Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°°
Rudyard, Kipling
»Stolthet — bara stolthet, min vän.»
»Vad tusan är det för glädje med att Chandernagore
ligger så nära Calcutta, då jag inte kan förstå deras
franska», tänkte Hurree, där han låg och snarkade med
öppen mun på den våta mossan. »De tala så vådligt
fort. Det skulle ha varit mycket bättre att låta skära av
deras fördömda halsar.»
När han åter presenterade sig för de båda
främlingarna, plågades han av en brinnande huvudvärk och
uttalade i svassande ordalag sin fruktan för att han
under rusets inflytande kunnat begå någon
indiskretion. Han älskade den brittiska regeringen — den var
en källa till välsignelse och välmåga för landet, och
hans härskare i Rampur hade samma åsikt. Men nu
började främlingarna begabba honom och beslå
honom med osanning, tills Baban slutligen steg för steg
och med många lismande leenden och listiga
blinkningar drevs ut ur sina förskansningar och tvangs att
tala — sanningen. När Lurgan sedermera fick höra
talas om detta, beklagade han högt, att han icke varit
i de buttra, ouppmärksamma bärarnes ställe, vilka lågo
utsträckta på marken med halmmattor över sina
huvuden i avvaktan på att vädret skulle ändra sig. Alla
sahiber, som de känt till — män, som varit klädda i
grova kläder och år från år återvände till samma
jaktrevir — hade haft med sig tjänare och kockar. Men
dessa sahiber reste utan något följe och måste därför
vara fattiga, och okunniga voro de även, ty ingen
sahib, som hade något förstånd, kunde följa en bengalers
råd. Bengalern, som så plötsligt uppträtt ibland dem,
hade visserligen givit dem pengar och redde sig
ganska bra med deras dialekt, men vana som de voro att
bliva illa behandlade av sina egna landsmän,
misstänkte de en fälla någonstans och voro beredda att fly,
så fort tillfälle yppade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
