Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
265
»Gå», viskade Kim. »Möt oss igen under den stora
järnvägsbron, och vid alla Pendjabs gudar skaffa mig
mat — curry, ärter, kakor kokta i flott, och sötsaker.
Framför allt sötsaker! Men fort!»
Hungerns blekhet klädde Kim mycket bra, där han
stod lugn och smärt i sin smutsfärgade dräkt med ena
handen vilande på radbandet och den andra höjd till
en välsignande åtbörd, troget kopierad efter laman.
En europé skulle kanske ha anmärkt, att han såg ut
som ett ungt helgon på ett målat glasfönster, då han i
själva verket endast var en yngling i uppväxtåren, som
var matt av hunger.
Avskedstagandet var långt och ceremoniöst, och
ceremonierna upprepades tre olika gånger. Sökaren
— densamme, som inbjudit laman att komma från
det avlägsna Tibet till denna viloplats, en silverhårig,
rakad asket — deltog icke i dessa ceremonier, utan satt
som vanligt i sin ensamhet bland gudabilderna,
försjunken i begrundande. Men de andra voro mycket
mänskliga, gåvo den gamle mannen små skänker,
varnade honom för farorna i den yttre världen och
profeterade en lycklig utgång av hans sökande. Under
tiden satt Kim ensam på trappan och svor för sig själv
en massa eder, som han lärt sig i skolan.
»Men det är mitt eget fel», avslutade han sina
reflexioner. »Då jag var hos Mahbub, åt jag hans
bröd eller Lurgan sahibs. I skolan fick jag mina tre
mål om dagen. Men här måste jag skaffa mig föda
själv. För resten är jag inte alls tränad för
landsvägslivet ännu. Ack, vad det skulle smaka gott med en
portion biff!... Är det slut nu, o Helige?»
Laman lyfte upp sina båda händer och uttalade en
sista välsignelse på kinesiska. »Jag måste stödja mig
på din axel», sade han, då templets portar slutits efter
dem. »Jag tror, att jag börjar bli stel i lederna.»
Det är minsann ingen lätt sak att lotsa en reslig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
