Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ättemoderns kalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
EBBE LIEBERATH
hon var och pälskängor och allting alldeles som
Nordlandets dotter fast tre gånger så tjock förstås.
Inte begriper jag ännu i denna stund hur Julle
kom att tänka på att rulla ihop en renhud, men se han
är otroligt påpasslig i allting. Och när hon skulle vältra
sig, så körde han korven under henne så behändigt som
allra helst. Vi hade väldigt svårt att hålla oss för
skratt för Borgis hann inte opp för att hjälpa henne
utan Fylax ställde sig bakom och slog armarna om
livet på henne och när hon liksom tvekade att sätta
sig så gav han henne en körare i knäveckena så hon
dunsade ned på korven. Hon skrek till ett slag, förstås,
som alla fruntimmer gör när något går fort, men sedan
bara skrattade hon och såg så väldigt snäll ut i ögona
så ingen av oss ville skratta, fast det var svårt att
låta bli.
I grytan var ingen buffelsoppa den här gången utan
choklad, riktig kondischoklad, som var maffig värre,
och så fick vi bakelser till så mycke vi orkade.
Det var ju inte riktigt förstås, men det var väldigt
kul i alla fall, för det osade så gott av elden och så
tände Borgis sin pipa med virginiatobak, så det blev
nära på alldeles som det skulle vara.
Och så blev det historier! Borgis är rolig att höra,
men ni ska tro att Ättemodern är inte bortkommen
hon heller. Hon är väldigt gammal för hon är
tjuguåtta år, det sa hon själv, men i sin ungdom var hon
väldigt klämmig. För hon har många gånger
övernattat i snön i fjällen oppe i Jämtland och det var
väldigt spännande, när hon berättade om hur hon och
några till jäntor och grabbar hade gått på skidor från
Norge samma väg som dom Armfeltska karolinerna i
Fältskärns berättelser. Och då hade dorn fått över sig
en snöstorm så dom hade legat i snön i två och ett
halvt dygn.
Vem skulle trott den gumman om sådant! Och hon
smäcker inte, det syntes så väl. Och hon gjorde sig
inte grön ett smack, kallade oss inte för gossar eller
så, utan sa pojkar alldeles som farmor.
Och bäst det var så blåste Borgis i en visselpipa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
