- Project Runeberg -  Kamrer Lassman /

Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel IV.

EN NÄRMARE BELYSNING AV DE ORSAKER, SOM SLUTLI GEN FÖRMÅTT NOTARIEN WETTERKVIST ATT FLYTTA SÅ HÖGT UPP, DIT STOLTHETEN, SLOTTSKANSLIBETJÄNTERNA OCH KÄRLEKENS BUDSKAP ÄNDÅ HITTA VÄGEN.

Notarien Wetterkvist, med vars åtskilliga missöden läsaren redan gjort bekantskap, var, så att säga, född med frö till en av dessa beklagansvärda sjukdomar, vilka icke blott tära, utan förtära sina offer. Han led och hade alltid lidit av en otillfredsställd äregirighet och ett otillfredsställt högmods skeva fordringar. Men så stod han ju också tidigt i denna isolerade belägenhet, som för ett känsligt sinne, ett medfött högmod, kanhända är den bittraste av alla.

Hans mor, adelsdam genom gifte, skild från sin man, hade i ett senare äktenskap medfört en son utan namn. Den lille Ernst blev emellertid adopterad av sin styvfader, vilken hänförd av den unga moderns utomordentliga skönhet, förbisåg den lilla mystifikation, vilken föranlett skilsmässan från hennes make. Som deras eget äktenskap blev barnlöst, skänkte den hederlige rådman Wetterkvist hela sin ömhet åt den uppväxande gossen. Men moderns kärlek gick till förgudning, och i sin dåraktiga blindhet nedlade hon i sonens unga själ det första fröet till missnöje med hans närvarande liv och stånd, då hon jämt och samt, även sedan han uppnått den ålder att han bättre kunde förstå henne, kallade honom en liten greve, som var född till allting annat än en kälkborgare i en småstad, och i dunkelt språk talade hon ofta om hans höga familjeförbindelser och eggade sålunda den redan väckta äregirigheten.

Vid fjorton års ålder, då han ansågs äga så mycket förstånd att han kunde uppfatta de olyckliga omständigheter, som föranlett moderns skilsmässa och kastat honom själv namnlös ut i världen, blev han underrättad om allt detta av sin styvfar. Men oaktat den grannlagenhet och verkliga ömhet, varmed förtroendet gjordes, märktes dock snart, att en skarp kyla lagt sig över hans hjärta. Han yttrade ingenting, kom aldrig till modern med något meddelande, undvek henne så småningom, och länge dröjde det ej, förrän förtroligheten emellan dem var för alltid bruten.

Med åren gnagde hans nervösa känsla allt mera på hans förut icke särdeles friska liv. Men han läste och arbetade med fördubblad kraft: hans fantasi skådade i fjärran ett mål, som visst icke ännu hade någon bestämd form, men dock ingalunda var obetydligt. Han ville utröna sin förmåga, men allt för brådstörtande gick provet för att kunna lyckas att i hast utvälja den bana, där han säkrast skulle vinna sin ryktbarhet. Fram skulle han - långt framom alla kamrater, som gjorde honom äran om företrädet stridig.

I ett bättre läge hade han känhända, vid en längre framskriden ålder, ansett sina genom en förvänd uppfostran väckta drömmar såsom barnsligheter och då skrattat åt de jättesteg, han i denna sin drömvärld tog på den framtida stråt, där han själv skaffade sig ett namn och flätade alla slags lagrar omkring sin tinning. Men nu skulle en kedja av motgångar öka den sjuka retligheten i hans lynne och på samma gång styrka honom i den övertygelsen, att han var ställd på denna plats för att med det mörkaste öde kämpa en blodig strid om sitt blivande ryktes, sin blivande storhets segerkrans.

Den första stöten var föräldrarnas nästan samtida död, den han likväl bar ganska lugnt, emedan han aldrig riktigt älskat sin far och aldrig känt aktning för sin mor, vilken han hemligt ogillade för det hon inträtt i ett äktenskap, som bragt honom själv i ett så stort missförhållande. Värre träffades hans sinne av det med dödsfallet förenade slaget, nämligen en konkurs, som ej lämnade honom mera i överskott än några hundra riksdaler - hans enda arv.

