»En kopp kaffe, mamsell lilla!»
Med dessa ord i den lyckligt modulerade ton, som tillkännager ett hemmastatt liv på schweizerierna, hälsades mamsell Christine av den inträdande kungl. sektern, en bland de många, vilka, sedan de intagit sin middag på värdshuset lyktan, aldrig försumma att titta in hos »Winters», för att med någon kamrat vid kaffekoppen och punschglaset bortprata en del av de långa timmar, som efter förmiddagens mödor i »verken» återstå till aftonens uppgjorda partier.
Ehuru det i dag var söndag och vår kungl. sekter följaktligen icke haft tillfälle att uttrötta sig i justitierevisionen, ville han likväl ej frånträda sin gamla lowärda vana att, efter kaffet med därtill hörande spirituosa, gå hem och sträcka sig på soffan. Men icke kunde han ge sig i väg, förr än han träffat någon sällskapsbroder! Ty att tala, synnerligast att hålla tal, var kungl. sekter Rosells svaga sida, och sedan han för detta ändamål förgäves sett sig om efter någon bekant, vilken händelsevis icke var till finnandes, gick han in i rökrummet, där det slog bättre ut, att döma efter den vänliga och belåtna nick, varmed han hälsade en ung, blek man, vilken satt vid ena fönstret och med stumpen av en utbrunnen cigarr tankfull lekte mot ett halvtömt vattenglas, under det han emellanåt smuttade på en »liten konjak», som han hade framför sig.
»Kors, var tusan har du hållit hus? Hela denna vecka har jag frågat varenda människa efter dig!» sade den livlige kungl. sektern och slog den omnämnde personen på axeln.
»Hållit hus?» svarade denne, i det han bortkastade cigarren och med förlägen ovilja blickade på den frågande. »Jo, jag har hållit mig hemma; jag har ej mått bra och dessutom varit överhopad av en mängd göromål.»
»Åh, gör dig icke besvär med att upprepa allt det där, som jag förut känner på mina fem fingrar!» sade Rosell och skrattade på ett sätt, vilket kunde anses mindre artigt. »Men rent ut», tillade han och sänkte rösten, »du är en narr, som...»
En nästan ursinnig blick och en feberaktig rodnad på den bleke, unge mannens ansikte tillslöt Rosells läppar, men det hindrade ingalunda att en uttrycksfull rörelse på huvudet fullbordade den avbrutna meningen.
Kungl. sektern satte sig i fönster-fördjupningen bredvid sin f. d. akademikamrat, notarien Wetterkvist. Och medan de nu förtroligt luta sina huvuden tillsammans, skola vi med några drag teckna dem för läsaren.
Rosell var en vacker karl med ett manligt utseende, ehuru de fylliga kinderna och det bekymmerslösa uttrycket i hans välvilliga ansikte gav honom anstrykning av, såsom det fordom hette, en goddagspilt, vad han också var, och kanhända ingenting vidare för närvarande, ehuru han själv och även andra ansågo honom äga ett ljust huvud, varmed han borde göra lycka på ämbetsmannabanan. Hans utsikter voro icke heller de mörkaste. Han hade nämligen i perspektiv att, efter sex års tjänstgöring i justitierevisionen, sex års trägna bjudningar och sex års inställsamma småleenden, med snaraste få komma i åtnjutande av 400 riksdalers lön. Det bör emellertid icke förtigas att kungl. sektern, varje gång han genomgick den otaliga mängd papperslappar, som han hade instuvade i sitt schatull, blev tvungen att inse det hans skulder redan uppgingo till en nolla mera än hans blivande inkomster. »Men», tänkte den liberale unge mannen, »vad betyder en lumpen nolla mer eller mindre, blott man själv icke är en nolla. Det reder sig nog med tiden - en hustru, en domsaga, ett arv eller endast ett av det där i nödfall!» Och han sjöng:
»Sörj ej den gryende dagen förut,
Njut av den flyende varje minut!»
till dess han, tröstad av denna levnadsfilosofi, fullt överensstämmande med hans egen, åter inlåste sina papperslappar.
