- Project Runeberg -  Undrens verld. Illustrerad framställning af underbara företeelser och förhållanden i naturen och menniskoverlden /
697-698

(1884) [MARC] Author: Karl Fredrik Kruhs
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fall tyckas de utförda konststyckena nästan
uteslutande bero på viljans öfning och på
vanan d. v. s. på utförandets upprepning i
stigande skala. Icke sällan äro effekterna
säkerligen en slutlig frukt af på förhand vidtagna,
tjenliga mätt och steg, hvilkas beskaffenhet
utgör en hemlighet, som sorgfälligt bevaras
inom vissa sekter eller familjer.

Men om också icke för tortyrens
uthärdande några öfvernaturliga krafter kunna
antagas stå till de indiska botgörarnes förfogande,
så finnas dock, enligt trovärdiga intyg, fakirer
af aktningsvärd klass, hvilka understundom
utföra konster, som för den oinvigde tyckas
häntyda på besittningen af hemliga kunskaper
rörande tingens egenskaper och så till vida
ega karakteren af verkliga underverk. Så t.
ex. berättar resanden Jacolliot följande
underbara historia om en fakir, vid namn
Covin-dassami, med hvilken han blifvit bekant.

Fakiren hade lofvat Jacollist, på dennes
begäran, att visa honom några prof på den
trolldomsförmåga han förmenades besitta. Ett
möte egde rum och fakiren satte sig på blotta
marken, medan Jacolliot, på hans inbjudning,
tog plats vid ett bord midt emot denne.
Fakiren, som tagit med sig en påse med fin
sand, strödde sanden bredvid sig på en liten
fläck af marken, samt bad Jacolliot taga ett
papper och en blyertspenna. »Derpå begärde
han ett trästycke», säger Jacolliot, »och jag
kastade till honom ett pennskaft, som han
för-sigtigt lade på sandfläcken; hvarefter han
utsträckte händerna och började mumla sina
besvärjelseformler. Ett ögonblick derefter reste
sig pennskaftet i sanden och jag började —
på fakirens uppmaning — med blyertspennan
öfverfara det framför mig liggande
pappersarket, tanklöst ritande de sällsammaste figurer.
Pennskaftet efterhärmade alla mina linier och
uppdrog i sanden alldeles likadana nyckfullt
underbara arabesker.

Sedan fakiren åter jemnat sandytan sade
han: tänk på ett ord i gudarnes språk
(sanskrit). Jag nickade bifall. Hinduen utsträckte
sina händer liksom •förut, det magiska skaftet
rörde sig och skref utan tvekan »pouroucha»
— det ord, som jag tänkt. Tänk på en hel
sats, sade nu fakiren. Jag gjorde så. Och
pennskaftet skref i sanden: Wischna sofver
på berget Veikuntam — alldeles som jag tänkt.
Kan den ande, som lyder dig, frågade jag nu,
säga mig 243:dje sloka i Mames fjerde bok?

Knapt var min fråga uttalad, förrän
pennskaftet skref ordagrant i sanden det skriftställe,,
jag efterfrågat. Jag lade nu handen på en
tillsluten bok bredvid mig och önskade att få
veta första ordet på femte raden på
tjugu-första sidan. »Devadatta» skref skaftet. Jag
såg efter och ordet var rigtigt.

En af fakirernas utomordentligaste
förrättningar är deras inflytande på plantors
växtlighet. Jag bad Cövindassami visa mig något
prof äfven på denna konst, och med sin
vanliga upprigtighet svarade han genast: jag står
till tjenst.

Något förbluffad öfver hans tillförsigt
fortfor jag: tillåter du mig också att välja jord,
kärl och frö till den planta, som du skall
uppdrifva. Allt för gerna kärlet och fröet,
svarade han, men jorden måste hemtas från
ett kariahbo. (Kariah äro små hvita myror).

Min tjenare skaffade hvad som behöfdes
och fakiren hoprörde jorden långsamt med
vatten, hvarefter han anhöll att få fröet samt ett
hvitt tygstycke. Jag framtog ur en blandning
af flera olika fröslag ett papayafrö och inskar,
utan att han varsnade det, ett märke i skalet
samt lemnade honom fröet jemte en bit hvit
musslin, ämnad till ett mosqvitonät.

Jag faller nu snart i andesömn, sade
fakiren ; lofva mig att hvarken röra vid mig
eller kärlet!

Saken började blifva högtidlig. Jag
lof-vade.

Han planterade frökornet i jorden och
ned-stack sin sjuknöliga bambustaf, den invigde»
tecken, derbredvid såsom stöd för musslinet,:
livilket utspändes öfver kärlet. Sedan
Covin-dassami sålunda dolt föremålet för sitt
experiment, nedliukade han sig, utsträckte båda
händerna horizontalt öfver apparaten och försjönk
småningom i ett tillstånd af fullkomlig
dödstelhet.

En timme förgick utan att någon ringaste
rörelse förmådde att hans kropp lefde. Ingen
menniska, vore hon än så stark, skulle förmå
att i vaket tillstånd hålla armarne så länge
orörligt utsträckta framför sig. Nästan
alldeles naken, med glänsande solbränd kropp
och med vidöppnade stela ögon, liknade fakiren
en bronsstod.

Först efter två timmar och då solen just
började sänka sig under horizonten, utstötte
Cövindassami en lätt suck och började
småningom återkomma till sig sjelf. När han full-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/khundverld/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free