Vid denna tid var den unge Wetterkvist nära sexton år gammal och hade som gymnasist i Skara nyligen börjat att på egen hand, utan någon privat ledning, lägga egentliga grunden till de ofantliga kunskaper, varmed han i tidernas längd skulle lysa i Sveriges hävder bredvid alla dessa stora män, som nu genom intressanta och livande föredrag beständigt stodo så åskådliga för ynglingens rymliga inbillning. Den plötsligt råkade fattigdomen, en börda, från vilken moderns svaghet hittills sorgfälligt bevarat honom, gjorde här ett högst obehagligt avbrott i hans bekväma vanor. Men vid tanken på alla de inskränkningar, han skulle bliva tvungen att göra, led han vida mindre, än av fruktan att hans olycka kunde alstra förakt och stickord av kamraterna, dem han, genom barnsliga häntydningar om sin överlägsenhet, allt för mycket retat emot sig. Denna fruktan blev ej heller ogrundad: små partier bildades emot honom och ofta var han blottställd för det muntra, uddvassa skämt, som alltid riktas mot den, vilken icke äger samma vapen till försvar. Alla dessa anfall sökte han möta med det kalla förakt, som han ville övertala sig själv att tro vara den enda känsla han erfor, men varje styng inträngde djupt i hans omtåliga sinne, och hade han blott varit utrustad med så mycken fysisk kraft som inneboende eld, skulle han troligen blivit en väldig slagskämpe. Nu föredrog han att bliva en sextonårig filosof.

Men han hade endast haft en obetydlig förkänning av sina kommande bekymmer. Efter ett par månader underrättade honom hans förmyndare, att denne endast kunde underhålla honom med det, som erfordrades med böcker och kläder, varför han genom en alltid hjälpsam man, lektor T., vidtalat några stadsbor, och bland dem ett par gamla vänner till Wetterkvists fosterfar, att mottaga sonen såsom gäst turvis för en dag i veckan.

»Skall jag gå på matdagar», utbrast ynglingen, blek som döden, »matdagar! Aldrig - förr må jag svälta ihjäl.»

»Det står dig fritt, om det synes dig bättre!» svarade förmyndaren helt lugnt. »Men i den händelse du beslutar dig till att bli vid liv, så börjar du din vecka nästa måndag hos rådman B., tisdagen äter du hos snickare H., onsdagen hos professor K., torsdagen hos borgmästarns, fredagen hos hattmakare Collvins, lördag - låt se, jo, i domprostgården - och söndagarna hemma hos oss.»

Wetterkvist stod tillintetgjord.

»Besinna dig på saken!» sade förmyndaren. »Du har ännu fem dagar, innan det börjar. Jag har redan nämnt för fru Ljungkvist att hon ej kan vänta betalning för en enda matbit sedan.»

