Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan man ej heller i synnerhet som det är bra längesen, lifvet är ändå en bra besynnerlig historia och om man rätt
be-tracktar saken ej värd särdeles många skillingar, men engång vräkt in i verlden så är klokast att taga saken kallt och dricka
vatten då man ej har vin —
Hälsa Wahlbom, Stäck, Skolander och Lundgren, äfvensom Grefve Sparre om du träffar honom samt öfriga
landsmän som jag känner — Nästa månad reser jag härifrån till Aix i Savoyen för att bada där jag blifver väl omkring 6 veckor
sedan till Paris och slutligen nästa vinter till Rom — Men ännu äro vi ej där.’>
Det är en stark trötthet och en melankolisk resignation, som tala ur detta bref, och man
har litet svårt att i detta halft skämtsamma, halft bittra tafvelfabrikant-resonnemang igenkänna den,
som en gång (den 2 Mars 1838 till Adlersparre) skref dessa ord: »Blotta tanken, att vandra samma
väg som mången i Konstens hemligheter invigd, är för mig en upplyftande känsla, som ersätter de
betydelselösa triviala ögonblicken af ett obemärkt lif.»
I början af September 1844 återkom Wickenberg till Paris. Han sände den 8 Oktober sin
far ett af de sedvanliga understöden, hvilka han nu, sedan arbetskraften minskats, synes ha börjat
få svårt att utreda. Med ett uppflammande af sin gamla pojkaktighet tillropar han den gamle: »Slå
nu lite i halsen på hvarje Björn, så hålla de väl käften tillsvidare, köp ett godt, fett svin och ved
för vintern samt diverse tunnor potatis samt en (och) annan lammakrop, så att magen åtminstone
må hafva lugn och glädje.»
I detta bref talar Wickenberg rätt utförligt om sitt hälsotillstånd, tydligen i afsigt att lugna
fadrens och systrarnas oro:
»Hvad resande berätta är naturligtvis alltid öfverdrifvet, så äfven rörande mig — Saken förhåller sig helt enkelt
och jag tycker mig redan nämnt derom i något föregående bref neml. att jag för ungefär ett år sedan fick en inflammation
i luftröret, som sedan gått ned i lungrören och der förorsakat en så kallad cronisk katarr, och som alla croniska sjukdomar
äro långsamma att läka, så är jag ännu sedan ett år dermed ungefär på samma punkt. — Vintern har jag, som pappa vet,
passerat i Italien för att se hvad det klimatet kunde göra, men det är för torrt, och derför vill jag försöka denna vinter i
Paris. — Men att jag af sjukdom ej kunnat arbeta är en osanning, då jag under mitt vistande i Nizza rört tillsamman fyra
taflor. Men jag är förordnad måtta i arbetet och derför promenerar jag nu mera än förr samt njuter fria luften så mycket
som möjligt. — Se der hela affairen!»
Till julen detta år (1844) sänder Wickenberg sin far de vanliga 50 banco i julpengar,
tillfogande dessa ord: »hushålla nu med svafvelstickorna, ty jag har sjelf stora depenser, helst i början
af året, och att lefva i Paris är dyrare än man kan föreställa sig i Malmö. — Utom dess om man
är förståndig, så måste man alltid hafva något i reserv, då man ej vet, hvad som kan hända, och
är framtiden alltid äfventyrlig då man måste lefva af sina händers verk». Med sin hälsa säger han
sig vara temmeligen belåten», och som han arbetar hela dagen, vill han »ej fatigera ögonen» med
att skrifva mer än ett helt kort bref.
Men de långa vistelserna i Södern hjälpte ej. Kamraterna började ana, hur det stod till med
den afhållne vännen. Stäck skrifver från Rom den 20 Januari 1845 till systern Gustafva:
»Du tror att Wickenberg varit i Rom, men han var i Nizza. Vi trodde att han skulle göra Rom och oss ett besök
men mycket göromål tvingade honom åter till Paris, der han hade sitt vanliga stora fält för sin verksamhet. Jag gick
således miste om nöjet att träffa honom här. Stackars Wickenberg! han har fått lungsot, och det gör oss alla bra ondt
om ett sådant stort geniel»
Den sjuke försökte nu med klimatet i Pau och en brunnskur i den ej långt från denna
stad belägna badorten Eaux bonnes i Pyreneerna. Han skrifver från Pau den 5 November 1845
till fadren:
»Det är nu ändtligen i dag fult väder sedan många veckor som vi haft continuerligt solsken och vackert väder och
med den bästa vilja är det mig omöjligt att sätta mig vid skrifbordet då jag ser solen skina där ute, ty jag anser hvarje
förloradt ögonblick af njutandet af fria luften som oersättbar, isynnerhet då vintern är snart för dörren, och får man nog
då hålla sig inne och lefva klosterlifvet .... Pappa vet att frågan varit denna sommar om en brunnskur för min hälsa —
Denna kur har jag nu försökt medelst vistandet under trenne månader i Eaux bonnes i Pyreneerna ej långt från Pau (der
Barnadotte var född) och hvarest jag nu befinner mig och ämnar tillbringa vintren i anseende till Climatet som skall vara
bra för helsan, som nu är bättre sedan jag druckit under 3:ne månader af Eaux bonnes ett slags svafvelhaltigt vatten och
det enda man känner som bra för bröstet och magen — Men det oaktadt är fröet till det onda ej ännu borrta och behöfs
vanligen 2:ne ja tre till fyra års förnyad kur för att blifva curerad — och det lyckas ej alltid, ty naturligtvis beror detta på
sjukdomens grad etc. — Emellertid har ställets Läkare, en kunnig man, rådt mig till vistandet i Pau under vintren för att
nästa sommar återtaga brunnsdrickningen och sålunda slippa den långa resan från och till Paris. — Jag blir således i vinter
. Pau jemte flera andra sjuka.»
Nästa år skulle allt vara slut. Men med bröstsjukas vanliga optimism synes Wickenberg
ända till det sista haft goda förhoppningar att återvinna hälsan. Det sista bref han skref till sitt
gamla hem i Malmö röjer också förhoppningar, ehuru man tydligt nog läser mellan raderna, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
