- Project Runeberg -  Klämmiga pojkar : Berättelse för pojkar /
140

(1931) [MARC] Author: Ebbe Lieberath - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140 EBBE LIEBERATH

ter ar mina memoarer för mig själv, kom han inte in
etta i alla fall! Visserligen låg Julle efter bara med
en noslängd, men ändå. Det var styvt gjort — tyckte
jag då, för jag visste inte hur dorn andra, som är större
än jag, kommit överens.

Själv var jag ju alldeles bof ta med rocken, för
varken jag eller min gamla hoj kan komma opip med
dom.

Knappen segrade ideligen, fast för säkerhets skull
varje gång så knappt att han fick ligga i för högsta
fart.

Det var säkert längesedan han hade så roligt. Han
var alldeles röd i ansiktet och svetten dröp av honom
och han skrattade och pratade, så vi kände knappt igen
honom. Han var inte av Huskvarna på minst en
timmas tid, för vi har alltid flygande start så man behöver
aldrig sitta av vid våra löpningar. Och han såg nästan
ut att ha glömt allt lessamt han hade att tänka på.

Men rätt som det var tog han av in på vägen hemåt
och försvann så fort så vi hann inte blinka en gång
innan han var borta. Och utan att säga adjö eller
byta cykel eller så.

— Vad tog det åt honom? frågade Pulle.

— Inte vet jag, sa Fylax.

— Inte jag heller, sa vi allihop.

Men då pekade Julle, som ser allting, bortåt
Knappens villa, som ligger borta mot skogen ett bra stycke
från stora landsvägen, och då såg vi att det lyste ur
gavelfönstret.

— Där har varit mörkt hela tiden ända tills nu,
sa han. Det är systerns rum.

Vi hade pratat och skrattat och härjat hela tiden,
mest för Knappens skull, men också för att vi tyckte
vi hade livat lite var, fast det inte var riktigt som
vanligt. Men nu så sa vi ingenting på en lång stund,
inte ens Fylax, »för vilken ingenting är heligt», som
rektorn säger om en grabb i sexan, som aldrig kan
låta bli att pangla rutor och skoja med bylingar och
så där,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:53:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klampojk/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free