kronor. På detta sätt tillbragte jag
tolf eller femton år, förslösade mycket och
fann ingenting, profvade föreskrifter utan ända,
upplöste och kristalliserade alla slags salter,
vanligt salt, ammoniakaliska och metalliska
salter, upplöste, koagulerade och kalcinerade
hundratals gånger alun, koppar och alla
djur-och växtämnen, såsom blod, ägg etc. och
verkstälde elementers söndring i alembiker och
pelikaner, genom afkokning, réverbération,
ascension, descension, smältning, förbränning,
elementation, rektifikation, fördunstnfög,
förening, elevation, sublimation och genom otaliga
andra sofistiska mått och steg. Jag höll på
med detta i bortåt tolf års tid, så att jag
vid trettioåtta års ålder ännu sökte utdraga
qvicksilfver ur både växter och djur, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
