Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett intensivt sken, som för ett ögonblick målade
ansikten och vagnshjul och oxarnes horn röda som blod.
Ögonblicket därpå föll natten på; den åstadkom en
helt förändrad känsla i luften, bredde en lätt, blå slöja
över landskapet och framlockade en skarp och bestämd
lukt av skogsrök och kreatur och en behaglig doft av
vetekakor, som gräddades i askan. Aftonpatrullen
skyndade ut ur polisstationen med viktiga hostningar och
upprepade befallningar, under det att Kim mekaniskt
stirrade på det sista återskenet, som speglade sig i
hästarnes blanka seltyg.
Livet, som rådde på raststället, liknade det, som
rådde i Kaschmirseraen, ehuru i mindre skala, och Kim
kastade sig med liv och lust in uti denna glada,
asiatiska oordning, vilken, om man blott har tålamod, kan
skänka allt vad en anspråkslös människa behöver.
Hans behov voro få och lätt tillfredsställda, ty då
laman icke besvärades av några kastfördomar, kunde
de hämta lagad mat från närmaste stånd, men för
trevnadens skull köpte Kim dock en handfull
gödselkakor att göra upp eld med. Runt omkring dem
sprungo karlar fram och åter, ropade på olja, säd, sötsaker
eller tobak, trängdes kring eldarna och knuffades och
skuffades, medan de väntade på att få komma fram
till brunnen, och såsom ett slags ackompanjemang till
allt detta kunde man från de övertäckta vagnarna höra
höga rop och fnissningar från kvinnorna, vilkas
ansikten icke fingo utsättas för allmänhetens blickar.
Nu för tiden äro de bildade infödingarne av den
åsikten, att då deras kvinnor resa — och de resa
ganska mycket — är det klokare att låta dem färdas med
järnväg i en avskild vagn, och detta är ett bruk, som
vinner spridning. Men det finns alltjämt människor av
gamla stammen, vilka hålla på förfädrens sedvänjor,
och framför allt finns det alltjämt gamla kvinnor —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
