Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
EBBE LIEBERATH
Ättemodern ut genom deras grind och kom rätt i spåret.
Jag vet inte hur det gick till men jag kom ur spåret i
blinken och klarade mig för det hemska spöket, men
rände i stället rätt på deras röda jycke, som skrek som •
en galt. Och då stannade hon mitt i spåret och gav
hals hon också. Själv gick jag runt förstås och jycken
och jag rullade utför ett stycke. Julle som var närmast
mig hann också hoppa undan och stod på näsan över
mig men Junior stackaren hade ögona fulla med tårar
så fort som det gick och han såg henne inte tids nog
så — boff! — rände han rätt i bolstern, som skakade i
sina fogningar, om hon hade några. Och sekunden
efteråt smällde Pulle ihop med Junior och alla tre gick
över ända.
Oj vilket himla liv det blev! Jycken satt med ett ben
i vädret och skrek och hon låg med sex ben i vädret
för hon hade Juniors och Pulles på köpet och fyra
skidor också och hojade i kapp med jycken.
Det tog ju en stund innan Julle och jag kom loss
från varandra så vi kunde hjälpa till och sortera ut
Ättemodern och få opp henne ur drivan. Se alla tre låg
med bena högre än huvudet och varken hon eller
grabbarna kunde reda sig i hastigheten. Borgis är inte
bortkommen i att ge ovett men det är en smekning mot
vad han kunde i den vägen. Var det bara femtedelen
av den sorten han fick i höstas när vi spelade
hartzfiol för dorn, så var det synd om’en!
Vi borstade av henne snön och bad om förlåtelse och
bockade och stod i värre. Men kors vad hon gick an!
Och så fort man kom för över så fick man en orre, så
till sist borstade vi bara akterut och lät henne klara
gal jonen själv.
Vi visste ju vad det gällde, den fina backens liv
eller död, så vi var så saktmodiga som helst. Annars
hade det ju varit en smal sak att tappa kollit i snön igen
och låta henne ligga där och gapa, för så tjock som
hon är skulle hon aldrig klarat sig själv utan legat
där och sprattlat som en torndyvel. Men som sagt
backen fick gå före all rättvis hämnd, så vi var så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
