Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O, moder!» utbrast han, »är detta skick och bruk
i ditt hemland. Tänk, om en engelsman skulle rida
förbi och få se, att du inte hade någon näsa.»
»Vad för något?» skrek hon tillbaka. »Har din egen
mor ingen näsa? Men varför yttra detta på öppna
landsvägen?»
Det var ett dråpligt mothugg. Engelsmannen
sträckte upp sin hand med en rörelse, som skulle antyda att
han blivit träffad i en fäktning. Hon skrattade och
nickade.
»Är detta ett ansikte, som kan narra dygden på
avvägar?» Hon drog undan slöjan och stirrade på honom.
Ansiktet var ingalunda skönt, men engelsmannen
kallade henne icke desto mindre Paradisets måne, Fridens
förstörare och flera dylika fantastiska epitet, vilka
endast tjänade till att öka hennes munterhet.
»Du är en nut-cut (skälm)», sade hon. »Alla
poliskonstaplar äro nut-cuts, men intendenterna äro de värsta.
Ack, min son, du har aldrig kunnat lära dig allt detta,
sedan du kom från Belait (Europa). Vem ammade dig?»
»En pahareen — en kvinna från Dalhousie, min
moder. Låt din skönhet vara beslöjad, o, du Förtjusningens
blomma.» Och med dessa ord red han vidare.
»Sådana som han passa just att skipa rättvisa», sade
hon i undervisande ton, i det hon stoppade hela
munnen full med pan. »De känna till landet och dess seder
och bruk. De andra, som äro nykomna från Europa,
som ammats av vita kvinnor och lärt sig vårt språk ur
böcker, äro värre än pesten. De göra skada åt
konungarna.» Och nu berättade hon för vem som ville höra
på en lång historia om en ung poliskonstapel, som
skaffat en avlägsen släkting till henne, en liten radja från
bergen, mycken förargelse för en obetydlig gränstvist,
och slutade sin svada med ett citat ur ett arbete, som
ingalunda hörde till de fromma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
