Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den rikligare slemafsöndringen inträder lios
knapparne på Droserabladets fångarmar,
förändras tillika äfyen slemmets natur och blir
syrligare än förut. Om det retande föremålet
är ett sådant, som af fångarmarne qvarhålles
för att förtäras, så afsöndra knapparne jemte
det syrliga slemmet äfven ett
matsmältnings-ferment, jemförligt med pepsinen, som i
förening med syran verkar upplösande och
förvandlande på den qväfvehaltiga födan, ungefär
som fallet skulle vara, om denna befunne sig
i ett rofdjurs mage. Mycket återstår dock
härvid ännu att utforska. Mången finnes,
som håller före, att Drosera-bladens
matsmältningsförmåga helt enkelt beror på närvaron i
slemmet af de allmänna s. k.
förruttnelsebakterierna, till stöd för hvilken åsigt framhålles,
att om en köttbit, doppad i aseptin, lägges
på ett sådant blad, så förblifver den ouppäten
och oförändrad.
Hos tätörten (Pinguicula) utföra bladen
alldeles samma matsmältningsförrättningar, som
nu anförts såsom utmärkande för
Drosera-bladen, med den skilnaden endast, att
mekanismen är något olika. Tätörtsbladen, som
sitta i en rosett vid marken, äro temligen
tjocka och köttiga samt på öfversidan
klibbiga och besatta med små glandelhår, hvilkas
knappar afsöndra slem. När en insekt kryper
upp öfver bladkanten och begifver sig in på
bladets öfversida, dröjer det icke länge innan
han fastnar i det klibbiga slemmet. Då viker
sig bladkanten på den bladhälft, der
inkräktaren fastnat, i hela sin längd långsamt uppåt
och inåt samt fångar på det sättet sitt byte,
som förtäres. Liksom Drosera-bladen nöja sig
äfven tätörtsbladen ibland med sådan föda som
växtfrön, bladbitar och frömjöl. Ett
tätörts-blad håller på en timme med förberedelserna
till vikningen och ytterligare en timme med
sjelfva vikningen; efter ett eller två dygn rätar
bladet ut sig igen.
De utländska slägtena Dioncea och
Aldro-vanda äro de enda växter, som jemte de
före-nämda hafva sina bladskifvor inrättade för att
fånga insekter. Deremot finnas flera andra
växtslägten, som förtära insekter, när de få
hesök af sådana på tjenliga ställen, men
der-vid ioke anstränga sig genom att utföra några
tydliga mekaniska rörelser för att gripa sitt
hy te.
Arterna af Utricularia, som växa i vatten
här och der i Sverige och utomlands, hafva
högst sinnrikt inrättade fällor, sittande på den
under vattnet befintliga stjelken: små
kort-skaftade bläsor, vanligen kallade »luftblåsor»
eller »simblåsor», hvaruti ofta en mängd små
vatteninsekter blifva instängda så, att de
aldrig kunna komma ut igen, om de icke bita
hål i väggarne, hvilket sällan torde inträffa.
Hvarje sådan blåsa har i den mot fästpunkten
motsatta änden en öppning eller »mun»,
försedd i »mungiporna» med ett par greniga här
eller »antenner» samt tillsluten med ett lock
i form af en tunn, genomskinlig hinna eller
klaff, som i utkanten är fästad men för öfrigt
fri och hvilande på en valk på innerkanten.
Vid hvarje påtryck utifrån öppnas klaffen för att
åter nedfalla och stänga blåsan, när trycket
upphör. I de orena vatten, livari dessa biåsörter
helst trifvas, vimla vanligen massor af små
djur: insekter, små kräftdjur, maskar m. m.
inkomma derföre allt emellanåt i blåsorna och
stanna der, tills de dö, emedan utvägen är
stängd inifrån. Sedan de dött, ruttna de
sönder och deras beståndsdelar uppsupas af de
hårbildningar, som bekläda blåsornas inre
väggar. Någon frätande vätska, livarigenom
djuren dödas och upplösas, lärer icke afsöndras
i dessa blåsor.
De i Nordamerika hemmahörande arterna
af slägtet Sarracenia, de s. k.
»trumpetbladen», hafva sina långa blad strutformigt
hoprullade och i kanterna hopvuxna; endast sjelfva
bladspetsen är fri och ofta omböjd nedåt, så
att den liksom ett lock täcker den eljest
alldelas öppna mynningen af »trumpeten» eller
struten. Strutarne äro merändels’ halffylda
med en klibbig vätska, hvari en stor mängd
insekter ligga drunknade; man har i sådana
kärl funnit ett ända till JO centimeter högt lager
af alla slags döda och mer eller mindre
upplösta insekter. Bladstrutens öfre del är i
mynningens granskap innantill på ett lockande sätt
färgad och försedd med honungsalstrande
gland-ler, hvilka hålla ytan väl öfverdragen med
nektar. Dernedom äro strutens insidor
temligen glatta och klädda med långa glatta hår,
som ligga böjda nedåt, och än längre ned
kommer en ännu halare och slipprigare trakt
närmast öfver den vätskeafsöndrande delen, hvars
väggar äro väpnade med långa styfva, nedåt
pekande hår. Lockade af den lysande färgen
komma insekterna med flygande fart till
strutmynningen och börja smaka på den honing,
som här finnes i öfverflöd öfverallt. Följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
