Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningom under fem års tid, tills den blef stor
som ett hönsägg, då den brast, hvarefter
långsamt uppsköt ett köttigt utsprång, rödaktigt
i toppen. På tre månaders tid hade detta
blifvit långt, tjockt och knottrigt som ett
vä-durshorn, men var ännu mjukt; derefter
började det blifva hornigt och efter 2 V4 års
förlopp var det omkring 13 centimeter långt.
Utom sig af den smärta det förorsakade,
försökte den arma qvinnan i ett anfall af raseri
att slita det från hufvudet men lyckades blott
afbryta hornet, hvars rötter sedermera
borttogos. Men i stället höll ett nytt horn på
att utväxa det år, då författaren meddelade
berättelsen härom; och icke nog dermed, utan
ytterligare flera nya horn hotade med att
fram-sticka. Den andra qvinnan, Mrs Allen i
Leicestershire, skådades af författaren i November
1790; hon hade ett fem tum långt horn, mycket
vridet och med ett oregelbundet, skifvigt
utseende. Mrs Allen fördes af sin man till
London och förevisades offentligt till stor skam
och smälek för hennes slägtingar i landsorten,
hvilka snart nödgade mannen att upphöra med
förevisningen. Mrs Allens horn hade börjat
utväxa på samma sätt som Mrs Lonsdales.
Många andra uppgifter finnas om qvinnor
med horn, men de äro alla af enahanda slag.
Deremot finnes, så vidt kändt är, blott ett
exempel på att en man lidit af denna
märkvärdiga sjukdom. Hans horn utväxte från de
nedersta ryggkotorna; de qvinnor, hvilka
plågats af horn, hafva alla burit dem på
hufvudet, der hornen bruka växa på andra djur.
Detta förhållande är högst egendomligt.
Växtlifvets lägsta former.
T7äxtriket samlar inom sina vida gränser
* mångskiftande varelser med hänsyn till
både storlek, form, byggnad och skönhet. Mest
öfverraskande äro måhända de förhållanden,
som bestämma växtkropparnes storlek och
under samma gemensamma benämning eller helt
simpelt såsom »växter» frambjuda former, som
å ena sidan upptorna i Californias
mammutträd till hundra meters höjd öfver jordens yta
och å andra sidan rymmas till tusental i den
minsta vattendroppe. Båda hafva i
vetenskapligt hänseende alldeles samma betydelse,
och den mikroskopiska plantan erbjuder
forskaren och naturvännen ett icke mindre stort
intresse än skogens stoltaste jetteträd.
Vi antaga såsom bekant att alla lefvande
växtkroppar äro bildade af små »celler». En
»cell» är ett slags säck eller blåsa af minsta
möjliga format, inneslutande växtsaft. Den är
sannolikt genomborrad med osynliga hål,
hvar-igenom cellen fylles med de flytande döda
ämnen, som sedan inom cellen vidare bearbetas
på det för hvarje växtart egendomliga sättet.
De aldra flesta växterna äro hopfogade af en
ofantlig mängd celler, lagda intill hvarandra
på olika sätt samt mer och mindre derjemte
under växtlifvets fortgång förvandlade och
omarbetade från den rundade säckformen till
andra skapnader. Men bland de aldra
enklaste växterna, tillhörande växtrikets två
lägsta-klasser alger och svampar, finnas flera, som
hvar för sig endast bestå en enda cell. En
sådan är t. ex. den välkända jästsvampen.
Hvarje jästsvamp är en enda mikroskopisk cell,
hvars diameter utgör omkring af en
millimeter; men inom detta lilla utrymme arbetar
lifvet med väldig kraft, så snart växten
försättes i sådan omgifning att han obehindradt
kan nära och föröka sig. Drufsockerhaltiga
vätskor äro den jordmån, hvari jästväxten bäst
trifves. I luften kringsväfva ständigt
oräkneliga massor af jästceller såsom ett fint,
alldeles osynligt dam, och när några af dessa
celler inkomma i en sockerhaltig lösning börja
de tillväxa på längden och sönderdela sig till
flera individer af samma slag. De äldsta
fullvuxna individerna bortdö efterhand, i det
cellerna brista sönder. Tillväxten, som i sjelfva
verket är ett slags fortplantning genom
knoppbildning, försiggår så hastigt att en enda cell,
kan på några få timmar alstra millioner andra.
De råämnen, som behöfvas för frambringandet
af alla dessa nya organiska varelser hemtas
från. sockret, som dervid förstöres så, att de
spillror, som icke uppgått i växtkropparne,.
återstå förvandlade till alkohol och kolsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
