Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom ofrivilligt bidragande orsak till
perlbild-ningen hos musslorna, i det perlorna
förmodats vara sjukliga afsöndringar från sårnader,
hvilka hyresgästerna tillfogat sina värdar.
Något bevisligt skäl till dylik förmodan föreligger
emellertid ieke.
Ett af de bäst kända fallen af djuriskt
samlif är det, som eger rum mellan
eremitkräftor och några andra djur. Eremitkräftorna
hafva en mjuk stjert, som endast är skyddad
af en helt tunn hinna, och för att bevara
denna ömtåliga kroppsdel bruka djuren
baklänges inkrypa i tomma snäckskal, från
hvil-kas mynning de utsticka sin med stora klor
väpnade framkropp och hvilka de släpa med
sig öfverallt. Men dessa kräftor äro
ingalunda några enstödingar eller eremiter; de
hafva ofta en mask af slägtet Nereis
inqvar-terad i skalet och lefva i god sämja samt dela
till och med sin föda med denne. En i
Me-delhafvet och Nordsjön förekommande
eremitkräfta bär på sitt skal en dervid fästad
hafs-anemon, hvars mun vanligen sitter midt emot
kräftans, så att de matsmulor som undgå
dennas klor, blifva ett förträffligt byte för
bunds-förvandten. En annan af de i Nordsjön
lef-vande eremitkräftorna har likaledes en
liafs-anemon fästad vid snäckskalet, oeh när
kräftan i följd af tillväxt blir för trångbodd, så
att hon måste byta sig till ett större skal,
lossar hon kamraten och flyttar denne till det
nya skalet. Man kan häfaf förstå, att dessa
tvä själar måste, vara förenade genom ett
innerligt vänskapsband.
På eremitkräftornas bostäder träffas för
ofri gt icke sällan ett slags rörmaskar (Serpula)
lefvande i slingrande kalkrör. Dessa maskar
hafva ofta, sedan kräftan tog snäckskalet i
besittning, så i hög grad tillväxt och förökats,
att de för henne måste vara en tung börda
att släpa på. Några ömsesidiga fördelar har
man i detta fall icke kunnat antaga vara för
handen, men det är svårt att förstå, hvarföre
kräftan icke skaffar sig något lättare skal, om
hon är missnöjd med sitt påhäng. Ännu
underligare är det förhållandet, att en
eremitkräfta i Medelhafvet håller till godo med
svampdjur, som slå sig ned på skalet och under
kräftans vandringar så rikligt förses med föda,
att de hastigt tillväxa och snart alldeles
till-spärra skalets öppning, hvarigenom kräftan till
sist måste omkomma af svält.
Bland insekternas stora skaror förekomma
åtskilliga exempel på anmärkningsvärda
sam-drägtsförhållanden. Bäst känd är måhända
vänskapen mellan myror och bladlöss.
Bladlössen hafva i kroppens bakdel två uppåt
stående honingsrör, genom hvilka små droppar
af honingssaft afsöndras, och denna saft, som
förmodligen är lössens exkrement, är mycket
omtyckt af andra insekter, i synnerhet myror,
som formligen mjölka lössen, i det de med
sina antenner stryka utefter rören och sålunda
framlocka saften. (Se af bildningen.) Det är
i sanning egendomligt, att hela stammar af
olika myror kunnat upptäcka möjligheten att
öka bladlössens honingsproduktion genom så
konstlade medel, att de påminna om en
ko-mjölkning. Somliga myrkolonier betrakta till
och med de på vissa växter lefvande
bladlössen såsom sin tillhörighet samt jaga med
sträng konseqvens alla främmande inkräktare
på flykten. Men icke nog härmed. Det är
genom fleras iakttagelser fullt konstateradt, att
många myror hålla bladlössen, såsom vi hålla
våra boskapsdjur, i fångenskap, hindrande dem
från att försörja sig i frihet genom att bringa
dem föda och förpläga dem; och naturligtvis
underlåta de icke då heller att flitigt mjölka
dem.
Flera slags skalbaggar pläga också finnas
i myrornas nästen: öfver 584 olika slags
insekter äro bekanta såsom lefvande tillsammans
med myrorna och af dessa äro 542 skalbaggar.
Ett slag af dessa myrvänner, de s. k.
myr-billarne (Claviger), äro blinda och helt och
hållet för sin utkomst beroende af myrorna.
En myrbill tyckes hafva alldeles förlorat
förmågan att föda sig sjelf, och myrorna mata
honom alldeles som de mata hvarandra. Det
har anmärkts att om några äf dessa
skalbaggar öfverflyttas från det slags myror, som draga
försorg om arten, till andra myror, så
öfver-falla dessa och döda främlingarne. Man torde
häraf få draga den slutsatsen, att intelligensen
icke är lika utvecklad hos alla myrsorter, och
att hyfsningen är hos skalbaggvännerna mera
framskriden än hos de myror, hvilka icke idka
dylik vänskap.
Det torde nu icke vara för tidigt att
af-sluta alla dessa besynnerliga historier med
den anmärkningen, att ett kamratskap, som
hos djuren begynner såsom blott och bart ett
slags yttre samlif, kan småningom utbildas till
verklig parasitism. Om samlefnaden bibringar
gästen några fördelar, blifver densamma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
