Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°°
Rudyard, Kipling
»Mig angår det inte, men för dig bör det betyda så
mycket mera, du präst med en sahibs ansikte. Tänker
du bära honom på dina axlar?»
»Jag begiver mig till slätten. Ingen får hindra mig.
Jag har kämpat mot min själ, tills jag icke mer har
någon styrka kvar. Den dåraktiga kroppen är
utmattad, och vi äro ännu långt från slättlandet.»
»Betrakta honom!» sade hon, i det hon drog Kim
avsides för att göra honom uppmärksam på hans
fullständiga hjälplöshet. »Förbanna mig! Kanske det kan
skänka styrka. Åkalla din store gud! Kanske det
hjälper ! Du är ju en präst!» Och hon vände sig bort.
Laman hade sjunkit ned på tröskeln, under det han
alltjämt höll fast i dörrposten. En gammal man kan
icke på en enda natt hämta sig så efter ett slag som
en yngre skulle kunnat göra. Svagheten tryckte honom
till jorden, men uttrycket i ögonen, som voro fästa på
Kim, var livligt och bedjande.
»Allt skall nog bli bra», sade Kim. »Det är den
tunna luften, som gör dig så svag. Om en liten stund
kunna vi giva oss av. Jag känner mig också litet
konstig i kroppen . . .» Och han knäböjde bredvid laman
och talade alla de tröstens ord, som först runnö
honom i sinnet. Efter en stund återvände kvinnan med
stoltare hållning än någonsin.
»Dina gudar voro onyttiga, eller hur? Försök då
mina. Jag är kvinnan på Shamlegh.» Vid dessa ord
uppgav hon ett hest hojtande, och från ett skjul
utträdde hennes båda män och tre andra karlar, vilka
buro en dooli, en grov bår, sådan som användes i
bergen, då man skall transportera sjuka eller begiva sig
på något högtidligt besök. »Dessa kreatur», hon
bevärdigade dem icke en gång med en blick, »äro dina, så
länge du behöver dem.»
»Men vi vilja inte begiva oss åt Simlahållet. Vi vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
