För några år sedan, då Humlegården ännu ej befann sig i det nästan övergivna tillstånd, vari den nu visar sig, då man än ägde i minnet att hennes majestät drottningen med sin höga närvaro täckts uppliva den gamla promenadplatsen, då »rotundan» kunde skryta med ett bättre schweitzeri och smårummen med sina mystiska societeter, där lorgnetterande herrar riktade sina dubbla synglas på täcka, bland alleerna svävade damer och gröngräset hade sina brokiga grupper, kortligen, då Humlegården ännu icke alldeles tagit avsked av världen eller, rättare, världen av den, syntes en häriig juniafton Lisa Normans behagliga gestalt skymta fram bland de lummiga träden i allen, som går rakt fram från rotundan.
Allt vad en elegant toalett kan åstadkomma hade Lisa använt för att alldeles förbrylla sin älskare. Och Lisa hade medfödd smak. Hon var aldrig överlastad i sin klädsel, och om hon än lyste med en eller annan oäkta grannlåt, hade denna likväl icke något prålande utseende, utan såg tvärtom rätt nobel ut. I afton var hon vackrare än någonsin: hennes kinder voro purprade av längtan, och hennes annars alltid skälmska ögon hade ett uttryck, som genom stundens åsyftade betydelse nästan kunde kallas ljuvt - »svärmiskt» vore för mycket sagt. Hennes hjärta - ty vi måste ändå antaga, att Lisa hade ett hjärta klappade med sprittande, oroliga slag hennes dyre Wetterkvist till mötes, och om hon dess emellan, under det hon gick av och an i allen, kastade en halft förstulen blick åt rotundan för att utforska om herrarna på gröna soffan ännu behöllo henne i ögonsikte, så skedde detta, efter vad man bör tro, snarare av vana än av medveten lust att i närnnda ögonblick behaga någon annan än den väntade, som hon var alldeles säker att få se i ett tillstånd gränsande till vansinning förtjusning.
I detta för hennes fåfänga så smickrande hopp styrktes Lisa av den lilla biljetten, vilken hon tid efter annan upptog ur piraten och genomögnade. De halft otydliga, i brådska och rörelse tecknade orden: »Jag skall komma!» vad betydde de? Jo, i Lisas översättning visade just dessa osäkra penndrag skrivarens översvallande känslor - och huru oändligt mycket innefattade ej de tre enkla orden, de innefattade allt. »Jag skall komma!» ville säga: »Begär ej ord, min själ är i himlen.»
Så där ungefär fantiserade mademoiselle Lucie, som hade en ganska livlig inbillningskraft, den hon ytterligare förstärkt genom läsningen av allt slags romaner. Hon kunde slutligen icke dölja för sig själv, att redan tio minuter förflutit över den till mötet bestämda tiden, men det betydde föga. Klockorna gå så olika, och dessutom var det troligt, åtminstone möjligt, att den stackars Wetterkvist under sina saliga drömmar förgätit både tid och rum.
Lisa såg på sitt lilla guldur: det var nära en halv timme över den fastställda tiden.
Men retligheten försvann i en blink, då hon såg porten från Humlegårdsgatan strax därefter öppnas och notarien inträda.
»Min gud, så han ser ut» kunde Lisa icke hindra sig från att tänka. »Någon olycka måste ha hänt honom. Kanske det där lilla äventyret, som mamma berättade mig... han är så stolt, så högsint, min Wetterkvist! Hans fina grannlagenhet har blivit sårad. Något är det.»
Och Lisa hade visserligen rätt, ty notariens utseende vittnade om vad som helst utom lycksalighet.
Så snart han var så nära att hans blick kunde träffa Lisas, uppmanade hans ögon henne ganska tydligt att draga sig längre bort. Men Lisa ville invänta honom och gick till och med några steg framåt.
Notariens ansikte blossade som en pion i högsta fägring, men sedan han med en kvick korsblick förvissat sig att de personer, som befunno sig i och omkring rotundan, voro honom fullkomligt obekanta, gick han med lattare andedräkt fram emot Lisa, som nästan nog högt utbrast:
»Vad är å färde, dyre Wetterkvist lille? Du ser så upprörd ut!» Och härvid, utan att akta på eller ens märka hans undvikande, tog hon honom under armen och fortsatte vandringen nedåt allen.
»Skola vi gå sa här för att låta se på oss?» var notariens första ord. Och med detsamma gjorde han en sväng åt vänster, sökande de avlägsnare, fredligare trakterna, där Humlegården antager sitt lantligaste utseende och där, som man vet, även är folktommast.
