Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vid första ögonkastet se vad var och en hade
köpt, och fanns det något tvivel om den saken, behövde
man blott lägga märke till, huru kvinnorna sträckte
fram sina bruna armar och jämförde sina
nyförvärvade armband av matta glaspärlor. Dessa glada skaror
gjorde sig ingen brådska, utan stannade ofta för att
köpslå med en försäljare av sötsaker eller för att
bedja vid något av de många altare, vilka voro uppresta
vid vägen och vid vilka hinduer och museimän av låg
kast förrättade sina böner i broderlig endräkt. En
kompakt blå linje, vilken höjde och sänkte sig alldeles som
ryggen på en kålmask, som har bråttom, brukade ibland
skymta fram emellan dammskyarna och marscherade
förbi under en korus av ivrigt pratande röster. Det var
ett arbetslag av changars — kvinnor, vilka tagit hela
den norra järnvägslinjens bankar under sin
uppsikt — en plattfotad, högbröstad, grovlemmad skara
av jordarbeterskor, vilka skyndade norrut till sitt
arbete och icke hade någon tid att förspilla på vägen.
De tillhöra en kast, vars män icke duga till något, och
de vandrade framåt med armarna i sidorna, vaggande
höfter och högburna huvuden, såsom det anstår
kvinnor, vilka äro vana att bära tunga bördor. Ett stycke
längre bort vek ett bröllopståg från en byväg in på
stora landsvägen med musik och skratt och skrän och
en doft av jasmin och ringblommor, vilken var så stark,
att den tog överhand över dammlukten. Man kunde se
brudens bärstol, som glittrade i blått och guld genom
dammolnen, och brudgummens blomstersmyckade
ponny, som emellanåt vände på nosen för att nafsa till sig
en mun full från ett förbipasserande foderlass. Kim
var icke sen att förena sig i den skur av välönskningar
och dåligt skämt, som oupphörligt regnade över
brudparet, i det han önskade dem hundra söner och inga
döttrar, såsom ordspråket lyder. Ännu intressantare
och mera frestande till skratt och skrän var det, då en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
