Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland isande väderilar i vattendrypande skog
i nattsvart höstaftontimma hon med sina småttingar drog,
se’n fåfängt hon tiggt om en vrå att sitt hufvud luta.
En sten blef omsider det säte, som mottog de värkande ben,
och skvabbiga mossan sände sin väta till skinnet hän,
som ville den ock, i sin tur, en stackars hemlös förskjuta.
Där var en förtviflans saga att läsa i hopplösa drag,
en saga som dock upprepas snart sagdt hvarenda dag,
en saga om nöd och hjärtlösa, hämdfulla sinnen.
De hade ej varit gifta på riktigt prästerligt vis,
och allmogen lika de varit ej heller just precis;
som skrifvare han, litet smått, till de bättre räknats.
Och hon hade varit vacker, och spotsk ock en smula kanske,
ett mål för afund och skvaller och gummornas ack och ve.
"Det var rakt för dant med den katiga hushållsmamsella".
Och värna sig kunde hon göra, ty tungan var snabb och hvass,
om någon en anspelning gjorde, nog fick den sitt resepass,
och djärfvaste gumman nog fick ibland sin djärfhet umgälla.
Men nu var han gången, vännen, den älskade käre Videll,
och allt som han lämnat henne var barnungar två och gäld,
och kanske en klädtråd från bättre, ljusare dagar.
Och nu hade nej blifvit svaret, hvarhelst hon bedt om ett tak:
"Att hon sig så illa utsatt, det var hennes egen sak,
en hvar ju får soppan så, som man själf den lagar."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
