Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
375
håll icke längre befann sig i hans ägo, att han blivit
befriad från detta ansvar. Han försökte tänka på
laman — och varför denne ramlat ned i ån — men
storheten hos den omgivande världen, sådan han såg
den genom förgårdens portar, hindrade alla
sammanhängande tankar. Han blickade ut över träden och de
vidsträckta fälten med hyddorna, som lågo gömda här
och var bland säden — betraktade alltsammans med
ovana ögon, som icke kunde uppfatta storleken,
proportionerna och nyttan av saker. Han satt och stirrade
framför sig minst en halv timme, och under hela denna
tid kände han, ehuru han icke kunde forma sina
känslor till ord, att hans själ icke befann sig i harmoni
med omgivningarna, alldeles som ett kugghjul, vilket
icke griper ordentligt in i maskineriet. Vindfläktarna
smekte honom, papegojorna skreko åt honom, bullret
och pratet från bakgården träffade döva öron.
»Jag är Kim. Jag är Kim. Och vad är Kim?» Hans
själ upprepade denna fråga om och om igen.
Han kände ingen lust att gråta — han hade aldrig
känt sig mindre hågad därför i hela sitt liv — och
ändå började stora, dumma tårar plötsligt rulla nedför
hans kinder, och han kände huru hans varelses
kugghjul med en nästan hörbar knäpp åter grepo in i
världens maskineri. Saker, som nyss förefallit honom
obegripliga, antogo sina rätta proportioner. Vägarna
voro avsedda att gå på, husen att bo i, oxarna att köras,
fälten att plöjas och män och kvinnor att språka med.
Allt var åter verkligt och sant och begripligt. Han
skakade på sig som en hund, vilken fått en fluga i örat,
och vacklade ut från gården. Sahiban, som bevakat
alla hans rörelser, sade, då hon fick se detta: »Låt
honom gå. Nu har jag gjort vad jag kan. Moder
Jorden skall göra det övriga. När den Helige återvänder
från sina betraktelser, så tala om det för honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
