Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Nya Zeeland m. fl. ställen brukas mycket
det elddon, som fig. 1 visar och som kunde
kallas »käpp och ränna». Det består af ett
stycke torrt trä, hvari urholkats en ränna,
längs livilken spetsen af en käpp af hårdt och
torrt trä med stor fart och eftertrycklighet
strykes fram och tillbaka. Härigenom erhållas
slutligen små gnistor, som noga tillvaratagas
•och uppfladdras till eld.
Eld-drillar äro i bruk mångenstädes.
In-födingarne i Australien begagm^den simplaste
sorten: en spetsig käpp rullas fram och
tillbaka mellan händerna så hastigt och kraftigt,
att spetsen instäld i en liten grop i ett
underliggande trästycke, derur lösborrar små
träsmulor, upphettade till glödgning. Det påstås
att man med detta elddon kan få eld på några
få minuter, men dertill behöfves icke blott
stor skicklighet och
färdighet utan äfven erfarenhet
om det trä, som bäst passar
för ändamålet, och
operationen skulle sannolikt vara
icke blott odräglig v tan
alldeles omöjlig för folk, som
äro ovana dervid. Att
metoden icke är ny kan man
förstå, då man ser den
urmodiga bilden fig. 3,
hvil-ken är återgifven efter en
gammal mexicansk målning
och föreställer en man,
görande eld på detta sätt.
Andra slags eld-drillar äro afbildade i fig.
4—7 och torde ej behöfva mycken förklaring,
alldenstund de tillräckligt tydligt tala för sig
sjelfva. Fig. 4 visar det sätt, som begagnas
af Gauchos i Sydamerikas pampas; eskimåer
och aleuter gå till väga såsom fig. 5 visar,
under det Sioux och några af det britiska
Nordamerikas indianstammar begagna sådana
hågmekanismer som i fig. 6. De beryktade
iroqueserna liafva från urminnes tider gjort
bruk af det i fig. 7 afbildade elddonet: en
pumpdrill, hvars båge med ena handen föres
upp och ner och sätter eldkäppen i gång,
under det vederbörande“ med andra handen
insamlar de gnistor, som utkastas från apparaten.
Det är länge sedan sådana besvärliga sätt
att få eld voro på modet i Europa. Dock
brukades länge, när mjeltbrand hotade utbryta
bland boskapen, att tända en »nödeld»,
hvar-igenom man dref hjordarne för att skydda dem
mot plågoriset, och sådana nödeldar
åstadkommos genom gnidning. Ännu så sent som
1826 gjordes gnideld på detta sätt och för detta
ändamål i Perth, och i Sverige upptändes
äfven i våra dagar mången »nojd-ild» här och
der i Dalarnes aflägsna skogsbygder, ehuru
man tröttnat att i sitt anletes svett gnida två
trästockar emot hvarandra och i stället tänder
sin eld med civiliserade svafvelstickor. I
Småland begagnades ända till senare tid, såsom
Hyltén Cavallius berättar, s. k. gno-eld vid
vissa tillfällen, bland annat för att tända eld
på kolmilor och masugnar.
Bruket af gnideld eller friktionseld går
tillbaka till urminnes tider och är heligt genom
sin ålder. När i Bom den vestaliska elden
händelsevis slocknade, iakttogs noga, att den
icke tändes på annat sätt än genom gnidning,
och Brahmas prester i
Indien, ehuru de väl känna
bruket af beqvämare elddon,
taga ännu i vår tid sin
tillflykt till förfädernas urgamla
sed att tända den
gudomliga lågan, om denna råkar
att slockna på deras altaren.
Under medeltiden brukades
gnideld nästan öfverallt i
Europa för olika ändamål,
framför allt såsom »nödeld»
d. v. s. den sista förtviflade
utvägen, der man trodde att
lijelp skulle vankas, då stora
landsplågor härjade. Om sådan gnideld
berättar Hyltén Cavallius i »Wärend och
Wir-darne», att det länge var landssed i Wärend
att vid utbrottet af stor död, våldsam fårsot
på folk och fä eller annan allmän nöd bära
öfver landet denna heliga eld, som fått sitt
namn deraf, »att den framkallas genom
gnidning sålunda att man med en torr ekepinne
häftigt borrar motsols emot något torrt trä,
tills det fattar eld. Den heliga elden, sålunda
upptänd, kringbars sedan öfver hela landet
från gård till gård med den yttersta
skyndsamhet. Kringbärandet gick genom natt och
dag och måtte aldrig stanna, liksom elden ej
heller måtte införas under tak. Så snart han
på detta sätt framkommit till någon gård, blef
bäraren stående ute och ropade med hög röst:
»gnideld, gnideld!» Straxt var allt i rörelse
för att noga utsläcka all gammal eld i gården,
att tända ny eld af den heliga elden och
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
