Baron Henning V. ägde ett särdeles romantiskt lynne, men någon verklighet låg icke i hans karaktär, vilket han under sina ungdomsår tydligt nog bevisade. Man påbördade honom emellertid detta fel längre fram och ville därpå stödja hans olyckor och deras sista fröjd. Hjärtats och karaktärens svagheter äro stundom besläktade. Stundom får också den senare ensam lida för det förras villfarelser. Svårt är att döma. Ifrågavarande händelse grundas icke på dikten utan på full sanning.
Baron Henning hade fattat det mest brinnande och därjämte den mest varaktiga lidelse för en på sin tid allt för bekant flicka ur det ringaste stand, den sköna Kerstin Sjöberg. Efter tvenne års ihärdig strid mot förnuftet levde icke allenast denna böjelse, utan levde med en styrka, som ingav honom mod att våga allt för sina önskningars ernående.
Det hade under tiden yppat sig att Kerstin, redan före sin bekantskap med löjtnant Henning, varit förlovad med understyrmannen på ett större fartyg, men att hon, förledd av sin tilltagande kärlek till baronen, i trots av faderns och fästmannens förenade böner, givit den senare korgen. Detta drag, långt ifrån att hos Henning väcka den tanken, att flyktighet fanns i Kerstins sinne, styrkte honom desto mer i övertygelsen om hennes djupa, innerliga hängivenhet för honom sjalv. Och det syntes honom att denna hängivenhet, som då ännu utan hopp om ersättning trotsat faderns hotelser, fästmannens djupa sorg och alla bekantas tadel, förtjänade den högsta belöning.
Förbigående alla överflödiga enskildheter, befatta vi oss ej med skildringen av Hennings otaliga strider före det stora och viktiga beslutet: det är mindre hans kärlek än dess bedrövliga följder som höra hit. Alltså nämna vi blott, att sedan all kamp med förnuft, rättskänsla, heder och plikt mot andra grannlaga förhållanden var utkämpad, segrade den blinda lidelsen, och baronen friade ordentligt till fiskarflickan.
Under blygsamhetens slöja dolde Kerstin sin glädje. Fadern stred allvarligt emot, ty han anade för sin dotter ej gott av den höga förbindelsen och vidblev ständigt sitt påstående, att hon skulle känna sig lyckligare med Olle Rasmusson, den flinke sjömannen. Men då intet gehör lämnades åt hans föreställningar, måste han slutligen med tungt hjärta giva sitt bifall. Och sedan saken sålunda var avgjord på den sidan, gick löjtnant Henning till sin farbror, att genom de hjärtligaste böner och de finaste sofismer söka övertala honom att lämna redan förut nekat samtycke.
Aldrig användes en varmare vältalighet mera gagnlöst. Den gamle baronen sökte i början medfog, sedan med hot förmå Henning avstå från sin »horribla galenskap». men denne ville varken erkänna sig tillärnade handling såsom sådan, ej heller vika från sitt oryggliga, efter mogen överläggning fattade beslut. Han ville gifta sig med fiskarflickan, och han skulle göra det i trots av allt.
»Jag gör dig då arvlös!» svarade gamle baronen. »Du känner mig och vet, att detta icke är en tom hotelse.
»Min farbror förfogar över sin egendom efter gottfinnande!» svarade löjtnanten lugnt. »Kan den endast vinnas därigenom, att jag avstår från vad jag anser som min högsta lycka, så må det gå! Jag skall lära mig ett hantverk: svälta skola vi ej.»
»Visa dig sedan aldrig för mina ögon», tillade den gamle herrn, »och lägg på minnet, att jag icke räknar släktskap med sannskyldiga galningar!»
Utan att svara bugade sig brorsonen aktningsfullt och tog sin hatt. Då han redan nära tillslutit dörren, ropade honom farbrodern, vars röst nu förrådde dämpad rörelse, tillbaka.
»Jag ger dig ett års besinningstid!» sade han. »Gå in därpå för all den kärlek jag hyst för dig! Bibehåller du efter denna tids förlopp samma föresats, äro vi skilda för alltid. Jag gör emellertid intet testamente. Kanske behagar det vår Herre att under tiden samla mig till sina fäder, i vilket fall du har frihet att förfoga över alltsammans efter behag.»
Löjtnant Henning hade i alla fall ärnat dröja ett år, dels för att utveckla den lilla bildning, han börjat giva sin fästmö, dels ock för att lära sig någon sysselsättning. som kunde göra honom oberoende av farbroderns godtycke.
Han ingick därför på förslaget med en beredvillighet, som väckte goda förhoppningar, och om baronen dött under årets lopp, hade löjtnanten inträtt i arvet. Men nu inträffade ej detta; den gamle, sjuklige mannen levde för att se sitt sista hopp kullkastat av brorsonens ihärdighet.
