Sedan mötet i Humlegården hade Lisa inte varit ute. En hel vecka var nära förgången, och jämnt och nätt hade den räckt till att: återställa jämvikten i hennes oroade sinne. Ännu tänkte hon naturligtvis med djupaste harm och avsky på notariens uppförande, men hon började ändå så småningom bevisa sig själv, att alla karlar omöjligt kunde likna honom och att det över huvud vore orätt att döma alla skyldiga för ens fel eller rättare förbrytelse. Iföljd av dessa förmildrade tänkesätt besvarade hon, först mycket stelt förstås, men efter hand med hela sitt forna välvilliga behag, hälsningarna från gatan. Ty man kunde ändå icke i den grad vara ohövlig att icke ens hälsa på de stackrarna, om man än med fullaste rättvisa hade dem allihop, och bland dem, som artigt avtogo hatten för mamsell Lucie och jämt hade ärende till hennes mamma voro många ganska hyggliga karlar.
Jag vet icke, söta Lucie lilla, varför du så här envisas att ständigt vara hemma?» sade hovmästarinnan, vilken på eftermiddagen, när fru Norman själv stod i ståndet, fick tillsägelse att sitta inne för att göra Lisa sällskap och roa henne.
»Skall jag då ständigt springa på gatorna?» frågade Lisa med näbbig ton.
»Nej, men besöka dina vänner och promenera som förr.»
»Jag är utledsen på allt sammans!»
»Låta beundra dig!» uppmuntrade hovmästarinnan.
Lisa drog litet spotskt på överläppen. Hon hade sin sista beundrare ännu i friskt minne.
Det går något åt dig, mitt sockerhjärta!»
»Går det något åt mig? Nå, ser man på bara vad moster Malla har för roliga infall! Jag tycker det vore bättre att uppmuntra mig, om det någon gång bär till att jag är så förnuftig och vill sitta hemma och göra nytta.»
»Men det kom så hastigt på, Lucie lilla, och just därför tänker jag...»
»Just därför lär det icke längre räcka, det har moster rätt i. Jag ärnar gå ut i eftermiddag och pröva min nya lysterklänning. Men det är alldeles för varmt ännu. Jag lägger mig på soffan litet, om moster vill berätta mig något, men det skall vara något riktigt intressant!» Och kastande arbetet ifrån sig, tog Lisa plats i ena soffhörnet, otåligt avvaktande att hovmästarinnan benäget skulle upplåta sin språklåda.
Hovmästarinnan vaxade tråden, påträdde nålen, satte sig i god ordning och började med viktig min.
»Jo, det var på den tiden jag tjänte på Dagstahohlm som hushållerska. Det är mången god dag se'n händelserna passerade, ty det var innan jag blev gift med salig Fågelkvist, som först ett år senare kom dit som hovmästare. Nå, det hör icke hit. Jag hade mycket förtroende av grevinnan och brukade nästan varje lördag resa in till staden för att göra hushållsuppköp. Ibland annat kan du tänka, att vi behövde färsk fisk, för ehuru Dagstaholm icke var utan eget fiske, förslog det ändå aldrig. Jag stod alltid väl hos herrskapet, för det jag punktligt uträttade allt, och som jag var mån att behålla den goda tanke, de hade om mig, plägade jag själv gå till en välbärgad fiskargubbe, som bodde avsides vid stranden, och uttaga vad jag behövde. Gubben Sjöberg var änkling, men han hade en dotter, som förestod huset, och den flickan var en sådan skönhet, att alla karlar i staden, bättre och sämre över en bank, sprungo efter henne som de varit tokiga. Och skön var hon; det är allt visst och sant att hennes make var svår att leta. Och fast hon gick klädd som hemmansdöttrar med schalett på huvudet, fanns dock ingen fröken med den grannaste hatt, som på flera mil när kunde jämföras med henne. Fader Sjöberg var ej heller litet på sin kant för dotterns skull. Men för mycken skönhet är stundom en verklig olycka, och högmod går för fall, som syster min säger.»
»Bland alla de unga herrar, som voro galna av kärlek till den vackra fiskarflickan, stod det ej så illa till med någon som med unga baron Henning V. Han var brorson till en gammal stenrik baron, som bodde i staden och var för intimt god vän med greven på Dagstaholm. Jag erinrar mig denne gamle herre rätt väl ännu: han såg sträng och kärv ut. Men brorsonen, löjtnant Henning, var en vacker och hygglig karl, som ofta brukade vara ute, då unga greven, ryttmästaren, var hemma från Stockholm. Men á propos unge greven - ja ja, vid det här laget är han, min själ, ingen duvunge - så slår det mig alldeles som en blixt, att jag aldrig sett tvenne så lika människor som greve Ernst L. och notarien!»
Och vid denna utomordentliga besynnerlighet föll hovmästarinnan in
i vidlyftiga reflexioner över naturens lek med vissa människors
ansikten, m.m. Då dessa utflykter emellertid kunna antagas trötta
läsaren, upptaga vi tråden och berätta helt enkelt de familjehändelser
hovmästarinnan bevittnat och som, vad redan är antytt, stå i samband
med närvarande berättelse.