Men var han ej en utomordentlig kungl. sekter, som på runstycket visste hur mycket han var skyldig och aldrig försummade att på förfallodagen infinna sig hos fordringsägaren! Det är väl sant, att han icke sex gånger bland tolv kom med penningar, men han kom dock för att det just för ögonblicket var honom rakt omöjligt att »honorera sin skuld», emedan en annan något äldre - vilken (i parentes sagt) haft alldeles samma öde som den närvarande - medtagit alla hans tillgångar. Genom det verkligen naturliga uttryck av ledsnad och bekymmer, han då visade, lyckades det honom ej sällan att få prolongation på några veckor och ytterligare ett par veckor. Men när han insåg, att han prövat sina björnars tålamod så långt som han möjligen kunde begära att de skulle sträcka sig, skaffade han penningar, huru han ock bar sig åt, ty för ett besök av slottskanslibetjänterna ville han ej blottställa sig, icke emedan han ansåg ett sådant missöde sasom någonting särdeles vanhederligt - så samvetsgrann var han visserligen icke - utan därför, att han visste att det skulle skada hans kredit, krediten, det enda medel varmed han kunde hålla sig uppe, till dess hustrun, arvet eller domsagan för evärdeliga tider reparerat hans affärer.
Notarien Wetterkvist framstod i alla avseenden som en verklig motsats. Hans höga, smärta kroppsbyggnad överensstämde fullkomligt med hans bleka, fint bildade ansikte och den förnämt krökta överläppen, skuggad av de mest vårdade små mustascher, icke mindre med hans avmätta hållning.
Det låg i denne mans ögon, ehuru de varken voro svarta eller blå, utan stötte i det simpla grågröna, ändock något mystiskt, som damerna benämnde intressanta, ja, till och med »förtjusande», men som hans kamrater däremot icke gärna tålte, emedan notariens ögonmyster förekom dem som det beslöjade högmodet. Kungl. sekter Rosell sade också ofta, när Wetterkvist med halvsänkt blick stirrade på ett och samma förmål, att »han hade det största skäl att sörja, då han, av brist på fullblod i ådrorna, aldrig kunde i denna världen få köpa sig en kammarjunkarefullmakt, den beklagansvärde!»
Antingen notariens sorgbundenhet nu härrörde av nämnda orsak eller ej, så besvarade han likväl alltid med en viss överlägsenhet i minen och en rynkning på ögonbrynen de framkastade vinklarna och förblev sig sedan lik: ljum och högdragen i umgänget, återhållsam i sina vanor, tyst och avmätt, ett mönster av sedlighet, arbetssamhet och utomordentlig noggrannhet i avseende på toaletten och en god tons fordringar.
Aldrig sågs en chevelyr mera omsorgsfullt ordnad än notarien Wetterkvists, aldrig satt en halsduk smakfullare än hans, aldrig var en kråsnål fäst med mera behag. Nog viskades det att han för ganska simpla orsaker älskade långhalsdukar, finaste nattkappor och manschetter, men i sådan händelse kunde denna förkärlek ej gärna maskeras bättre. Och ehuru han aldrig varierade med mera än en bonjour i sänder, hann denna likväl icke att få ringaste anstrykning av luggslitenhet, innan den utbyttes mot en ny. Och hängde den förre redan de följande dagarna i något klädstånd - nå, vad sedan? Där hänga ju många bonjourer, och vem kan väl hålla reda på alla deras forna ägare!? För Övrigt visade sig vår notarie ofta i olika västar och underkläder, nyttjade slängkappa med kordong eller, såsom det på björnspråket kallades, »gillstutömmar». lägger man därtill hans vita hatt, särskilt för sommartiden, även som hans tygstövlar, glacehandskar, dubbellorgnett och gula silkesnäsduk - vad i all världen vill man önska mera?
»Nå, vad tänker du företaga i afton?» frågade Rosell.
»Jag vet icke. jag är alldeles utledsen på dessa eviga ångbåtslustfärder: de bliva alltför enformiga.» Notarien hade likväl ej deltagit i flera än en under denna sommar.
»Det är sant!» svarade Rosell, som, emedan han verkligen blivit utledsen vid nämnda lustfärder, icke tog deras parti. »Men om du behagar», tillade han efter en liten parantes, erforderlig för rekvisitionen av ett par glas punsch, »om du behagar, kurma vi för en gång slå oss lösa och ta en vagn och resa ut, lika gott vart - sedan på Djurgårdsspektaklet.»
»Alla hyrvagnarna äro nog upptagna. Om söndagen åker ju hela världen, från kungl. fanliljen ända ned till synmamsellen och eleganten vid disken...»
».... och ned till de fattiga dj-ne extra ordinarierna, ej att förglömma», anmärkte Rosell skrattande, »ty så vitt jag vet, ha icke du och jag förut hittat på att ta' en vagn tillsammans.»