»Nu, min gode farbror», sade löjtnanten, då han vid det tilländalupna arets slut inträdde till den gamle baronen, »nu är jag fri: jag har i hemlighet lärt mig urmakeriet, och jag anser mig således oberoende, i händelse det fall inträffar, som jag har skäl att ana.
»Vilket fall?» utbrast baronen häftigt.
»Det» - löjtnantens kinder färgades högröda, och hans röst uttryckte, oaktat all ansträngning att giva den fasthet, mycken osäkerhet, då han bifogade slutmeningen - »att jag blir tvungen att taga avsked».
»Vackert, mycket vackert, högst förträffligt... Mycket förtjänstfullt att för en fix dårhuside uppoffra hela sin framtid, arv, ära, befordran, att icke tala om en sådan småsak som fränders och vänners aktning! Det är således sant, att du blivit chikanerad av dina kamrater, att du blivit nödsakad att inlämna din avskedsansökan, emedan de efter ett sådant steg, som du tillärnar, ej mera kunna tjäna tillsammans med dig? Jag värderar dem därför: det bevisar att de ha heder i bröstet, som militärer och adelsmän böra ha. Du, du däremot frånsäger dig allt hederligt folks aktning!»
»Men bibehåller min egen.»
»Och det vågar du säga mig? Jag frågar dig för sista gången, för allra sista gången: vill du för alltid slå ur hågen och för alltid bryta med det listiga stycket, så skall jag ännu och fullkomligt förlåta den sorg, din dårskap gjort mig, och aldrig skall minsta ord förekomma därom oss emellan!»
»Omöjligt, farbror! Ingenting avhåller mig från mitt beslut. Ännu i dag uttages lysning!»
Den gamle baronens sorg, då han såg fruktlösheten av sina bemödanden, var lika tyst som djup. »Även jag», sade han med lugn, men kall ton, »företager i dag en viktig handling. Jag uppsätter mitt testamente - du blir arvlös.
De skildes åt...
År försvunno. Den allmänt av det strängaste tadel träffade baron Henning, tvungen att låta sin avskedsansökan följa sitt giftermål, levde med sin unga, sköna hustru i ett par smårum på en bakgata: om av stolthet eller annan orsak, det hade ej fallit honom in att lämna staden. Han bärgade sig, om ej väl åtminstone hjälpligt på urmakeriprofessionen, den han lärt sig, och nyfikenheten lockade beständigt nya kunder till honom. Aldrig smög en klagan över hans läppar eller en skymt av missnöje och ånger genom hjärtat, ty tiden flög lätt: uren omkring honom visade ju timme från timme endast hans sällhets stigande; och ofta, då urens »oro» gjorde honom huvudbry, fröjdades han innerligt över sin egen ro, sin själs lugn och trevnad.
Under de långa vinteraftnarna, då han satt vid det lilla bordet, fäst i väggen, och arbetade till sent inpå natten, satt den fagra Kerstin vid hans sida. De sågo av samma ljus, och ett och samma ljus levde inom dem. Vad de voro lyckliga! Kerstin fäste allt emellanåt ögonen på sin man för att utforska hans minsta vilja eller önskan. Och att hemligt kunna uppfylla den, att av de knappa hushållspenningarna kunna inspara till en opåräknad favoriträtt eller något annat smått, var hittills hennes största fröjd.
Kärleken förädlar. Av Kerstins forna, naturligtvis obildade väsen återstod ej synnerligt mera än en viss svårighet att följa sin makes tankar på högre utflykter. Omärkligt nedgick baronen själv till den ståndpunkt, varifrån intet bemödande upplyfte henne, och de stannade således där i fridfu]l ro.
»Vad har jag väl förlorat?» utbrast Henning ofta, då han efter slutat dagsarbete slöt den älskade kvinnan i sin famn. »Så länge du, min Kerstin, älskar mig, vill jag ej för något pris bortbyta min närvarande lott mot den, som fordom väntade mig.»
»Och jag#», sade hon »jag skulle vara ett avskum, den otacksammaste varelse på jorden, om jag kunde upphöra att älska dig, som jag är skyldig allt. Jag ville ligga på knä för dig natt och dag!» Och kvällshimlens stjärnor bevittnade att bägges ord voro hjärtats. De somnade och vaknade okunniga och obekymrade om all den försmädelse, som världen uttalade över dem.
Men finns det något slags sällhet på jorden bestämd för varaktighet?
Fyra år efter Hennings giftermål dog gamle baron V. Men rörd av den ihärdighet och själsstyrka, brorsonen ådagalagt i sin dårskap, hade baronen, i ett tillägg till testamentet, låtit bifoga att baron Henning V. skulle under sin livstid tillgodonjuta en årlig pension av 500 riksdaler banko. Hela den återstående ofantliga förmögenheten tillföll en gren av sidolinjen.
