Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄMMIGA POJKAR
15
Konstigt med dorn stora i alla fall! Har man fått
smörj, så det värker överallt, och kommer hem med
litet näsblod eller så, så gråter mamma, fast det ju inte
är hon som fått stryk. Och pappa slåss. Precis som
om det inte var nog med det man fått! Jag undrar vad
han själv skulle säga om han kom hem och hade fått
redigt med stryk, och så för exempel farmor gav sig på’n
och gav honom mer. Sådant tycker jag är grunt. För
det hjälper inte stort att man får den sortens drag på
andra ställen. Nå, pappa kan ju göra som han vill,
förstås, för farmor är 73 år, så det blir nog inget
bevänt med det draget, som hon kan komma med.
Pappa säger att jag inte får slåss. Men varför
islåss han själv då? Det övergår min intligäns. För
han kan väl aldrig mena att om där kommer en kille
och lappar till en, att man inte ska lappa igen? Jag
ville då inte vara i den killens byxor som kom och
lappade till honom. Men det skulle vara livat att se på.
Dessbättre var dom därhemma borta på kalas när
jag kom hem med fläskläppen, så det var bara Lina
hemma, som höll is på och kände på tänderna. Och
det var ingen som var lös den gången.
Och den som aktade sig väldigt noga för att hinna
med att springa in och säga godmorron och adjö, innan
man snodde till sju-och-femton-vagnen det var allt
undertecknad, Adolf Efraim Emanuel Jäderblom, det!
Men hos Proppens var ingen på kalas den kvällen,
så han var nog mör i eftermiddan också, det är min
tro. Och sådant mår man inte bra av, det vet jag.
På frukostrasten träffade jag Julle, som Snobben
är döpt till som sagt, och talade om för honom hur
Proppen såg ut. Jag trodde förstås att han skulle bli
glad och skratta och så där. Men den konstiga pricken
bara ryckte på axlarna och tittade på mig ett tag
och sa:
— Nå, än sen då, sa han och gick sin väg.
Det kändes ett tag som om han ville säga ’gör dej
inte grön’ eller så. Ungefär som när någon försöker
maska för löjtnanten i gymnastiken och skvallra på
någon, som klättrat olovandes i stängerna för exempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
