Kamrer Lassman hade sedan några år tillbaka upphört att vara verksam ledamot i något annat samfund än »Par Brikoll». Allt det krångel, bråk och icke sällan avund och förtal, som åtfölja det offentliga livet, hade han under loppet av tjugutre års tjänstetid erfarit tillräckligt för att ledsna därvid. Han hade således dragit sig ifrån alltsammans och njöt nu det ostörda behaget av ett fredligt och stilla ungkarlsliv. Ägare av en till största delen självförvärvd förmögenhet, vilken, fördelaktigt utställd på åtskilliga håll, inbragte honom omkring fem tusen riksdaler i årliga räntor, hade han likväl till den grad vant sig vid sparsamhet, att han nu, liksom för tjugufem år sedan, åt sin tarvliga middag per månad - med avdrag av alla dagar, då han var borta - på ett av de obetydligaste värdshusen. Aftnarna, då han ej spisade hos någon god vän, nöjde han sig med ett glas mjölk och ett franskt bröd. Frukosten hade han alltid hemma.
Under denna beständiga och förträffliga diet bibehöll sig vår kamrers fysik vid största välmåga, och han kunde ej erinra sig ha varit sjuk alltsedan han som barn hemsöktes av kopporna, en omständighet, den hans spegel stundom påminde honom om. Vid den tid, vi infört honom till läsarens bekantskap, hade han sedan tio år bebott en lägenhet i hörnet av Mäster Samuelsgatan och Drottninggatan, bestående av ett stort rum, avdelat genom en skärm i sängkammare och mottagningsrum - kamrern mottog mycket folk - samt därintill ett slags handkammare, varmed vi sedan skola göra bekantskap.
Till denna fristad från världens villor och flärd begiva vi oss nu. I mottagningsrummet eller förmaket, dit man först inkommer, framsticker solen mellan hålen på de urblekta rullgardinerna. Det är en rätt melankolisk anblick att se hur dess livliga strålar liksom på skämt kyssa de hektiska törnrosor, vilka i svarta ramar hänga över den tvinsjuka gulgrå tapeten. Men utom nämnda törnrosor, målade av kamrern i hans ungdom, då han mycket älskade penseln och botaniken, prydas väggarna av en liten spegel mellan fönsterlufterna samt några porträtt, alltsammans överdraget med urblekt flor.
Möblerna hava påtagligen en anstrykning av ägarens egen anda. De utgöra liksom en del av honom själv: den personifierade ekonomien röjer sig överallt. En soffa med brunrosigt överdrag, så lagom inpassad att endast en stol behövs i vardera hörnet, intager långväggen. Under fönstren stå små pärlfärgade klaffbord, och vart och ett av dessa härbärgerar en röd fågelbur, innehållande de enda levande varelser, vilkas uppehälle stannar på kamrerns debet. En gammal skrivpulpet, ett bokskåp med skänk och en nickande gipsbild på kakelugnen - se där hela prakten i kamrer Lassmans förmak.
I detta rum finnes således ingenting lockande, men pulpeten torde till sitt inre vara intressant nog, och skänken har kanske också sina mystifikationer, som rimligtvis ej kunna ligga i öppen dag. Vi ha endast visat rummet sådant dess yttre skick i allmänhet synes för den besökande och taga oss nu friheten, emedan skärmen är skjuten på sned för att insläppa en lagom dager, att titta in i sängkammaren.
Kamrer Lassmans ungkarlssäng har till den grad anspråk på medlidande, att det vore omänskligt att vilja ens tala därom. Kamrern har nyss vaknat, dragit nattmössan rätt på huvudet och håller nu som bäst på att låta den högra armen söka reda på sin ärm i den nystrukna vardagsskjortan. Den, som han begagnat om söndagen, hörde till första klassen, de så kallade kalasskjortorna, och kunde så mycket mindre komma i fråga som den strax efter hemkomsten blivit inlåst med den övriga habiten.
Vad nattrocken och tofflorna beträffar voro deras brister så otaliga och ohjälpliga, att vår kamrer långt för detta upphört att ägna dem sina omsorger. Han iklädde sig således dessa sina gamla vänner utan ormständigheter, och sedan han uppfriskat sig med ett kallbad och några droppar ur en flaska, vars innehåll i halvdagern syntes till färg och utseende mycket likna beska droppar, gick han helt kry med nattrocken ledigt fladdrande omkring sig - ut i »förmaket», där han svängde omkring, öppnade fönstren, uppdrog gardinerna, gav fåglarna hampfrö och vatten och började sedan inöva dem i åtskilliga små konster, som utgjorde hans största nöje.
