Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trefvare och fångarmar: en hel koloni af
lef-vande smådjur och djurdelar. Redan en
lindrig beröring med de väldiga till en längd af
20—40 meter tänjbara armarne förorsakar en
olidlig sveda, som kan hafva farliga
varbildningar till följd. En iakttagare beskrifver
verk-ningarne af armarnes nässeltrådar på hans
kropp så, att han kände det svida som om
han blifvit doppad upp till halsen i kokande
vatten. En annan kände så häftiga smärtor
att han nästan svimmade. Fiskar, som komma
i beröring med »fregattens» armtrådar, dödas
eller förlamas, och det påstås, att en
valnöt-stor Physalia kan taga lifvet af en sillstor fisk.
Hos djurslägten af högre ordning än
maneterna och deras fränder och grannar, finna
vi många förträffliga exempel på stingande och
anfallande inrättningar. Tusenfotingarnes klass
har många giftigt stingande arter, hvilkas
farliga vapen bestå i ett
par käkfötter, som
utgöra grip verktyg och
sluta med hvar sin klo,
i hvars spets en fin
kanal mynnar, hvilken
fylles med gift från
en körtel i fotens nedre
del. Hos alla
stingande djur af högre
slag är anfallsvapnet
inrättadt på ungefär
liknande sätt. För det
första hafva vi att märka hugg- eller
sticktyget, som hos tusenfotingar och spindlar är
en käkdel, hos ormar en tand och hos andra
ett förändradt stjertbihang (bin och skorpioner).
För det andra finnes alltid gemenskap mellan
huggtyget och. en inre körtel, hvarest giftet
beredes och hvarifrån det, vid behof, utdrifves
genom huggvapnet och inkommer i det
anfallna djurets blod.
Stickverktyget hos bin, getingar och flera
andra ^orfrfsteklar är särdeles intressant. Het
består af alldeles samma kroppsdel, som hos
borrsteklarne kallas äggläggningsrör, och
förekommer alltså endast hos honorna: det är ett
skarpspetsadt, lancettlikt rör, infattadt i en
slida och sammanhängande med den i
kroppens bakdel gömda giftkörteln. Särskilda
muskler hafva till ändamål att leda gaddens
rörelser och utkrama giftkörtelns innehåll, som
hufvudsakligen utgöres af myrsyra. He myror
(honor oeli arbetare) som afsöndra samma gift
böja bakkroppens spets framåt, om de sakna
gadd, for att i bettet, som i det fallet göres
med öfverkäkarne, ingjuta giftet.
Hos skorpionerna sitter stickvapnet, som
bekant är, i form af en tagg vid svansens
spets. Denna giftgadd är ofelbart dödande
för djur af skorpionernas egen klass och
storlek Samt brukas, som man påstår, stundom
till och med såsom sjelfmordsvapen; for
men-niskor medför stygnet sällan svårare följder.
— Myggorna plåga oss med sitt af tungan
och käkarne bildade stickborst, som omslutes
af det af läpparne bildade sugröret; endast
honorna äro blodsugare, hvaremot lianarne
»finna sitt nöje i oskyldig dans».
Ormarne hafva säkerligen att uppvisa den
mest fulländade af alla stick- och giftapparater.
Mer än fjerdedelen af alla kända ormar äro
utrustade med gifttänder och giftkörtel.
Gifttänderna, vanligen två,
sitta orörligt fästade
vid öfverkäksbenet och
äro urhålkade eller
genomborrade samt stå
i samband med de i
hufvudets öfre och
främre del liggande
giftkörtlarne,
egentligen två spottkörtlar,
livilka ombildats så,
att de afsöndra gift.
När en orm biter är
det således de två huggtänderna, som göra
såret, livari giftet ögonblickligen utpressas
der-igenom att tuggmuskeln och den muskel, som
omkläder körteln, sammanpressa denna senare.
Vår vanliga huggorms bett dödar sällan
fullvuxna personer; giftet är en gul, slemmig
vätska, som kan sväljas utan all skada och
liar ingen bestämd smak. Häftigt verkande
och ovilkorligen dödande är deremot giftet hos
flera i de varma trakterna hemmahörande
ormar (skallerormen, glasögonoriparne,
korallormen etc.). Ormgiftet tyckes verka dödande
derigenom, att det omöjliggör syrets upptagande
i blodmassan, livilket är ett nödvändigt vilkor
för lifvets bibehållande. Dearing berättar om
en retad skallerom, som i sin bur (i ett
me-nageri) gjorde en häftig rörelse och dervid kom
att hugga gifttänderna i sin egen kropp med
påföljd att djuret snart dog.
Bland ödlorna finnes en giftig amerikansk
art Heloderma suspectum, som har gittänder
Hufvud oehi huggtänder hos en orm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
