Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°°
Rudyard, Kipling
de hemlighetsfulla jordströmmarna, vilka inverka på
vår stofthydda, skulle hjälpa och icke hindra dem,
började de båda kvinnorna plocka honom isär — ben
efter ben, muskel efter muskel, ligament efter ligament,
och slutligen nerv efter nerv. Knådad till en viljelös
massa, halvt hypnotiserad genom det oupphörliga
ordnandet av slöjorna, som betäckte kvinnornas ansikten,
gled Kim tio tusen fot ned i sömnens rike och sov
trettiosex timmar i sträck, en sömn, som var lika
uppfriskande som regn efter torka.
Sedan började sahiban göda honom, och alla
händer sattes i gång för att utföra hennes befallningar.
Hon lät slakta fjäderfä, hon skickade efter grönsaker
och den stadige, trögtänkte trädgårdsmästaren, vilken
var nästan lika gammal som hon själv, fick svettas
duktigt för att anskaffa dem. Hon tog kryddor och
mjölk och lök och små fiskar från bäckarna, citron
till sorbet och slutligen kycklinglever på en steknål
med skivor av ingefära emellan.
»Jag har sett litet av världen», sade hon, under det
hon höll på att syssla med fat och skålar, »och det
finns blott två slags kvinnor — de som beröva mannen
hans styrka och de som återskänka honom den. En
gång har jag hört till det förra slaget, nu hör jag till
det senare. Nej, försök inte att spela präst inför mig.
Det var visserligen bara ett skämt, det jag sade då du
kom, men när du åter beger dig ut på vägarna blir det
nog allvar. Kusin!» — detta till den fattiga släktingen,
som aldrig tröttnade på att prisa sin beskyddarinnas
barmhärtighet — »han börjar ju att skina som en
ny-ryktad häst. Det är ungefär som att putsa upp juveler,
som skola kastas bort på en danserska -— eller hur?»
Kim satte sig upp och smålog. Den förfärliga
svagheten hade fallit av honom som en gammal sko. Hans
tunga längtade efter att få tala sitt lystmäte, och för
blott en vecka sedan hade även det minsta ord plågat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
