Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3°°
Rudyard, Kipling
»Men kriget fullföljdes aldrig. Det är så regeringens
vana. Trupperna återkallades, emedan regeringen
ansåg, att de fem kungarna voro underkuvade, och....
det är minsann inte billigt att föda en armé uppe bland
bergspassen. Hilds och Bunår — radjas, som äga
kanoner — åtogo sig att för ett visst pris bevaka passen
mot alla, som kommo från norr. Och de försäkrade
regeringen såväl om sin vänskap som om sin rädsla
för främmande invasioner. Detta berättar jag
naturligtvis icke-officiellt för att förklara den politiska
situationen, mister O’Hara. Officiellt är jag förhindrad
att kritisera mina överordnades handlingar. Men nu
skall jag fortsätta. Detta arrangemang behagade
regeringen, som är angelägen om att spara onödiga
utgifter, och man uppgjorde ett fördrag om att Hilås och
Bunår mot så och så många rupier i månaden skulle
bevaka passen, så snart regeringens trupper dragit sig
tillbaka. På den tiden — vi båda hade då redan lärt
känna varandra — blev jag, som förut sålt te i Leh,
räkenskapsförare i armén. Då trupperna drogos
tillbaka, lämnades jag kvar för att betala de coolies
(bärare), som höllo på att anlägga nya vägar bland
bergen. Denna väganläggning ingick i överenskommelsen
mellan Bunår, Hilås och regeringen.»
»Och sedan?»
»Jag kan försäkra er, att det var nedrigt kallt
däruppe, då sommarn var förbi», fortfor Hurree Baba i
förtrolig ton. »Varenda kväll fruktade jag att Bunårs
män skulle hugga huvudet av mig för att komma åt
kassaskrinet. Sepoyvakten skrattade åt mig, men Herre
Gud, jag var ju så vådligt rädd. Men det hör inte hit...
Många gånger skickade jag bud med underrättelse att
dessa båda kungar voro mutade av de norra staterna,
och Mahbub, som befann sig ännu längre norrut,
bekräftade mina uppgifter. Men det gjorde ingen verkan
—■ utom att jag förfrös mina fötter och att min ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