Wetterkvist gick hem i det fasta beslutet att hellre trotsa alla hungerns och behovets fassor, än blottställa sig för en sådan skymf som den, att äta på matdagar. Då söndagen kom - det var den dag han skulle infinna sig hos förmyndaren - köpte han sig en portion mat på gästgivaregården och gick sedan ej ur sin kammare hela dagen, där han styrkte sig med goda beslut att trotsa både ödet, sin förmyndare och själva hungern. Måndagen levde han på inkomsten av en gammal teaterpjäs, den han varit så lycklig att på morgonen få såld till en annan gymnasist. Men då han om tisdagen ytterligare ville öppna handel, erfor han till sin grämelse att det omöjligt ville lyckas, antingen av det skäl, att hans kamrater nu begagnade tillfället till hämnd för att sätta den »höge kvisten» i svidande knipa eller därför, att de blivit av den vaksamme förmyndaren vidtalade att ej inlåta sig med hans myndling. För tisdagen då han eljest skulle infinna sig hos snickaren H., vilken Wetterkvist för övrigt omöjligen kunde tåla, hade han ingen annan utväg än att leva på torra skorpor, köpta för den sista sexstyverslant han ägde i kassan. Förgäves grubblade han nu på medel, ty om han än kunnat undvara en eller annan klädespersedel, var han åter för stolt att bjuda ut den, och sin fars ur tordes han ej pantsätta, av fruktan att hans förmyndare på flera ställen tagit samma försiktighetsmått som hos kamraterna. Onsdagen vaknade han med stark huvudvärk, gick dock som vanligt till gymnasium och klockan 10 dit igen, hellre plågad av det olidligaste begär efter föda, än att begiva sig till professor K. och hans välvilliga fruntimmer, för att där i all sköns ro förtära sin frukost. Hans utseende visade likväl den inre striden: en feberaktig rodnad brann på hans eljest bleka kinder, och en skarp eld lågade ur de mörka ögonen. Själen var dock stark nog att övervinna kroppen: han höll ut sina tvenne timmar med en till förtvivlan bragt uppmärksamhet. Men när tiden var inne att återvända hem, kunde han knappt släpa sig till sin kammare. Om där nu i hela Skara funnits något större vatten än de pölar, vari man jämnt och nätt kunde dränka stadens kattor, skulle han sannolikt - nej, det hade ju varit uselt, omanligt fegt!

Wetterkvist led andligen och lekamligen. Men ha kraft nog att bokstavligen dö av hunger, torde emellertid vara en fysisk omöjlighet, när man vet varest man har mat att fritt tillgå. Det var nästan ingen kamp mera inom den förvillade ynglingens bröst: det var en instinkt som förde honom till professorns hus.

Och nu voro matdagarna började.

Hu, vilken tid sedan inträdde, vilken tid av hopade förödmjukelser, verkliga och inbillade! Wetterkvist kom på flera ställen tillsammans med en fattig torparson, som skulle läsa sig till präst och för sin iver att vilja arbeta sig fram överhopades av matdagar. Att dela sin middag med denne behovets födde son, att anses jämngod med honom, att till och med nödgas avundas den tjänstaktighet, varmed han sökte återgälda sina välgörares godhet, det var lika många styng för Wetterkvists högmod. Och sedan, att bli ombedd att roa barnen, att göra det eller det, uträtta den eller den lilla kommissionen, springa från ena ändan av staden till den andra för alldeles ingenting - allt detta var mera än det syntes honom möjligt för en människa att uthärda.

Därför läste han dag och natt för att komma till akademien, dit han ock - efter två års förtvivlade ansträngningar vid gymnasium vid Skara - anlände med tjugu riksdaler i plånboken över respengarna. Under hans vistelse i Uppsala hjälpte honom hans förmyndare allt vad han kunde. Det oaktat blev Wetterkvists akademitid oändligt längre utspunnen än han föreställt sig, icke av brist på arbetsförmåga och lust, utan av brist på tillräckliga medel att där uppehålla sig. Han måste taga kondition såsom informator, och på det sättet åtgingo fem år, innan han äntligen, efter en med heder genomgången examen, blev såsom auskultant inskriven i Svea hovrätt.

Nu hade han då åtminstone en titel, så tom den än var, men det var också allt. Det lilla arvet var längesedan slut, och det enda, varmed han kunde börja sin Stockholmsvistelse, utgjorde femtio riksdaler banko, som han fått låna av sin f.d. förmyndare.

Det blev nu den unge notariens första omsorg att sätta något skick på sin yttre personlighet. Då han såg sig i spegeln, fann han, icke så orätt att han var ganska begåvad på utseendets vägnar, med någonting »fängslande» i de djupa ögonen. Men så kunde han ej heller dölja för sig att han såg mäkta maläten, utsvulten och förlast ut - kortligen, att han ej befann sig i ett tillstånd, som kunde väcka någon behaglig uppmärksamhet. Det ville emellertid icke falla sig så lätt att för de tjugunio riksdaler, vilka återstodo, sedan inskrivningspengarna avgått, få hull, färg och en smakfull klädsel, att förtiga sådana småsaker som rum, mat, ved, ljus, tvätt o.s.v. Därför gick det icke heller särdeles fort, vad de tvenne första punkterna beträffade, men om den tredje lade han sig mera vinn, och härutinnan lyckades han snart genom benägen kredit hos en beskedlig skräddare, en dito skomakare och en dito hattmakare, vilken senare var en bekant från hans hembygd.