Sedan denna förlustelse en stund fortgått, erhöll han, genom en bekant knackning på dörren, den välkomna underrättelsen att hans morgonvatten var ankommet. Han stack ut handen och fick en liten kopparflaska, den han med mycken omsorg tömde i sin egen flaska, varefter den främmande, åtföljd av »nio styver», skickades tillbaka genom dörren.
Hur det friska vattnet smakade honom i den kvava, tunga kammaren! Han drack och spatserade, i det han emellanåt med snibben av sin nattrock torkade dammet än av den ena, än av den andra möbeln, till dess alla delat lika rätt av hans faderliga omsorger.
Först frampå förmiddagen tycktes det som om dagens förnämsta sysselsättning skulle taga sin början.
Kamrern öppnade nu sin pulpet och framplockade, med spända blickar, en mängd intressanta papper, dem han noga besåg, skrev några rader i en stor bok och räknade därpå åtskilliga buntar av ett vida tunnare slags papper i många olika färger och dimensioner. Sedan han uppehållit sig med detta angenäma göromål en tämligen god stund, gick han till den omnämnda skänken, öppnade den occh lät de ljuvligaste ångor av instängd luft, bildad av utdunstningen från varjehanda matvaror, sprida sig i rummet. I avsatsen mellan bokskåpet och skänken befanns en smal fällklaff, och på denna framsattes nu de blandade tillgångar, som skänken förvarade. Sålunda såg man en liten smörbytta, en glasburk halvfylld med potches, en nästan intill benen avskaven fårbog, upplagd på gamla rättegångshandlingar, ett tefat med anjovis och en halv kaka knäckebröd. Av dessa läckerheter njöt kamrern med ganska god matlust, och när alltsammans åter blivit insatt, framtog han ett spetsglas och en butelj portvin, betraktade denna mycket noga, tog märke med turmmen och stannade i upphällningen ett par gånger, för att se efter att han ej överskridit det bestämda måttet. Då glaset fått ett innehåll av ungefär tre fjärdedelar, sade han »stopp!», satte korken i buteljen, sig själv på en stol och med ett långt »ah!» njöt han, forst i små portioner, men sedan i ett enda tag, den uppfriskande druvans saft.
»Se så!» sade kamrern förnöjd, i det han torkade sig om munnen och tillslöt skänken... »En ungkarl kan ej bättre ha det.»
Och härvid upptog han ur nattrocksfickan en nyckel, blank av nötning, och upplåste ett slags blinddörr i tapeten. Denna dörr gick till den omtalta handkammaren eller, rättast sagt, till kamrerns egentliga helgedom. För det fÖrsta såg han ingenting för ett fullkomligt mörker där inne, men sedan vår kamrer med mycket besvär frånskjutit en lucka, märktes en fönsterruta, och genom denna fick solen tillstånd att belysa det lilla underredet med dess ännu underligare innehåll.
Det var en triangel till formen, och från den spetsigaste vinkeln ända till dörren, vilken låg mitt emot, gingo på ömse sidor mellan golvet och taket breda hyllor i många rader. Om fru Norman, hon, som likväl hade kanske det bäst sorterade klädstånd i hela Stockholms stad, fått sticka sin nÄsa inom detta fridlysta område, skulle hon häpnat och säkerligen blivit mållös av förvåning och beundran. Alla hyllor voro uppfyllda av de mest utsökta varor: högar av dyrbara tavlor, de skönaste vaser av alabaster och marmor, fina ostindiska serviser, silver och kristaller av alla slag, speglar, pendyler, kronor, ljusstakar, pokaler, allt vad man vill tänka sig... och på andra hyllor gardinstyger, kläden, kattuner m.m. av det allehanda, som man kan erhålla på auktioner efter avsigkomna handlande. Lassman hade under loppet av trettio år flitigt besökt alla sådana exekutiva auktioner, där dyrbara saker bortgingo för hälften, stundom fjärdedelen av värdet. Mycket, ja största delen hade han tagit såsom hypotek för utlånta kapital, mycket i betalning vid brist av kontanter. Sålunda ägde han nu en samling av antikviteter och moderna saker, vartill få kunde visa maken. Men själv gjorde han sig ej mera nytta med alla dessa härligheter, än att han varje dag unnade sig det nöjet att se på dem, under det han öppnade fönsterrutan för att vädra en hop gammalt pälsverk, som han bekommit på samma sätt.
