Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
257
Och nu, min son, skola vi bliva starka igen! Spotta
inte ut det, lille prins. Mitt hjärtas kung, spotta inte
ut det, så skola vi i morgon bliva starka män, boxare
och slagskämpar.»
Långsamt vandrade han bort under det han jollrade
med barnet, och nu vände sig laman till Kim, och
hela hans ömma gamla själ blickade fram ur hans
små, smala ögon.
»Att böta den sjuke är att samla förtjänster, men
först måste man förvärva kunskaper. Detta var vist
gjort, o, du hela världens lille vän.»
»Jag har fått min visdom genom dig, o Helige»,
utbrast Kim, som glömde den lilla komedi, han nyss
spelat, glömde St. Xavier, sitt vita blod, ja, till och
med det stora Spelet, då han nu böjde sig ned i
stoftet för att vidröra sin mästares fötter. »Dig har jag
att tacka för allt vad jag lärt. I tre år har jag ätit ditt
bröd. Min tid är nu ute, och jag har blivit befriad
från skolan. Och nu kommer jag till dig.»
»Och häri ligger min belöning. Träd in! Träd in!
Och allt står bra till!» De trädde nu in på den inre
gården, över vilken aftonsolens strålar föllo snett.
»Ställ dig så att jag kan få se dig. Så där!» Han
betraktade Kim med kritiska blickar. »Du är icke
längre ett barn, utan en man, som har mognat i
visdom och uppträder såsom läkare. Jag gjorde klokt,
då jag den där mörka kvällen överlämnade dig till
de beväpnade männen. Kommer du ihåg vår första
dag vid Zam-Zammah?»
»Ja då», svarade Kim. »Och kommer du ihåg, när
jag hoppade ned från vagnen samma dag, som jag
för första gången for till —»
»Lärdomens portar? Ja, i sanning. Och den dag,
då vi åto kakor tillsammans vid floden i Nucklao ? Ack,
många gånger har du tiggt för mig, men den dagen
tiggde jag för dig.»
17 — Kipling, Kim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
