Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att sprida ljuset och till skydd mot beröring
med den glödande platinan. Om ett dylikt
instrument instickes i en persons mun, så
upplyses munhålan så starkt, att tänderna blifva
genomskinliga. Det utstrålade värmet är till
och med i den glödande trådens omedelbara
närhet så obetydligt, att polyskopet kan utan
fara insättas i matstrupen och upplysa
buk-kaviteten.
Vid en soirée i Paris för icke länge
sedan visades polyskopets användbarhet för
belysning af lefvande djurs innandömen på ett
särdeles slående och intressant sätt. Trouvé
hade låtit en i ett aqvarium simmande fisk
svälja den i en genomskinlig kapsel inneslutna
platinatråden (polyskopet). Förevisaren
fattade instrumentets handtag och tryckte på
kontakten, så att strömledningen slöts. När
nu rummet gjordes mörkt, kunde åskådarne
se nästan alla detaljer i fiskens inre organism,
så att t. ex. äfven kotorna i ryggraden kunde
räknas. Detta lyckade och i sitt slag
makalösa experiment visar bäst polyskopets
betydelse för undersökningen af inre kroppsliga
tillstånd, hvarom kännedom icke på annat sätt
kan åtkommas.
Problemet att i småposter på spridda
ställen utportionera den ljusmängd, som kan
orhållas från en stark elektrisk kraftkälla,
utgjorde länge det svåraste hindret för det nya
belysningsmedlets användning till vanliga
hus-beliof, men har nu genom de i dét
föregående beskrifna glödlamporna blifvit löst på
ett sätt, som tyckes lemna föga öfrigt att
önska, utom hvad måhända beträffar den
ekonomiska sidan af saken, hvilken här
lem-nas ur sigte. Man kan i sjelfva verket
medelst lämpliga strömförgreningar dela
ljusmassan nästan helt och hållet efter behag, så
långt den elektriska kraftkällan förslår att
mata de olika lamporna, hvilkas ljusstyrka
likaledes kan varieras-i styrka allt efter
be-hof och lägenhet. De första fullt praktiska
stegen, som togos på den elektriska
belysningens fält, voro s. k. båglampor, hvilkas
beskaffenhet ännu är sådan, att de icke med
fördel kunna i större mängd insättas i samma
strömledning och sålunda sprida ljuset på
skilda håll.
Båglampornas historia går tillbaka till vårt
Århundrades barndom och börjar med H.
Da-vys år 1810 inför medlemmar af The royal
institution i London verkstälda ryktbara ex-
periment med ett galvaniskt batteri af 2,000
klumpiga Wollaston-staplar (zink och koppar).
Han fästade vid ändarne af batteriets
poltrådar ett par små träkolstycken, med hvilka
ledningen slöts. När derefter kolstyckena
varsamt aflägsnades något litet från hvarandra,
uppträdde i mellanrummet en lysande båge,
och sedan denna en gång framträdt, kunde
kolen skiljas ända till elfva centimeters
af-stånd från hvarandra, utan att den elektriska
strömmen upphörde och utan att ljusbågen
förstördes. Denna senare sträckte sig nu
mellan de båda elektroderna i form af en
uppåt vänd båge, så bländande klar, att
ögonen icke förmådde uthärda dess glans.
När man betänker, att den atmosferiska
luften är en så ytterst dålig ledare för
elektriciteten, att strömmen från ett ganska
kraftigt galvaniskt batteri kan hindras att komma
i gång, om blott ett helt tunt lager af luft
hindrar poltrådarnes ändar ifrån metallisk
beröring med hvarandra, må man väl fråga,
huru det kan vara möjligt, att den elektriska
strömmen kan fortgå genom en elfva
centimeter lång ljusbåge i luften. Möjligheten
beror derpå, att kolspetsarne endast småningom
allt mera skiljas från hvarandra, ty om en
gång mellanrummet råkat blifva för stort, så
slocknar ljuset och återkommer först, när
kolen åter närmats till full beröring med
hvarandra. Då kolen först skiljas åt, är det
mellanliggande luftlagret helt tunt och den i
rörelse stadda strömmen har då ännu magt att
öfvervinna hindret. Detta sker under stark
värmeutveckling och samtidig lösslitning af
ofantligt små koldelar från hvardera polen,
men mest från den positiva, hvilka koldelar
hvitglödgade följa med strömmen genom luften
till den motsatta polen. När kolen derefter
ytterligare skiljas, bilda kolpartiklarne den
brygga, som förmedlar strömmens öfvergäng,
hvilken för öfrigt i viss mån främjas af den
genom värmeutvecklingen upphettade luften,
hvars ledningsförmåga är vida större än kall
lufts. Den elektriska ljusbågen består alltså
i sjelfva verket af hvitglödgade koldelar, som
sväfva i starkt upphettad ’ (kanske glödande)
luft, hvaruti dessutom andra gaser, härrörande
från förflyktigade beståndsdelar hos
elektroderna, finnas för det mesta uppblandade.
Ljusbågens längd beror i första rummet
på den elektriska kraftkällans styrka och
der-näst på elektrodernas beskaffenhet, ty äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