Det kan förefalla underligt att kamrern icke förvandlade detta stora döda kapital i reda penningar - vilken dag som helst skulle han kunnat öppna en exposition - men han hade till den grad vant sig vid dessa särskilda artiklar, att han icke utan en hjärtklämning kunde tänka sig skilsmässan från någon av dem. Och då människan ändå någon svaghet skall ha, tillät sig kamrern att i allra största tysthet njuta anblicken av sina härligheter, dem han med den ömmaste omsorg en gång i veckan dammade och torkade.
Ett annat stort och viktigt skäl torde också kunna anses såsom en av de drivfjädrar, vilka förmådde den penningälskande mannen att icke allenast bibehålla sin samling oförminskad, utan att även tid efter annan införa något nytt inventarium till de ännu lediga platserna på hyllorna. Kamrern hade nämligen i fem år umgåtts med den gigantiska planen att träda i äktenskap med någon »stilla, beskedlig och förståndig människa», vilken, utom egenskapen att kunna laga skjortor och stoppa strumpor, borde förena den, att vara en förträfflig husmor och öm maka. Det var, ifall giftermålet i tidernas längd bleve av, kamrerns mening att hyra sig en liten våning, för att där uppställa alla sina skatter, och att stundom mottaga, på en smörgås och ett glas ölost, ett par gamla trekarlsvänner. Ungkarlslivets svårigheter och behag hade han noga vägt på de rättvisaste vågskålar och funnit, vad han i sin ungdom och medelålder aldrig fann, att de förra vida övervägde de senare.
Med de första sångfåglarna rustade sig alltid kamrern till en stor friarefärd, ena året åt norr, det andra åt söder, men hur han reste och hälsade på vänner och alla vänners bekanta, rönte hans förslag ingen framgång. Hade det varit vintertiden, skulIe han säkerligen varit vida ivrigare, ty ännu hade det icke kommit därhän att han någonsin friat, och detta härledde sig av det skäl, att han ingenstädes träffat på den där »stilla och beskedliga människan», som borde motsvara alla hans år efter år stegrade pretentioner på en äkta hälft.
Dessa resor höllos i avseende på sitt ändamål mycket hemliga för de tre kusinerna, vilka aldrig kunde drömma om en så överhängande fara som den, att gubben ämade gifta sig och fråntaga dem arvet. Nej, slugare var kamrern: han lät dem fjäska och krypa, men i mjugg skrattade han vid tanken på den tid, då fru Norman, förtvivlad över alla sina tillställningar, alla sina förspillda toddar och punschbuteljer, skulle få gallfeber av harm, då hon såg honom införa en ung fru i sitt hus - en fru, som kanhända skulle anse det för en stor nedlåtenhet att bevista någon av fru Normans societeter eller att bjuda henne själv på en kopp kaffe... »för min själ, varken hon eller de andra skall ha en enda skilling!» det hade kamrern bedyrat och ärnade också troget hå]la. Aldrig kunde han glömma fru Normans ord: »Gud give att gubben väl låge med näsan i vädret, så skulle vi nog röra på murklorna!», vilken fromma önskan gubben en gång tillfälligtvis hört med egna öron och vilken »de andra» icke motsagt.
Emellertid hade den resa, kamrern i år företagit, varit lika tacklös som de föregående. Men som hans beslut nu genom de många svårigheterna blivit eggat till så mycken fasthet som ett beslut kan få, vilket måste bero av två, var han sinnad att inträda ytterligare en färd framemot hösten. Ej nog därmed: han tänkte även använda mellantiden till ett giftermålsförsök genom annonser i tidningarna. Att sådana lyckats ganska väl, hade man hört förr, och kamrern hade ingenting emot att bli ett nytt exempel...
Men under det vår gamla ungkarl nu är som bäst sysselsatt med att
vädra sina skatter i »triangeln» och därjämte i tankarna uppsätta
formuläret till den tillämnade annonsen, skola vi vända vår
uppmärksamhet åt annat håll.