Så till vida hade då Wetterkvists yttre redan efter en månad undergått den mest förmånliga och lovande förändring. Men hans inre människa, sig alltid lik, förtärdes oupphörligt av den aldrig vilande åtrån att komma upp i världen, att göra förnäma bekantskaper och väcka uppseende, korteligen, efter allt vad han ansåg ganska lätt att ernå, så snart han nämligen hunnit det mål, vilket hittills under förödmjukelser och nattvak uppehållit honom, det stora målet att ha sitt namn inskrivet i flera av huvudstadens ämbetsberk. Detta hade nu visserligen gått i verkställighet: en vaktmästare bar till honom betydliga luntor för renskrivning, och nog uppsatte han hemma ett och annat utslag att medhava nästa dag, då han i frack och i övrigt fullständig uppvaktningsdräkt vandrade upp i hovrätten. Men denna justitias bostad blev innan kort hans själs riktiga plågorum. Där sitta ju herrar förmän, framför allt på den division, där vår notarie fått sin indelning - det var nu icke i går heller - så dryga och myndiga, bläddrande i en tidningsblad eller något dylikt. Den unge extraordinarien bugar sig gång efter annan djupt och artigt. »Jag skulle ödmjukast anhålla», säger han med en mjuk röst, »att få justera!» »Jaså», utlåter sig den snäsige ordföranden, vilken långt före detta glömt de känslor, varmed han själv en gång stod på samma sätt framför en förman, »jaså - notarien kan vänta ett ögonblick: jag skall se på det strax!» Nu står han där med pappersrullen i sin hand och svettas och våndas en kvart, två kvart; då går han åter fram, upprepande samma ord, och skulle händelsen så vara, att han i dag har bonjour och icke sedvanligt vikit dess skört tillbaka i en svanslik frackfason, kan han nästan vara säker på svaret att det nu »icke är tid, utan herrn kan komma igen om en timme», då tiden kan hända blir ånyo förlängd efter omständigheterna. Och har han äntligen fått »justerat» och sitt utslag liggande på bordet till vederbörlig underskrift, hur många steg får han ej sedan - en dag, två dagar, ja åtta dagar - gå förgäves, innan han varseblir att de viktiga herrarna lämnat sina höga namnteckningar, dem ifrågavarande tjänsteande måste passa på att avhämta, innan bläcket kuappt hunnit torka... allt vid äventyr av ytterligare hundsnus!

Efter hemkomsten från varje sådan tortyr - åren och tiden torde ändrat mycket härav - led Wetterkvists stolta sinne plågor, vilka kunna fattas av ett likartat lynne. Med sin tjänstgöring i justitierevisionen fann han sig däremot tämligen belåten. »Där», sade han till Rosell, »har man det i allmänhet på en vida bättre fot, och det är på sa sätt förmän visa sig äga nog människokännedom att kunna skilja en blivande medbroder - från en vaktmästare.»

Men förtörd av högmod, fattigdom, människoskygghet och misstroende till allt, utom sig själv, levde Wetterkvist det glädjetommaste och mest ensliga liv. Han nekade sig ofta det nödvändigaste, för att kunna vederbörligen vårda sin yttre person, det enda, varuti han fann något nöje, och det enda, varuti han kunde tillfredsställa sin stolthet.

Genom den förut omnämnda rockhandeln, som varje halvår förnyades, hade han blivit bekant med fru Norman, i vars hus, då han en gång sökte henne hemma, han fått se den ämabla Lucie. Ifrån den tiden blev klädståndsfrun hans »homme d'affaires», och de voro alltid i hemligt gott förhållande med varandra, ty ingenting hindrade notarien att visa henne den mest utsökta artighet, då inga vittnen voro tillstädes. Emellertid gjorde Lisa på hans hjärta det första ljuva intryck, som han någonsin erfarit, och utan att betänka varthän eller huru långt det kunde föra, överlämnade han sig däråt. Sällheten att en gång hava känt annat än bitterhet och missnöje var honom för stor att tåla någon minskning genom de råd klokheten bort giva.

