Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
Rudyard Kipling
»Men på vad sätt, o Helige?»
»Med våra långa pennfodral, såsom jag kunde ha
visat... Vi stridde under popplarna, både abboter och
munkar, och en av dem tillfogade mig ett sår i
pannan så djupt, att benet blottades. Se här!» Han sköt
tillbaka hatten och pekade på ett silvervitt ärr.
»Rättvist och fullkomligt är Hjulet. I går värkte ärret, och
efter femtio års förlopp erinrade jag mig, huru jag
fick det och huru den person såg ut, som tillfogade
mig detsamma. Och så följde det du själv såg — strid
och dårskap. Rättvist är Hjulet. Avgudadyrkarens slag
träffade mig nedanför ärret. Då uppskakades jag i
mitt innersta, min själ förmörkades, min själs farkost
vaggade på Illusionernas hav. Icke förrän jag kom till
Shamlegh kunde jag begrunda Tingens Orsak eller
följa spåren av det Ondas rötter. Jag arbetade
därmed hela långa natten.»
»Men, o Helige, du är ju oskyldig till allt ont. Måtte
jag offras i ditt ställe!»
Kim kände sig allvarligt bedrövad över den gamle
mannens sorg, och Mahbubs uttryck undslapp honom
ofrivilligt.
»I daggryningen», fortfor laman lugnare, i det han
fingrade på sitt radband, »kom upplysningen. Och den
lydde sålunda... Jag är en gammal man — född och
uppfödd bland bergen men bestämd att aldrig mera få
slå mig till ro bland dem. Tre år vandrade jag genom
Indien, men kan väl människan vara starkare än Moder
Jorden? Min dumma kropp längtade efter bergen och
efter snön på bergen. Jag sade att mitt Sökande var
visst, och så är det även. Och från Kulukvinnans hus
styrde jag mina steg mot norr, därtill övertalad av mig
själv. Hakim har ingen skuld däri. Han följde
Begärelsen och sade som sant var, att bergen skulle
återskänka mig min styrka. Och de styrkte mig även till
att göra ont och glömma mitt Sökande. Jag gladdes åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
