Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar derefter inställde jag mig i klädståndet, och sedan jag gjort reverens för min beskyddarinna,
öfver-lemnade jag i hennes hand en målning, föreställande Urania, klädd i blå mantel och med globen i sin hand. Klädståndsfrun,
efter att hafva »besigtigat» taflan och frågat om den var ett porträtt, bad att få veta mitt pris. Icke beredd på en sådan
fråga, drog jag i hastigheten till med 50 Riksdaler. »Femtio Riksdaler utan ram, är herren från sina sinnen», yttrade gumman
gnällande, på en gång i mina ögon förvandlad från en hjelpsens engel till en furie.
Nå, så tager jag hvad som bjudes, blef min förklaring. »Kom då igen, lilla herre, om 14 dagar, så får han
besked», var gummans svar. Då jag infann mig på utsatt tid och ställe, hade det »lyckats» försäljerskan att bortschackra
min konstprodukt för — 5 Rdr rmt. Dessa motgångar sporrade mig att kämpa med det vidriga ödet, att städse hafva Qud
för ögonen och att hoppas på hans barmhertighet.»
J. M. Stäck, den sedermera bekante landskapsmålaren, Wickenbergs landsman och hans yngre
kamrat vid akademien, var i hans sällskap vid det nyss nämda snöpliga tillfället, då Urania-bilden
inbringade sin mästare summa summarum en femma. Wickenberg skall hafva låtit lugna sig och
nöjt sig med att »naturligtvis till fruns ömkan, full af förtrytelse säga henne, att den tid kunde
komma då hon icke kunde få en tafla af honom för 50, nej icke heller för 500 riksdaler».
Äfven andra af den stackars unge målarens vänner hafva intygat den värkliga nöd, hvari
han vid denna tid lefde. »Dagar funnos, då hans föda endast bestod af några äpplen och ett franskt
bröd.» En gång skall fyndet af ett på en afvisare kvarlagdt brödstycke hafva befriat honom från
en frätande hunger.
Tillsammans med en sin vän och kamrat vid akademien Gustaf Wilhelm Palm den sedermera
bekante landskapsmålaren, också han skåning och en lika fattig yngling — ett par år äldre än
Wickenberg och anländ till Stockholm tre år tidigare — kamperade Wickenberg och ännu en annan
konstnärsyngling under denna tid i en vattensjuk rumhåla vid Klara sjö», där luften var sådan, att
Wickenbergs säng på sin mot väggen vända sida befans murken af fukt . Ynglingarne lära i
kompani haft en blå slängkappa, hvilken de turvis nyttjade om vintern. För att stilla hungerns
kval skola Palm och Wickenberg periodvis hafva sysslat med att färglägga andras ritningar1), och
ändå måste de, som Wickenberg många år efteråt, 1844 från Nizza, skrifver till ungdomsvännen,
»borra i sig bröd på kredit , och när Wickenberg 1836 lämnade Stockholm, var han, enligt Palms
berättelse på gamla dagar för bibliotekarien Elof Tegnér, skyldig en krögerska för middagsmåltider
100 riksdaler, hvilken summa han snart från Paris kunde likvidera i banko, en gentillesse, som
föranledde gumman att sucka: Måtte han bara komma tillbaka, den hedersgossen, han skulle få kredit,
om det så vore för 300 riksdaler!» Att besök af »björnar och slottskanslibetjänter icke hörde till
sällsyntheterna i »den vattensjuka rumhålan», säger sig själft.
Palm har äfven berättat, hurusom den konstentusiastiske lilla Sjöstrand , hvilken var de
båda ynglingarnes förste lärare i målning, förespådde sina elever en svår tid af motgångar, innan
de skulle vinna någon framgång, en slags skärseldstid, som han kallade ek-lut såsom den skarpaste
lut. Sjöstrand blef sannspådd.
I sanning, »ekluten» måtte icke ha varit rolig när den stod på! Den tyckes emellertid ha
varit regel för de flästa bland de unga eleverna i konstakademiens modellskola. För att blott
nämna en, så kämpade också Wahlbom en svår kamp mot nöd och umbäranden. Men det fans
godt stål i denna ungdom. Den tog sina svåra vedermödor med en förvånansvärd spänstighet, en
sorts munter galghumor, som hjälpte den att hålla äfventyrsstämningen öfver lifvet uppe och icke
förtvifla. Scholander, däras kamrat vid akademien, ehuru i arkitekturskolan, säger om dessa
målareynglingar efter att hafva berättat, hur ondt de hade om föda och om pengar: »Men glada voro de,
fulla af själfförtroende och gyckel, obekymrade för morgondagen och sorglösa för den fjärmare
framtiden. Sina små målningsförsök prånglade de ut i klädstånd eller hvar slumpen kunde foga,
och prisämnena, de större arbetena — ja, dem tog förgyllaren ofta såsom betalning för ramen, i
hvilken de uppvisats på prisutdelningen.»
Wickenberg var kanske den gladaste tjufpojken af dem alla. Hans kamrat Egron Lundgren
beskrifver honom med några ord, som måla både den yttre och den inre menniskan med en
impressionistisk friskhet: »Han var blek och mager, gänglig och långbent och så uppnäst2) att det
kunde tyckas vara beklagansvärdt, men icke dess mindre var han sprittande munter, liflig och
pojkaktig, kunde skratta så godt som någon, hade vackra ögon, bröt på skånska.
’) Enligt en uppgift i biografien öfver O. W. Palm i Lithografiskt Allehanda var det vid Forssells bekanta gravyrverk
efter ritningar af J. G. Sandberg »Ett år i Sverige» Palm och Wickenberg anlitades för kolorering.
J) Angående Wickenbergs »uppnästhet» har jag af hans båda systrar hört, att ett fall i barndomen skadat hans näsa.
Måhända har detta ägt något samband med hans senare inträffade bröstsjukdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