Vad Lucie beträffade, den bortskämda dottern till en förmögen klädståndsfru, fann hon notariens hyllning ganska naturlig och satte aldrig annat ifråga, än att räkna honom bland antalet av sina friare. emellertid behagade det henne att låta deras förhållande tills vidare inskränka sig inom det romantiska i en förbindelse mellan älskare och älskarinna. Ett formligt frieri, med gratulationer, förlovningsring och förlorad frihet, syntes Lisa alltid komma tids nog. En tillbedjares förtjusning, oro och svartsjuka föreföll henne långt härligare, och för att oupphörligt underhålla elden, sparade hon ingen möda. Svartsjuka älskade hon i synnerhet: den var ju kärlekens rätta kännetecken.

Det hade ej fallit Lisa in att underrätta sin mor huru långt hennes s.k. kärlek till notarien avancerat eller när hon ärnade ge honom ja, ty det hade ej varit minsta intresse i en så vardaglig sida av saken. För det mesta brukade hon träffa sin idol - då hon lämnade honom lyckan av ett möte - på någon av de minst besökta allmänna platserna, varigenom det undgick både fru Norman och hovmästarinnan att en ordentlig kärleksintrig var i full gång.

Ungefär ett år hade sålunda fortgått, då notarien började återkomma till sig själv och sitt gamla liv, därtill väckt av de allt tätare lagsökningarna. Ett år hade han levat på kredit. Men då han varken tänkte på räntor eller kapital, upphörde källorna på en gång, och nu liksom återfödd till sitt gamla elände, var han nara att förbanna den sinnesyra - till något annat kunde han naturligtvis aldrig räkna lågan för en klädmäklaredotter - vilken förmått honom att låta affärerna så lång tid sköta sig själva, att de vuxit honom över öronen.

Då notarien nu med öppna ögon såg detta bråddjup framför sig, fann han att de obetydliga, lätt räknade gracer, vilka Lucie under ett helt års tid förunnat honom för all hans ömhet, verkligen varit något drygt betalda, varför han också avsvor kurtisen såsom fientlig mot all fattigdom. Genom sin fullkomliga okunnighet i fråga om att sköta affärer såg han sig nära nog tvungen att vandra till gäldstugan. Och för en sådan person som Wetterkvist måste blotta tanken på denna plats vara det bästa motgift för dumma intriger av den antydda arten.

I detta betryck befarm han sig för närvarande. Han hade redan dragit sig tillbaka från Lucie. Han hade lämnat sitt vackra, väl möblerade rum på Lilla Nygatan, lämnat sitt guldur i pant för sista kvartalets hyra och lämna allt vad lämnas kunde. Men han ägde ännu stora skulder, ett par slottskanslibetjänter i hälarna vart han gick, och dessutom ingenting att likvidera sina middagar med. I denna svåra villervalla var det han på morgonen burit till fru Norman sin enda rikedom, sin tavla, det första större stycke, varpå han arbetat och viLket han glatt sig åt att få upp på målarakademiens exposition, där han ansåg det böra göra stort uppseende. Nu måste det förvandlas - förvandlas till bröd, ty hungern var nu, liksom under hans gymnasiitid, hans oövervinneliga fiende.

