Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Underbara antipatier.
Det är bekant att åtskilliga föremål väcka
ögonblicklig fasa hos vissa personer, som
liysa motvilja för dem, och detta på ett sätt,
som icke har något gemensamt med vanlig
fruktan. Det finnes okonstlade flickor, färdiga
att skrika vid åsynen af en stackars spindel;
men ehuru detta ofta kan bero på vanlig
nervsvaghet och någon gång är en yttring af
verklig antipati, är det oftare dock simpel
pjå-kighet. Några märkliga exempel på antipati
må här anföras.
Amatus Lusitanus omtalar en munk, som
svimmade, så ofta lian fick se någon törnros,
och var rädd att lemna sin cell, så länge
rosorna blommade. Den ryktbare läkaren Pietro
d’Apono kunde icke fördraga lukten af ost
och svimmade, när sädan råkade komma i
hans närhet, och en af handling »De aversione
casei» (om motviljan för ost) finnes författad
af en filosofie professor Martin Sclioockens,
som hade samma besynnerliga antipati.
Sca-liger omnämner en slägtinge till honom, som
icke vågade betrakta en lilja, och Montaigne
omtalar några personer, som fruktade för
äp-len mera än för kanonkulor. Den tappre och
manhaftige hertigen af Epernon skälfde af
skräck vid åsynen af en harunge men kunde
se på en fullväxt hare utan all olägenhet.
Cm-sar d’Abret kunde icke sitta stilla vid ett
bord, hvarpå en digris befann sig, så vida icke
grisens hufvud var afhugget. Deslandes
berättar om en soldat, som föll i vanmagt, när
det klipptes i lärft i hans närvaro. Thomas
Hobbes ville svimma, om han lemnades ensam
nattetid i ett mörkt rum. Tygo Brahe blef
sjuk af förskräckelse vid åsynen af en räf
eller hare. Boyle fick konvulsioner, när han
hörde vattnet rinna från en takränna, och han
kände en person, som hyste så stark motvilja
för honing, att han, när sådan utan hans
vetskap en gång insmugglats i ett plåster, som
skulle läggas på hans fot, genast upptäckte
sveket och lät borttaga plåstret. Zimmerman
omtalar ett fruntimmer, som greps af rysningar
då hon kom att vidröra silke, siden eller det
lena fjunet på en persikas skal. Scaliger
bleknade vid åsynen äf en vattenkrasse.
Erasmus fick feberkänningar vid lukten af fisk.
Henrik III af Frankrike föll i vanmagt vid
åsynen af en katt. Konung Jakob I af
England kunde icke fördraga åsynen af ett
blot-tadt svärd.
Millengen omnämner en prest, som
svimmade, livarje gång han hörde en viss vers i
Jeremialis klagovisor uppläsas. Han säger sig
också hafva känt en person, som fick verklig
svindel, då han hörde ett bråddjup beskrifvas.
Företeelser af detta slag äro i de flesta
fall kanske rent fysiska, ehuru någon gång det
torde vara inbillningen, som först åverkas.
I s b
T\e kolossala isberg, livilka simma omkring
på hafven till verklig skräck och fasa för
sådana sjöfarande, som händelsevis af dem
öfverraskas, äro i sjelfva verket icke annat än
små lösbrutna prof bitar af de skridjöklar och
andra isfält, som i oöfverskådliga massor
utbreda sig kring jordens polartrakter.
I sin ungdom och medan de ännu vistas
i närheten af sina hembygder bära de största
slägttycket af sitt ursprung, skridjökeln, och
se således ut ungefär som flacka snöfält, rundt
e r ga
om begränsade af bråddjupa isstupor. Men i
samma mån som rörelserna i hafvet och luften
drifva dem längre bort i verlden, förete dessa
ismassor alla möjliga underliga skepnader,
fram-bragta genom inflytandet af solens, de
ljummare vindarnes och det värmda vattnets
förenade verkningar. Déras öfversta delar få
utseendet af fjälltoppar, klyftor och kastell;
pittoreska vattenfall nedstörta från dem i
hafvet och isblockens spegling i solskenet
åter-gifver alla spektrets färger i den vildaste oreda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
