Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag slösat omkring sextusen kronor.» Under
ytterligare tjugu år fortsatte han med att
kal-cinera äggskal, behandla koppar med ättika,
lösa silfver i kungsvatten o. s. v. utan annan
behållning, än att hans helsa till sist blef så
försvagad, ätt han hvarken kunde äta eller
dricka. Han var femtioåtta år gammal och
så mager och skröplig, att alla trodde att han
blifvit förgiftad. Sedermera började han resa
omkring i verlden för att se, om han icke i
någon vrå kunde hitta de vises sten.
Allestädes såg han »recept och sofistikationer»,
men ingenstädes arbetade någon med de rätta
materialierna. Så blef han nästan utfattig och
sextiotvå år gammal. Men ännu en gång
försökte han sin lycka: sedan han hållit på
der-med i tre år, hade han förlorat allt.
Slutligen började han studera naturen och de
gamla författarne för sista gången, och nu
fann han de vises sten! Den låg invecklad i
ett tänkespråk, som ofta anförts af den
hemliga konstens mästare och som lydde: »Nature
s’esjouit de sa nature, et nature contient nature»,
eller i fri svensk öfversättning: af guld kan
man göra guld. Den förstuckna satiren i
Bernards sjelfbekännelse behöfver ej påpekas.
En annan ryktbar tysk alkemist,
Trithe-mius, abbqt i Wtirzburg, förtjenar omnämnas
icke så mycket för sina upptäekter att göra
guld och uppväcka döda, som derför att han
är första upphofvet till sägnen om Faust och
djefvulen, for hvilken historias sanning han
högtidligt går i borgen.
Ännu i sjuttonde århundradet fortforo
alkemisterna att spela en framstående rol och
finna lärjungar och troende i hela Europa,
hvarjemte de uppmuntrades af många regenter,
som förmodligen räknade på att få vara med
och länsa deras hemliga guldgrufvor.
Historierna om dessa konstidkares underverk voro
icke mindre otroligt sanna än de varit förut.
Men allt efter som tron på det öfvernaturliga
började mindre allmänt förblinda menniskornas
sinnen, vardt alkemien äfven allt mera
ringaktad, tills den slutade med att komma i
händerna pä uppenbara bedragare. Narrspel och
skälmstycken, bedrifna af föregifna
guldma-kare, af qvacksalfvare, underdoktorer och
tillverkare af hemliga läkemedel, äro att anse
såsom de sista, svaga efterdyningarne i vår
tid af det en gång uppriktiga sökandet efter
de vises sten, lifselixiret, den stora panacén,
det stora magisteriet, metallernas qvintessens
och andra den »hermetiska» konstens värdiga
föremål.
Ljudvågors mekaniska kraft.
T\et är bekant, att vissa hos kropparne i
naturen uppträdande dallringsrörelser, hvilka
som vågor fortplanta sig i det lufthaf, på hvars
botten vi lefva och röra oss, gifva anledning
till ljud, då de träffa våra hörselverktyg. Men
samma luftdallringar, som framkalla
förnimmelsen af ljud, då de af hörselnerverna ledas
till hjernan, kunna äfven uppfattas • med
känseln. Om man under en jernvägsbro,
hvar-öfver ett bantåg frambrusar, ställer sig med
ett uppspändt paraply i • handen, så känner
män luftvågorna såsom en skakning i den
hand, hvilken håller i paraplyet, emedan den
utspända väfskärmen samlar och hopleder dem
till handtaget. Under lämpliga omständigheter
kunna dylika ljudvågor hos luften gifva
upp-hof till händelser af ganska oväntadt slag.
Under en af de förberedande öfningarne
till den musik, som skulle utföras i London
vid hertigens af Wellington begrafning år
1852, hände det i en af stadens mindre
kyrkor, då sångarne, som nästan fylde alla
tillgängliga platser, enstämmigt och med hög röst
framsjöngo en viss ton i ett för tillfället
kom-poneradt sångstycke, att flera gasglas
genlju-dade tonen så, att de söndersprungo i små
bitar.
Den berömde tenoristen Rubini (död 1854)
hade i operan »II talismano» en rol, hvaruti
förekom en passage i högt B moll, som han
brukade ansätta och uthålla med stor kraft
till åskådarnes gränslösa förtjusning. Publiken
strömmade alltjemt tillsammans för att få höra
den underbara tonen, och Rubini hade redan
vid sju föregående tillfällen sjungit sin not
både för3ta gången och da capo. Men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