Stum av förundran, förundran över en så oväntad början, följde Lisa utan att säga ett ord. Men då han äntligen stannade och med sin näsduk vårdslöst bortsopade några lösa kvistar från en plats, där han bjöd henne sätta sig, utbrast hon på en gång:
»Drömmer jag eller är jag vaken? Är det du, som med denna förmätliga likgiltighet för mig till ett ställe, passande för hemliga kärleksmöten, men ej för dem, som kunna tåla dagen? Vad i herrans namn är det åt dig, människa - har du blivit tokig? Svara då åtminstone! Jag blir riktigt rädd för dig.»
»Tokig?» hånlog notarien. »Å ja, varf(jr icke! Har ej din fru moder underrättat dig om den lilla roliga komedien, Som uppfördes i hennes stånd på förmiddagen och däri hon atog sig ett så lyckligt och tacksamt parti?»
»Jag får så mycket utbe mig, att du icke smädar min mor!» sade Lisa ganska förnärmad, ty huru vårdslöst hon själv ofta nog bemötte denna klemande mor, tålte hon likväl ej att någon annan talade det ringaste ont om henne. »Jag undrar just», tillade hon, »vad artighet du kunde vänta av henne, du, som i går så infamt förolämpade henne, då du ej besvarade hennes hälsning! Men låt oss nu glömma allt det där: jag åtar mig att försona mamma. Och vad din finkänslighet än kan lida av det som passerat, så tänk ej vidare därpå för min skull! Kväv din stolthet, jag försäkrar dig heligt, att något sådant aldrig mera kommer att hända.»
»Det tror jag också», svarade notarien med ett visst eftertryck. »Jag ämar ej vidare blottställa mig för hennes infernaliska tunga.»
»Fy, Wetterkvist lille, att tala så om en mor till hennes dotter! Det är sannerligen rätt opassande av dig, och har du ej annat att säga mig, så... Jag trodde emellertid att den lilla biljetten jag skrev till dig i förmiddags, skulle hava förmildrat ditt onda lynne.»
Alldenstund Wetterkvist i avseende på denna förmodan icke hade något passande svar i beredskap, så teg han, men med ett uttryck, som också kunde vara ett svar, och troligen begripligt, ty efter ett litet avbrott bifogade Lisa med en av förtrytelse halvkvävd röst:
»Jag ser att ditt stolta sinne icke ens veknar vid kärlekens solstrålar. Det är ganska bedrövligt och visar en fasligt mörk utsikt för framtiden.»
»För framtiden?»
»Jaha, min herre, just för framtiden! Eller kanske du håller mig för en av de där barnsliga tokorna, som inbilla sig att smekmånaden varar i evighet?»
»Smekmånaden!» Notarien log, ett övermåttan förargligt leende. Det skulle hava retat en ängel, ännu mera den retliga Lucie.
»Le, om du behagar... det klär dig verkligen och vittnar om mycket god ton - du borde blygas! Jag förstår ej hur du kan bära dig åt på det sättet? Men det vet jag, att om jag gjorde rätt, borde jag, för att straffa dig, göra slut på hela saken. Men ännu en gång, låt oss vara fömuftiga och tala allvarsamt, ty om man redan skall börja att ha scener före giftermålet, vad skall det då bli efteråt! Man bör spara på dem, eller hur?» Och Lisa log i sin tur, uppmuntrad av sitt eget, som det syntes henne, ganska naiva infall,
Notarien vred på hatten och såg uppåt träden.
»Bäst är likväl, min vän, om man så jämkar sina lynnen efter varandra att inga stridigheter uppstå.»
»Alldeles! Men för att vara fullt uppriktig, vet jag verkligen icke varför vi skola tala om allt det där.»
»Kors vad i Guds namn ska' vi eljest tala om, då vi ärna gifta oss?»
»Ärna vi gifta oss?» frågade notarien och inlade i sin ton någonting vida mer än impertinent.
Lisa bleknade. »Varför gör du en så besynnerlig fråga?» sade hon och såg honom forskande i ögat.
»Den frågan ligger ju rakt för hand efter den hjärtans roliga biljetten, du skickade mig i förmiddags och vars innehåll du muntligen fortsätter.»
»Hjärtans roliga - skall det vara ett skämt, så är det bra illa valt!» Lisa darrade av sinnesrörelse.
»För ingen del! Gud vet bäst, att jag ej är stämd för något mindre än skämt, men hela det där förflutna infallet finner du väl vid bättre prövning, lindrigast sagt, vara taget i luften. Vi gifta oss, det är allt för rasande!»
»Äntligen förstår jag dig, du ädla hjärta! Gud, att jag ett enda ögonblick kunde misskänna dig...» Lisas klara ögon logo åter vid den illusion, hennes snarfyndiga inbillning påhittat. Med ett förtroendefullt uttryck i varje rörelse fattade hon den förvånade älskarens något motsträviga hand.
