- Project Runeberg -  Minnen från en vistelse i Stockholm åren 1844-45 af Francois Rouel /
63

(1855) [MARC] Author: Karl af Kullberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet. Stockholms tidningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

betydliga honorarier, på sina förlagsföretag och på Aftonbladet
samlat en förmögenhet, som skall vara en bland de större inom
landet, måste man erkänna, att den svenska jorden icke är så
njugg mot skriftställaren, mot publicisten, att han egentligen
kan ha skäl att beklaga sig.

Men i Sverige måtte man likväl inom de bildade kretsarne
hysa ett helt annat begrepp om Publicistens värde och
anseende, än hos oss, och kanske ligger i detta förhållande skälet,
hvarföre man endast med tveksamhet synes inträda på denna
bana. Kort efter min ankomst till Stockholm hörde jag ett par
äldre, temligen högt uppsatte Embelsmän, hvilka således borde
ega kännedom om förhållanderne, resonera öfver
tidningsvä-sendet. Jag började nästan frukta, att i spetsen för detsamma
stode röfvare och banditer, i så mörka färger framhöllo de begge
embetsmännen dagens märkligare publicister, skildrade dem, som
mutkolfvar utan samvete, som män utan ära — dem
tillerkändes icke ens den tvetydiga förmånen att ännu mäkla emellan
godt och ondt, att med lättsinnets obetydenhet förena också dess
behag — de framställdes som fulländade bofvar, färdiga att när
som helst offra sitt fädernesland för trettio silfverpenningar. Och
ändå hvilken fattigdom, hvilket armod, som omgaf dessa
stackars tidningsskrifvare! ”Vindskammaren” var det residens man
upprepadt och med förhöjd tonvigt tilldelade dem; ”en dank”
var det enda torftiga ljus man bestod dem, för att lysa deras
nattliga mödor; himlen vete, om någonsin en brasa sprakat i
-deras kakelugn, om någonsin en droppe vin läskat deras tunga.
”Litterära hamnbusar” — detta ord ingräfde sig i mitt minne

— sådan var den titel, hvilken skänktes dem, fastän i en ton,
som om ändå uttrycket nästan varit för mildt. Jag hade hört
talas om band af tjufvar, band af mördare — för första gången
i min lefnad tänkte jag på ett band af publicister. Jag bad
himlen bevara mig, att någon mörk afton, på en trång gata,
endast upplyst af det s. k. Stockholmska polismånskenet, träffa
en publicist, som ville improvisera någon bandit-scen från
Venedig eller Rom. Det vore ju alldeles icke otroligt, att dylika
ljusets kämpar drefvo mörksens binäringar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:53:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kkrouel/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free