Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kavaljerer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄMMIGA POJKAR
85
vara Klicken flög som en boll rätt opp ett stycke oc/h
dök sedan på huvudet ned i vallen och där blev hon
liksom stående på nacken alldeles stilla och hopviken
precis som en liten grabb som skall slå kullerbytta
och inte kommer längre.
Först såg det bara lustigt ut, men sen blev det
hemskt för hon gav inte ett ljud ifrån sig. Julle släppte
sin bob och rusade fram, men Proppen som kommit
till sig igen gav bara till ett flatskratt.
Det var då händelsen hände! Julle lappade till så
det sjöng i trakten och Proppen slog i däck med en
väldig duns. Och innan han hunnit kravla sig opp
igen hade Julle dragit flickan på rätt köl och hjälpt
opp henne.
Men hon bara hängde i famnen på honom och sa
ingenting och huvudet låg mot Julles axel.
Då skrattade Proppen igen och sa att jäntan gjorde
sig till för hon ville bli bundis med Julle, sa han, efter
som hon hängde sig på honom så där.
Det var synd om Julle för jag såg vad han ville
göra, men han kunde inte släppa Klicken förstås. Men
det blev mera synd om Proppen efteråt.
Vi lag Klicken på närmaste bob för hon hade dånat
och sa ingenting och vi trodde att hon brutit nacken
eller så. Och så drog vi i väg med henne hemåt deras
till.
Men när vi gått en bit så vaknade hon och sa att
hon bara var yr i skallen och det gjorde ont i nacken
sa hon. Jag minns inte om hon sa »skallen» precis, för
sånt säger ju inte jäntor, men ändå.
Och sen sa hon att det inte var Proppens fel att
dom kantrade utan det var jy ekens. Som det ju också
var. Men att säga det i stället för att skylla alltihop
på en grabb som andra jäntor skulle gjort, det tyckte
vi allihop var väldigt klämmigt.
Proppen var inte med, så han hörde det inte. Men
när vi hjälpt in henne i deras tambur och vi såg att
hon kunde gå själv, så gick vi tillbaka till backen. Och
då fick han höra det och lite till! Och så mycket smörj
som han fick av Julle då — vi körde förstås bort dorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