»Det skall ej heller ske nu!» yttrade notarien kallt. »För min del finner jag mig mer road att sitta här och se på hur den egentliga söndags-societeten trängs på bron därnere. Vev- och roddarbåtarna äro väl nu i den starkaste farten. Vad det där folket med sina runda, belåtna ansikten och sina stoppade matkorgar äro lyckliga! De begära ej mera av livet än det kan erbjuda.»
»Det där folket», upptog Rosell, »om du menar den mindre bemedlade hantverksklassen - den förmögnare för minsann en stat, som vi endast kunna avundas - så är det ett gott och hederligt folk, som förstår sig på att göra livet roligt. Det är en dyrbar konst den där, att kunna jaga ledsnaden på flykten. Sannerligen jag vet något trevligare än åsynen av en borgare med sin ärbara hustru under armen, omgiven av en skara friska barn muntert hoppande framför dem, och lärgossen eller pigan några steg bakom med ett par väl lastade korgar, innehållande, om ej de mest utsökta läckerheter, likväl tillräckligt förfriskningar att muntra sinnet. När jag vidare tänker på alla dessa brokiga grupper, folk ur alla klasser, som på söndagen färdas ut genom alla tullar, blir jag helt varm och upplivad. Jag ser gröngräset uppfyllt med levande tavlor och önskar till Gud, att jag ej vore så erbarmligt lat, ty i annat fall skulle jag helt säkert gå ut och se all denna rörlighet på närmare håll.»
En omärklig sammandragning av ögonbrynen var notariens hela svar. Han hade redan en lång stund haft sin uppmärksamhet fäst vid några personer, som stannat på Riddarhustorget. Och ehuru han lät sina ögon vila på ett sätt, vilket för nämnda personer gjorde det tvivelaktigt huruvida han såg dem eller ej, var likväl ingenting påtagligare för dem, som inifrån betraktade honom, ty då ett stort, fetlagt fruntimmer med en grön parasolett hälsade och viftade åt honom, satt han orörlig som en gipsbild, men blodets häftiga uppstigande, vilket ögonblickligt gav honom en högst fördelaktig färg, antydde, att det visst icke var någon främmande bekantskap som förorsakade denna rörelse.
»Den där artiga damen hälsar på någon av er, mina herrar!» sade småleende en annan ung man av deras bekanta, vilken händelsevis varseblev den otåligt viftande parasoletten.
»Vad en dam, som hälsar på oss?» utbrast Rosell förundrad, och i det han hastigt vände sig om, hälsade han själv ganska förbindligt och bekant tillbaka åt gruppen på torget, vilken utgjordes av ett äldre fruntimmer, en ung, vacker flicka och en ung karl.
»Du känner dem, tror jag?» sade notarien likgiltigt.
»Ja, bevars, jag känner en hel hop folk och räknar ingalunda för någon skam att besvara hälsningen av en hederlig klädståndsfru... Se på bara, om icke fru Norman har ett utseende, som ger tillkänna, att hon anser sig ha lika mycket rätt till aktning i världen som den förnämsta dam. Och dottern se'n... Nå, sitt icke där som en perukstock, utan se på henne! Kan man finna ett täckare ansikte, livligare ögon och friskare läppar? Det vattnas i munnen bara Jag ser sådana läppar: inga druvor äro någonsin rödare eller fylligare. Mamsell Lucie - förbannat roligt att fru Norman döpt om sin Lisa efter hjältinnan i vår nya opera - är en liten knäveln så söt kokett och dubbelt söt, emedan hon koketterar av ren natur. Hon har ej behövt studera sig in i konsten.»
»Du tycks vara närmare bekant med henne?» anmärkte notarien och bjöd till att le på ett eget sätt.
»Närmare?» upprepade Rosell skrattande. »Nej, tyvärr har jag, sanningsenligt, icke att skryta av någon framgång, varför jag tror, att en annan måtte vara mig i vägen. Möjligen är det ock ett misstag. hon är munvig, näbbig och behagsjuk mot alla, men har kanske förstånd nog att bevara sitt hjärta åt den där beskedlige gossen, som står bredvid henne. Det är hennes kusin. När han blir sin egen, friar han nog till henne - det ser jag på hans ögon.»
»Han ser tafatt och dum ut!» sade notarien, som ännu satt lika stel och orörlig. »Vad är han för något?»
