Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dylika rättegångar mot skadedjur
(ollonborrar, gräshoppor, kålmaskar, åkerråttor etc.)
tyckas hafva först börjat i elfte århundradet.
V. Rydberg säger, att de under medeltiden
voro ganska vanliga, samt erinrar om två andra
exempel af samma slag, hvilka här likaledes
må anföras för att ytterligare belysa
formväsendet vid dessa vidunderliga brottmål.
När ollonborrarne år 1479 hemsökte
trakten af Bern, sökte stadens myndigheter hjelp
hos biskopen i Lausanne, hvilken utfärdade
ett förvisningsbref, som högtidligen upplästes
å kyrkogården å Bern och från predikstolen.
Brefvets början hade enligt Rydberg följande
lydelse. »Du oförnuftiga ofullkomliga kreatur,
du ollonborre, du, hvars slägt aldrig varit i
Noaks ark! I namn af min nådige herre och
biskop i Lausanne, i kraft af den högtlofvade
treenigheten, genom frälsaren Jesu Kristi
för-tjenst och på grund af den lydnad I ären den
heliga kyrkan skyldige bjuder jag eder,
ollonborrar, alle i allmänhet och hvar och en i
synnerhet, att vika från alla orter, på hvilka
växer och uppspirar näring för menniskor och
boskap». Ollonborrarne stämdes sedan att,
om de ej inom sex dagar försvunnit, på
be-stämdt klockslag infinna sig inför biskopens
domstol. Ehuru ingen lagkunnig velat åtaga
sig att försvara de anklagades sak, bannlystes
dessa, efter utlupen fatalietid, i den heliga
treenighetens namn. Men de läto sig intet
bekomma.
Det andra af Rydberg framhållna
exemplet handlar om en rättegång mot åkerråttor,
som visar att dylika mål stundom afgjordes af
verdslig domstol. Mot de åkerråttor, som i
socknen Stilfs (Tyrolen) under år 1519
an-stälde stor skada å fälten, anmäldes å
socknens vägnar klagomål hos domaren i Glurns |
och Mals. Borgaren Grinebner
förordnades-att vara djurens sakförare och för socknens
räkning antogs Schwarz Minig. På den
utsatta rättegångsdagen bekräftade många vitnen
den anstälda skadan och Schwarz Minig
yrkade, att åkerråttorna ofordröjligen skulle
åläggas aflägsna sig. Grinebner kunde icke jäfva
vitnesmålen men invände, att råttorna, »sutte
i en viss liäfd och nyttjanderätt, hvilken
svårligen kunde dem frånkännas»; funne
domstolen icke desto mindre tillständigt att vräka
dem, hoppades Grinebner dock, att dem måtte
beviljas annan ort att lifnära sig på,
hvarför-utom vid aftåget borde beviljas dem fritt och
säkert skyddsfölje mot fiender, vare sig hund,
katt eller andra. För öfrigt hoppades
Grinebner att de råttor, som tilläfventyrs vore
hafvande, måtte få tid på sig att föda och
derefter i trygghet aftåga med sin lifsfrukt.
Utslagets lydelse återgifver Rydberg sålunda:
på klagan och svar, på tal och gensägelse och
på inhemtad kunskap och allt hvad till rätt
hörer, är med dom och rätt beslutadt, att de
skadliga djur, som kallas åkerråttor, skola inom
.14 dagar efter detta utslags af kunnande
utrymma, bortdraga och för eviga tider förblifva
fjerran från Stilfsboarnes åkrar och ängar; men
om ett eller flera af djuren äro hafvande eller
för ungdoms skull ej kunna följa med, skola
desamma under ytterligare 14 dagar åtnjuta
skydd och säkerhet af hvar och en samt efter
dessa fjorton dagar aftåga.
Ännu så sent som 1731 inbjöds till
sammanträde i staden Thonon för att rådpläga om
lämpligheten för de omgifvande socknarne att
forena sig med hvarandra och hos påfven
utverka bannlysning mot skadeinsekter samt för
att öfverenskomma om bidrag till betäckande
af de härför erforderliga kostnaderna.
Svärdslukare.
"VTär en läkare måste sticka sina fingrar eller
en pincett eller ett skedskaft i strupen
på någon sjuk person, så erfar denne en
ytterst obehaglig känsla. Hvarje beröring, huru
lindrig den än må vara, med matstrupens öfre
del, förorsakar genast qväljning, äckel och
benägenhet för qväfning; ty svalgets organer
sätta sig kraftigt till motstånd mot hvarje
hinder, som på något sätt hotar
respirationsför-rättningens frihet.
Det väcker derforé alltid förvåning, när
man ser individer, hvilka tyckas känslolösa
för dylika obehag. Men när en svärdslukare
visar sin förmåga att trotsa dem, så nöjer han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
