Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet. Theatrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f6
jag likväl vid mera, än ett tillfälle, tyckt mig förmärka. I detta
Dumas’ skådespel får man vidare tillfälle öfvertyga sig, att
liabit-habilléen och svenska skådespelare just icke blifvit skapte för
hvarandra. Kostymen såg besynnerlig ut på aktörerne;
aktörer-ne besynnerliga ut i kostymen. Det ena ville icke rätt hänga
ihop med det andra. Jag erinrade mig, huru jag, för en följd
af år tillbaka, sett den då redan’_åldrige Fleury i habit-habillé.
Ingen kunde ett ögonblick tvifla, att han icke såg en hofman
för sig i denna ståtliga kostym! Det var den personifierade
elegansen, ännu förmäld med värdigheten!
För kontrastens skull såg jag äfven Mamsell Högqvist i
en af Dejazets roler, som Richelieu i dennes ”första vapenbragd.”
Här sken likväl qvinnligheten alltför bjert igenom. Man måste
nödvändigt misstänka en maskerad, en utklädning. Stämman
förrådde ohjelpligt fruntimret, ty Frankrikes femton-åriga
ynglingar tala icke mera i diskant. Här var Dejazets grofva röst,
härdad i Champagne-orgier, henne förträffligt till pass; livad
som brast henne i behag, som qvinna, kom henne till godo i
bestämdhet och kraft, som yngling. Dejazet var ända till
högsta illusion Armand de Richelieu; Högqvist spelade med talang
hans rol.
kongl. Svenska scenens högsta manliga utmärkelse anses
vara Herr Almlöf, en ypperlig theater-gestalt med en vacker,
fastän något monoton organ. Med en serdeles undfallenhet för
Theater-Direktionens önskningar har han låtit använda sig i alla
möjliga fack af skådespelare-yrket; ena dagen uppburit
hufvud-rolen i en Tragedi och den andra visat sig som Kompars i en
opera. Om han i sin ungdom egt den utomordentliga
öfverläg-senhet man nu äflas att tillägga honom, kan jag naturligtvis
icke bedömma. Mig synes, som om han redan hårdnat i
maner, som om han öfverlefvat sitt konstnärsskaps skönaste dagar.
Hans ansigts-uttryck, ehuru vackert och imposant, är föga
rörligt; mimiken, i högre mening, kan icke kallas hans sak. Hans
älsklings-åtbörd är en i tid och otid använd, intet sägande
rörelse med högra handen. I sin deklamation griper han, vid alla
skakande tillfällen, till de djupa brösttonerna, livilka nästan
kunna betraktas som en signal för Stockholmarne att applådera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