»Så vitt jag vet, ingenting annat än sin fars son och medhjälpare i en hökarbod, men vad betyder det? Sedan han tvättat händerna, är han ju, vad som syns, en ganska elegant ung man. Min själ, har han icke maken till din bruna bonjour, den, som kläder dig så väl... men, a propos jag ser dig aldrig nyttja den nu?»
»Den är så varm under de heta dagarna!» yttrade notarien med tämlig fattning. Han kunde likväl ej avhålla sig från att med ett flyktigt ögonkast bemärka hur förträffligt hans f.d. älsklingsrock klädde den unge hökerimedhjälparen.
Kungl. sektern log, men tillät sig ej något vidare yttrande om saken. Desto mera språksam blev han i fråga om sina bekantskaper på torget.
»De skola sakert ut på lustfärd!» sade han och bibehöll med en viss retsamhet ett ämne, vilket synbart plågade notarien. »Jag vill slå vad, att de endast vänta på kamrer Lassman, en gammal ungkarl, en präktig, en originell karl, kusin till alla de där gamla damerna, som äro systrar.»
»Du tycks vara särdeles hemma i släktens genealogi.»
»Å ja, någorlunda! Jag var en gång bjuden på soare hos fru Norman, och som det är min passion att ta reda på annat folks angelägenheter, för att vid tillfälle ha någonting att tala om, lyssnade jag ganska artigt. Det var i alla fall icke mera än en skyldighet att visa denna uppmärksamhet för värdinnan.»
»På soare hos en klädståndsfru?» avbröt notarien föraktligt.
»Alldeles! Och jag vågar försäkra, att jag hade där vida roligare och trevligare, än på någon av alla de soareer, jag bevistat i förnämare hus. Du kan ej föreställa dig något mera ogenerat och angenämt, än den varda klädståndsfruns aftonsällskap. Om du vill, skall jag presentera dig där, i händelse hon vid något annat tillfälle hedrar mig med en bjudning.
»Nej, jag tackar!»
»Som du behagar; det blir din egen förlust! Men det hindrar icke att jag här ifrån fönstret kan presentera dem.»
»Besvära dig icke - jag är ej nyfiken!»
»Jag räknar aldrig på besväret, som du vet!» återtog Rosell retsamt leende... »Du ser här tre matronor. Hon, som vinkade med parasoletten, är fru Norman, som har ett av de förnämsta stånden på Köpmangatan och möblerar ungkarlsrum på högst billiga villkor. Det är ett ganska aktningsvärt fruntimmer och jämt upp så mycket hemma i konst-, litteratur- och teaterväsende, som behövs för att på det bisarraste sätt rådbråka alltsammans. I sin lilla sällskapskrets och i sitt stånd är hon alltid den tongivande - jag skulle icke tro, att någon kan överrösta henne. För övrigt är hon en kvinna med de vackraste egenskaper, ty hon har ofta utöver all billig förväntan givit anstånd med hyran för sina möbler.»
»En ganska lycklig omständighet för hyresmannen! anmärkte notarien.
»Alldeles, mycket lycklig, och det är just därför jag värderar den... Men ser du den andra, hon i den urblekta gamla hatten? Det är fru Malla Fågelkvist, vars man för några år sen, i sällskap med fru Normans äkta hälft, reste till evigheten i koleran. Herr Fågelkvist var hovmästare i ett grevligt hus någonstädes, och därför benämner fru Norman, som har sinnrika ideer, sin syster vanligen med titeln hovmästarinnan. Hovmästarinnan är en levande krönika, i vilken man kan bläddra efter varjehanda tilldragelser ur den förnäma världen. Hon har ett gott förråd av historier från den tid, då hon som husförestånderska levde på de stora herresätena. Men nu är hon i små omständigheter och solar sig för närvarande under den systerliga nådens palmer.»
»Jag tycker bestämt att du skulle behöva hämta andan?» inföll notarien Wetterkvist.
»Lappri - jag ser du är road!» Rosell smakade på sitt punschglas och fortsatte: »Den tredje och äldsta av de tre f.d. gracerna, den lilla gumman i snäva kattunsklädningen och den där gammaldags bruna schalen, har, efter sägen, varit den skönaste flicka på sin tid. Hon skall hava varit nästan lika firad som Ulla Willblad, ehuru icke så besjungen. Men världens föränderlighet han spelat henne stygga skälmstycken. Moster Neta, som hon i dagligt tal kallas, gifte sig, sedan alla hennes älskare övergivit henne, med en tunnbindare, en beskedlig själ, som aldrig gjort henne annan förtret, än att en smula för mycket smutta ur glaset, tills de råkade i närvarande särdeles dunkla omständigheter. Moster Neta bär dock den onda dagen som den goda, där de nu hyrt sig ett rum in på gården i Smala gränd. Mäster Ficker laggargamla öltunnor och hans hustru gör korv på beställning, och så leva de rätt förnöjt, i synnerhet som deras käre son Wilhelm med en hökaredisk i kikaren har den bästa utsikt att slå sig fram i världen.»
