Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONDVAGN OCH BÅTAR.
Blyertsteckning. I Nationalmuseum.
II.
AKADEMITIDEN I STOCKHOLM.
Wickenberg har själf i bref till sin gode vän C. A. Adlersparre lämnat en berättelse öfver sin
resa till Stockholm och sina första öden i den främmande staden. Den lyder på följande sätt:
»Min resa från Malmö till Stockholm skedde på en s. k. vedskuta. Skepparen var mycket vänlig och språksam,
hade ett godt förråd på skepparlögner, af hvilka några roade mig särdeles. Då vädret var vackert, satte jag mig på
akterdäcket, upptog min ritbok och aTtecknade de vuer, som frapperade mig. Jag var nu så lycklig, som en ur buren utsläppt
fogel, den sig höjer på fria vingar mot solljuset och af glädje drillar i skyn.
Aldrig glömmer jag det intryck, som hufvudstaden först gaf mig. Jag tyckte att för mina ögon låg en förtrollad
verld och mitt hjerta bultade i bröstet. Gud vet likväl hvilket som i början mest kom det att klappa, endera slottet, kyrkorna
eller, för att tala rätt upprigtigt, de förföriskt lockande fruktbodarna. Åtminstone är säkert, att till de sistnämnde skedde
mina första och tätaste besök, till föga fromma för kassan.
Alltsom denna började blifva klen försvunno modet och glädtigheten. Den stora staden antog småningom för mig
utseendet af ett Babylon, slottet såsom dess förbistringstorn. Då gestaltade sig till varnande skräckbilder alla de goda
föresatser, med hvilka jag lemnat hemmet, och nu först begrep jag fullt: att ingen är född för att göra intet. Jag lofvade mig
sjelf bättring, jag svor att arbeta och icke vidare slå dank. Men mitt arbete skulle ej genast bära söt frukt.
Papper, ritstift och färger samt penslar uppackades ur det knyte, hvari mina effekter vid afresan från Malmö blifvit
instufvade. Det första profvet af min verksamhet, och med hvilket jag hoppades genast vinna uppseende och någon styfver,
var en färglagd kopia efter en öfverkommen ritning, föreställande Orestes’ sorg. Med någon sjelfbelåtenhet visade jag
stycket för min värdinna, uppgifvande priset, då jag fick till svar, att hon ej befattade sig med »tocke der». Detta var min
första egentliga motgång som artist. Flera skulle följa. Emellertid lyckades mig att i ett fruktstånd om aftonen bortbyta
mästerstycket för ett halft dussin äpplen.
Den sista tolfskillingen hade försvunnit ur min plånbok. Några collorerade porträtter af kungen och prinsen, och
som med svårighet afyttrades, skänkte mig föda för några dagar. Bekymrad, trött och hungrig strök jag omkring i staden,
med min ritbok i handen, för stolt att tigga, för nedslagen att arbeta. Tårar vattnade den tiden ofta mina kinder, men i
tårar fins tröst.
Nu föll en solglimt i mitt lifs mörker, såsom en stjerna från en nattlig sky. Jag passerade ett klädstånd, der några
oljemålningar stucko fram bland gamla kläder och dammiga husgerådssaker.
Mycket häftigt sporde jag den tjocka, rödbrusiga matronan om anledningen till dessa taflors exposition på ett sådant
ställe? Hon svarade trumpet och med en föraktlig rynkning på näsan: hitsatta att säljas. Min andra fråga blef en nästan
ödmjuk bön: att få öka galleriet med mina arbeten. Detta bifölls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