Mötet med kungl. sektern, vilken ofta vänligt trängt sig intill honom med råd, som dock alltid blivit för smådda, stod livligt för honom, under det han nu, kastande sig på den lilla rörsoffan i vindskammaren, bjöd till att ordna morgonens vidriga händelser. Han kände likväl som alltid en motvilja för den levnadsglade kungl. sektern, vilken, ehuru hans aktier ingalunda stodo bättre än Wetterkvists, likväl förstod att leva på ett sätt liksom han haft goda tillgångar. Kanhända blandade sig även avund i denna motvilja. Men nu kunde fråga mindre bliva härom, då allt berodde på att av någon person få upp ett lån till likviderande av dessa skulder, varför han stundligen var ansatt, och sedan att få ett uppriktigt råd om vad han borde företaga sig och vilka av sina egna resurser han borde anlita för att skaffa sig uppehälle. Kunde väl Rosell säga honom detta, kunde han vara beskyddare, rådgivare, vän, och kunde Wetterkvist själv anlita honom härutinnan? Men han ägde ju ingen annan vän, ingen erkänd släkting, ingen själ på jorden, som intresserade sig för honom!

Djupt nedtyngd, förödmjukad, ännu sjudande av harm och blygsel efter den nyss i klädståndet lidna skymfen, välvde han inom sig många orediga tankar. Han kunde icke taga något beslut, ty stoltheten, den olycksaliga, upproriska stoltheten, kvävde varje förnuftets ljusare gnista. Halvdrömmande lät han kroppen försjunka i ett tillstånd av domning. Under denna väcktes han för första gången till minnet av den unga flickan, han sett framskymta, köparinnan till hans tavla. Det var en sekunds frid att tänka på hennes grannlagenhet - men detta var endast ett skimmer, som snart försvann, och han var åter i sitt mörker.

Det knackade på dörren. Han spratt upp. Det knackade igen. Han hade väl övat sitt öra vid dessa ljud för att förnimma det knackningen icke kom från någon björn. Han öppnade således, och en liten flicka stack in en biljett och bad om svar.

Wetterkvist igenkände mamsell Normans stil, bröt brevet och läste följande:

Min dyre älskade!

Det var allt litet opåräknat att du i går från Winters fönster icke hälsade på mig och mamma, men jag tvivlar ej på, att du bara visade dig så försiktig för att pudra mamma. Men, söte Wetterkvist, jag har nu tänkt på, att vi göra orätt i att dölja vår kärlek längre, och om det ej i går varit för apropå, så hade jag rakt vinkat ut dig och sagt: Se där, mamma, är min fästman, han kan gärna göra oss sällskap! ty nu har vår förbinclelse länge nog varit dold. Ja, min dyre vän - det var jag nära på att göra, men jag fruktade att glädjen kunde hava för mycket upprört dig.

Nu har jag likvisst fast beslutat att din prövotid, du trogne riddare, skall vara slut: kom till Humlegården klockan 6 i kväll, så skall jag muntligen giva dig bekräftelse på din sällhet. Farväl, min älskade - jag hoppas du snart förlåter din lilla hustru de små muntra spratt som dig blivit spelade av din hulda härskarinna

Lucie.

P. S. Du behöver icke, som jag tror, ha mycket bryderi för vår bosättning. Mamma har sådant förråd av möbler att det nog blir råd för - och sen kommer jag icke så fattig heller, som du väl vet. Morbror var med, som du såg igår, och jag tror helt visst att om jag ville göra mig den mödan att behaga honom, det vill säga, sjunga Bellmans epistlar och vara litet mindre älskvärd, näbbig, som gubben kallar det, så utnämner han mig till sin arvinge.

Lucie.»

»Detta fattades ännu!» utbrast notarien och kastade en förtvivlad blick genom vindskupans lilla fönster upp mot himlen, som i dag tillåtit alla slags moln hopa sig över honom. »Är hon galen?» var hans nästa tanke. »Har hon kunnat inbilla sig att jag skulle stänga vägen för hela min framtid - jag nedlåta mig till ett sådant gifte! Detta är för mycket.»

»Det är bråttom», sade den lilla flickan, »var så god och låt mig få svar!»

Mekaniskt gick notarien till skrivbordet, tecknade lika mekaniskt de tre orden: »Jag skall komma!» hopvek papperet, förseglade det och hjälpte flickan ut, varefter han reglade dörren, med föresats att ej under några förevändningar vara hemma, knacka vem som ville.


Project Runeberg, Sat Aug 26 00:05:01 1995 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klassman/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free