»Du har en förvånande styrka att tala länge!» sade notarien. »Om du i tidernas längd får såsom borgmästare representera någon småstad vid riksdagen, är jag säker att du skall göra furore.»
»Jag tror detsamma: Jag har starka lungor och skulle hålla fan till tal... Nå, äntligen är väntan slut, jag ser på fru Normans nästipp att det var hög tid... Där ha vi kamrern, fruarnas gunstling. Var och en strävar efter lyckan att bli ihågkommen i hans testamente, men med det utseende han har, hotar han att överleva hela släkten.»
Den person, varpå Rosell hänvisat, framträdde nu, och det var verkligen vår hjälte nr I, kamrer Lassman.
Svårligen kunde man se en rakare ställning på en nära femtio års man, och vad hans utseende för övrigt beträffade, föreföll det verkligen yngre än hans år: de gråsprängda glesnade lockarna svuro uppenbart mot de rödlätta, fylliga kinderna, omkring vilka den något höga, styva, vita kragen hårt slutit sig. Kamrerns klädsel häntydde fullkomligt på en man av gamla tiden: de breda, nämndemanslika frackskörten, den långa västen, knuten på den vita halsduken och framför allt det veckade, långt utstaende bröstkråset utvisade, att den period, på vilken alla dessa saker varit nymodiga, länge sedan gått till vila. Kamrer Lassman älskade ej att jaga efter något så flyktigt som modet: de kläder, vilka hängde ledigt på hans kropp, vilka genom vana och mångårig tjänst utgjorde en del av hans eget jag, de anstodo honom och dem nyttjade han, låtande annat folk tycka och tänka därom vad de behagade. Hans gång och hållning hade däremot ingenting släpigt: alla hans rörelser voro raska och utmärkte en ännu inneboende livlighet, vilken även röjde sig i hans uttal, trots förlusten av några tänder.
»Det är en galant gammal kurre!» sade Rosell.
»Jag tror han procentar?» inföll notarien.
»Då vet du mer än jag. Men skulle han också gå ända därhän i artighet, att vid uppgörande av större affärer mottaga en liten dusör, så är denna väl använd endast för nöjet att få se hans bostad. Har du aldrig besökt honom?»
»Aldrig!» utbrast notarien med ett slags avsky.
»Om du behöver penningar, skall jag föra dig an.
»Du är allt för mycket artig... Olyckligtvis är jag dock icke i behov av din tjänstaktighet!» De sista orden framvästes med en ansträngning, som förtvivlat illa stack av emot det slags skämtsamhet, som meningen borde innebära. Som gruppen på torget emellertid avlägsnat sig över bron, steg Wetterkvist upp, förklarande att hettan och cigarröken alldeles kvävde honom, ifall han icke snart skaffade sig frisk luft.
»Skola vi ej taga vagnen, som jag talade om?» sade den förarglige kungl. sektern, väl vetande att ingenting mer skulle anstått notarien - om det icke haft sina svårigheter.
»Nej, jag har alls ingen lust!» Wetterkvist sökte sin hatt.
»Låt oss sätta oss på en båt då och fara över till Djurgården!»
»Icke det heller - jag är inte i lynne att resa någonstädes... Jag går hem.»
»Nå, så följer jag med dig, ty sällskap skall jag ha. Det är nu för sent att sova middag, och jag vet icke vart jag skall ta vägen till dess spektakeltiden är inne».
»Om du ärnar dig på Djurgårds-spektaklet», invände Wetterkvist, »så torde det icke vara för tidigt att gå. Dessutom har jag...» De sista orden yttrades helt lågt, just som han tillslöt dörren. Kungl. sektern tyckte likväl att de läto som »flyttat ifrån mina förra rum».
»Den narren förstår ej det ringaste konsten att leva!» tänkte
Rosell. »Han är för högmodig att taga ett förnuftigt råd, för enfaldig
att draga nytta därav... Garcon, ett glas punsch till... Fan att
klockan icke är mer än 5!»
