Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och således efterhand förtäras; utanpå dem
afsätta sig vanligen små smälta kulor af kisel
och andra ämnen, hvilka finnas inblandade i
kolmassan. Ehuru båda kolstängerna
småningom alldeles förbrännas, sker förbränningen
dock ungefär dubbelt fortare hos den positiva
än hos den negativa polen. Medan den
senare tillspetsar sig under glödningen, urgröpes
i stället den förra, hvilket beror derpå att de
med strömmen följande kolpartiklarne
företrädesvis eller nästan uteslutande röra sig i den
positiva elektricitetens rigtning. Är
elektro-motorn en sådan, som lemnar vexelströmmar,
så tillspetsas begge stängerna lika mycket och
förtäras äfven lika fort.
Den måhända vigtigaste omständigheten
vid båglamporna är kolspetsarnes bibehållande
på lagom afstånd från hvarandra, ty om detta
afstånd blifver för stort, så upphör den
elektriska strömmen och lampan slocknar då
äfven. Kolspetsarne böra derföre röra sig emot
hvarandra i den mån de förtäras och åtskilliga
mekaniska inrättningar äro for detta ändamål
påfunna af Archereau, Gaiffe, Jaspar,
Tschi-koleff, Siemens, Brush, Gerard m. fl. Dylika
regulatorer grunda sig alla på den elektriska
strömmens egenskap att hos mjukt jern
uppväcka magnetism, hvars styrka till- eller
af-tager med sjelfva strömstyrkan och alltså
efterapar dennas af kolspetsarnes ändrade afstånd
betingade vexlingar. På denna princip
konstruerade »regulatorlampor» äro emellertid
behäftade med den olägenheten, att flera lampor,
insatta i samma strömledning, brinna
högeligen nyckfullt och ojemnt. Ty när i en
lampa afståndet mellan kolen ökas, så sätter
den härigenom försvagade strömmen alla
lampornas regleringsmaskiner i verksamhet, och
man kan lätt tänka sig hvilken oreda och
villervalla, som häraf måste blifva en följd.
Detta onda är dock icke obotligt. Lamporna
kunna göras oberoende af hvarandra genom
lämpliga förgreningar i strömledningen, så att
hvarje lampa med regulator befinner sig inom
en för sig sluten ringutvidgning i strömkretsen.
För att göra regleringen öfverflödig hittade
JablochkofF på att ställa de båda kolstängerna
bredvid hvarandra liksom två ljus å ömse
sidor om en 2—3 millimeter tjock
förenings-vägg af kaolin. Stängerna voro upptill
förenade med en brygga af grafit, som snart
förtärdes af den elektriska strömmen, hvarefter
»ljusen» fortforo att glöda tillika med kaoli-
nen. Eftersom kolen uppbrunno smälte
kao-linen och förflygtigades delvis, liksom vaxet
på ett vaxljus. Flera dylika elektriska »ljus»
placerades i samma lampa så att, när ett
ut-brunnit, ett annat i stället blef påtändt, men
de Jablochkoffska lamporna befunnos snart i
sin ursprungliga form allt för obeqväma,
hvar-före de fingo vika för andra förbättrade
konstruktioner.
I stället för att forma de två kolen
såsom stänger hafva flera försökt gifva andra
skapnader åt ettdera eller åt begge. I
Wer-dermannska lamporna har det positiva kolet
formen af en rund skifva, hvilken det
negativa stångformade kolet berör, så att
kontaktglöd uppkommer. I Wallace-Farmer lamporna
äro begge kolen skifformiga och stälda med
flatytorna på ringa afstånd från hvarandra, så
att ljusbågen tvingas att löpa fram och
tillbaka kring kanterna, i det han alltid
uppsöker den lättaste öfverfarten. I Begnier
lamporna äro de två skifformiga kolen stälda
med kanterna snedt mot hvarandra så, att de
blott på en punkt i sin omkrets närma sig
hvarandra så mycket, att ljusbågen kommer
till stånd, och afbränningen regleras genom
skifvornas rotation. Och så vidare.
Det till båglamporna använda kolet
heredes vanligen af s. k. retortkol eller det kol,
som afsätter sig på väggarne i retorter, i
hvilka stenkol torrdestilleras för tillverkning
af lysgas, eller också af tjära. Först genom
vidlyftig bearbetning och rening på olika sätt
erhålla kolen härvid den renhet, hårdhet och
täthet, som erfordras, för att lamporna
nöjaktigt skola uppfylla sin bestämmelse. I
motsats till glödlampornas kol, som bör vara
mycket dålig ledare för elektriciteten, böra
glödlampornas kolstycken beredas så, att de
erhålla jemförelsevis god ledningsförmåga,
hvar-igenom värmet så mycket som möjligt
samman-tränges i mellanrummet mellan dem. Till
skydd mot onödig förbränning brukar man
öf-verdraga kolen med en galvanisk fällning af
koppar eller nickel. Man har till och med
försökt helt och hållet utbyta kolen mot
metalltrådar.
Ehuru det praktiska uppslaget till
båglamporna såsom belysningsmedel var gifvet i
och med Davys förut nämda ryktbara
experiment, dröjde det likväl flera årtionden, innan
experimentet upprepades för andra än
hufvud-I sakligen vetenskapliga intressen. Men sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
