- Project Runeberg -  Klämmiga pojkar : Berättelse för pojkar /
136

(1931) [MARC] Author: Ebbe Lieberath - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136

EBBE LIEBERATH

för att det gör så nedrans ont i galjonen eller
akterstäven allteftersom eländet kommit för- eller akterifrån.
Det är inte sorg eller så. Men med Knappen var det
sorg, för honom har ingen grabb velat klå och smörj
vet han knappt hur det känns, för han har aldrig fått
något. Så sorg var det, och när jag tittade närmare
efter så var han alldeles svullen och röd i ögona.

Det finns väl inget hemskare än att se en riktigt,
redigt bussig grabb lessen utav sorg, helst om man
känner honom väldigt väl och håller styvt på honom
i alla väder. Till om man vet att han är lessen för
han tror ätt han kan mista det han håller styvast på
av allting.

— Äsch, sa jag, du ska se att syster din klarar
sig.

— Tror du det? sa han väldigt fort och ivrigt,
alldeles som jag skulle vetat något bestämt.

— Visst, sa jag. Kom nu! Vi ska bara cykla
häromkring så du har nära hem om så är.

— Ja kör till då, sa han.

Jag måste vända mig bort, för jag var nära som
på ett hårstrå att ta till lipen, för han lät precis som
han trodde på mig på nåt vis eller tyckte att jag var
särskilt bra mot honom. Jag vet inte hur det var, men
jag tyckte att jag aldrig i hela mitt liv varit så ynkligt,
brackigt liten och småfuttig, jag som aldrig haft något
att vara lessen för som inte varit min egen skuld.

Efter som det bara är till mina memoarer, som
äro ämnade för en sen eftervärld då ingen grabb
behöver skämmas för vad han gjort, som jag anförtror
det, så kan jag lika gott bekänna medsamma att jag
verkligen lipade, när vi svängde oss opp på cyklarna.
För då kom han ett slag alldeles inpå mig och sa:

— Tror du det verkligen?

Gudskelov hade jag just satt foten på pedalen och
svängde högra benet över sadeln, så han kunde inte
se mig i ansiktet. Och som han lät då, tror jag att inte
ens våran gymnastikgubbe skulle kunnat låta bli att
få ont i halsen.

Jag har en nedrans stor utväxling på min mangel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:13:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/klampojk/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free