»Vad menar du?» frågade han.
»Att du tänker på din ställning, din fattigdom och att du ingenting eget har att bjuda mig. Men sörj ej för det, vi kunna rätt väl bo i mammas nätta våning. Moster Malla sköter vårt hushåll, och mamma hyr sig ett par rum på botten. Det där alltsammans har jag redan gjort upp i tankarna, och som jag med några smekande ord får mamma att göra allt vad jag vill, så är mitt förslag alls icke taget i luften.»
»Men det är väl i alla fall besynnerligt, kära Lucie, att du vid hela den där präktiga affären aldrig rådfrågat min tanke och mina önskningar.»
»Har jag icke det - hur kan du vara så orättvis? Vad i Herrans namn har jag rådfrågat, om icke dina önskningar! Det måtte väl icke vara jag heller, som så gärna vill gifta mig, skulle jag tro?»
»På min heder, jag är det icke, åtminstone denna gång - därpå kan du vara säker, min vackra vän!
Nu föll äintligen inbilskhetens bindel från Lisas ögon. Vilken stöt för hennes kärlek, ännu värre för hennes egenkärlek! Hon stod upp - hennes livliga svarta ögon kastade blixtar på notarien, som helt kall, kanske dock ej så kall som han syntes, lekte med sin lorgnettkedja.
»Du har då drivit gäck med mig!» yttrade hon långsamt, och varje särskilt ord utgjorde en liten episod, vittnande om det kränkta högmod, som darrade inom henne.
»Nej, det är något för starkt!» svarade notarien med en röst, som nu var fri från allt hån. »Jag har blott, liksom du själv, låtit hänföra mig av nöjet att uderhålla ett litet helt oskyldigt förhållande.»
»Och aldrig, aldrig menat allvar - aldrig, fast du så mycket talat om kärlek, tänkt på giftermål?»
»Vid min ära, aldrig! Kan du säga, att du någonsin hört minsta ord från mina läppar, som häntydde därpå? Tänk dessutom riktigt efter - har jag väl betett mig som en friare?»
Lisas varmt glödande kinder avgåvo ett utslag, som först i detta ögonblick fick färg och gestalt för hennes eget medvetande. Hittills hade hon blott rådfrågat sitt hjärta och sin fåfänga, ej förnuftet. Nu kunde hon hava varit färdig att utskratta sin egen dårskap, om ej något stelt och krampaktigt i de bleka läpparna hindrat henne att skratta.
»Fy, du dåliga människa!» ropade hon i en ton mitt emellan gråt och skratt, ty hon kunde föga behärska sig, och då hon kände behovet att gråta av vrede, ville hon ändock le för att visa, hur litet hon frågade efter honom. »Fy, du dåliga människa, ansåg du mig vara för simpel åt dig? Vad inbillade du dig då? Du måtte väl aldrig ha tänkt, att du skulle förmå mig till ett sådant slags äktenskap, som det lär brukas i Paris, där varje student, som det sägs, har sin extra hustru? Nå nå, det finns intet ont, som icke är gott för något: hädanefter blir jag klokare. Nu kan ni gå, min herre, ty, uppriktigt sagt, gör ni en ganska ömkilig figur; och långt ifrån att det är jag som lider av historien, i fall ni vill berätta den, så är det ni själv, som med skäl kan utskämmas för ni på detta sätt uppfört er mot en hederlig flicka, som icke ens misstänkt er låghet.»
Utan att anse sig böra svara nagot på Lisas rättmätiga utfall, vilket dock ej förfelade målet, bugade sig notarien stelt; och sedan han med artighet tackat för nyttan av detta sista möte, försvann han bland buskarna med en hastighet liknande flykt.
Så snart den förhärdade otacksamme älskaren var ur sikte, hade Lisas hjältemod nått sitt slut; gråtande kastade hon sig ned på marken och gömde huvudet bland blommorna. Kärleken gjorde henne ej så synnerligen stora kval: den flög bort vid första ljusskymt, som visade henne huru hon gäckat och bedragit sig själv. Men värre stod det till med den sårade egenkärleken: den blev kvar, den pinade och marterade henne på allt sätt.
Huru heta voro icke i detta ögonblick Lisas tårar, huru högtidliga
och allvarliga hennes föresatser att den skarpa läxa, hon nu bekommit,
för alltid skulle bota hennes lust att kokettera och spela komedier...
»Ah, de karlarna, de äro ej värda en tanke, långtmindre suckar och
tårar!» sade hon slutligen, i det hon steg upp och torkade sina
glödheta kinder. »Jag vill hädanefter ej ens komma ihåg att de odjuren
finnas till i världen!»