Såsom »hovmästarinnan» i början av berättelsen förtäljt, fanns det en stark vänskapsförbindelse mellan den äldre baron V. och gamle greven på Dagstaholm. I följd härav var denne utsedd till testamentets verkställare, och genom honom skulle Henning kvartalsvis utbekomma beloppet av pensionen, vilken utgick från hans farbrors dödsdag.
Det var omkring midsommartiden. Sonen, greve Ernst, ryttmästaren, var hemma på besök, och fadern anförtrodde honom att resa in till staden och muntligen avtala något rörande saken med exlöjtnanten, urmakarebaronen.
Ryttmästaren, redan förut ytterst nyfiken att se den kvinna, vars farliga behag varit i stånd att så fängsla och förvilla en man, mottog med synnerligt nöje uppdraget. Dagen därefter företog han den lilla resan och gick strax efter ankomsten att uppsöka den avsides liggande bostaden, där det lyckliga paret hade sitt lilla varma, ännu oförgiftade paradis.
Han hörde sig för i första våningen, blev visad en smal trappa upp och knackade på.
Herr greven förnam ej annat svar än ett lätt rasslande med knivar och gafflar. Det ovanliga slamret av sporrar hade stört rummets invånare i deras enkla middagsmåltid. Och då Kerstin på uttrycket i sin mans ansikte förmärkte en viss oro, gjorde hon flinkt anstalter att befria bordet från den lilla anrättningen. Men greven, som ansåg all grannlagenhet överflödig, öppnade själv dörren, just som Kerstin med ett fat varm, oskalad potatis och en tallrik kallt fläsk stod på väg att dra sig tillbaka, åtföljd av Henning med soppskålen.
»Jag ber om förlåtelse, ifall jag generar», sade greven med ett småleende, som skulle vara artigt, »var så god och fortsätt!»
Henning rodnade starkt, kanske mest av harm att hava ertappat sig på en opåräknad svaghet. Men han rättade den strax i det han med mycken självbehärskning vände sig till sin hustru, som förlägen stannat mitt på golvet, och yttrade: »Det är en gammal bekant, min ängel... Sätt middagen tillbaka: han får ursäkta att vi sluta den!»
Med någon motvillighet lydde Kerstin, och uppmanad av sin mans blick satte hon sig åter till bordet, medan Henning, icke låtsande märka grevens förnäma vårdslöshet, alldeles i den gamla tonen sade: »Välkommen, min bäste Ernst! Vad förskaffar mig nöjet att se dig här? Affärer, förmodar jag, rörande farbrors testamente... eller kanske», tillade han med en otvungenhet, som kunde kallas hjältemodig, »har du något gammalt ur som du vill ha reparerat?»
»Det första», svarade greven, såsom det tycktes mera förlägen än värden. Men hans blick var häftad på den sköna, rodnande Kerstin, och han måste tillstå för sig själv, att han aldrig sett mera fulländade och harmoniska former, mera bländande hy, mera tjusande ögon.
Med obeskrivligt nöje, till och med stolthet, såg Henning det intryck, hans Kerstin gjorde pa greven. »Om Ernst bara visste eller kunde ana vilken ren och upphöjd själ denna ädla gestalt innesluter», tänkte han, »så hade vi säkert en vän inom denna högmodiga släkt.»
Måltiden var snart slutad. »Om du vill dricka kaffe med oss», sade Henning, vars hjärta låg på läpparna, ställer min lilla snälla hustru det i ordning, medan vi talas vid.»
Greven förklarade att det skulle bliva honom ett nöje, sedan han först sett sig till godo med middag. I hast meddelade han Henning sin beskickning, vilken denne förut kände, lämnade första kvartalet av pensionsbeloppet och gick med löfte att vara tillbaka om halvannan timme.
Vid ryttmästarens återkomst var det lilla rummet, som utgjorde både förrmak och matsal - det inre hade egenskap av sängkammare och arbetsrum - nystädat, och ett kaffebord, prytt med friska blommor och fint bakverk, stod inbjudande framför den enkla soffan. Greven såg emellertid litet eller snarare intet av dessa uppmärksamheter. Där fanns ju ett föremål av mera vikt: den unga värdinnan, omklädd med - grevens vanda öga bedrog honom ej - med en, om än aldrig så liten anstrykning av koketteri.
Henning inträdde, och nu sade greven med lyckligt avpassad hjärtlighet: »De gamla, min bror, hava sina fördomar, dem vi ej förmå rubba. Men deras tid är icke vår, och därför hoppas jag, så länge jag är hemma, du bifaller att vi leva på den gamla vänskapliga foten med varandra! Jag åtminstone är densamme.»
Hennings ögon strålade av glädje: hans ädla, omisstänksamma hjärta klappade med fördubblade slag, ty i detta hjärta hade ändå, fast han ej ville tillstå det för sig själv, funnits en liten tomhet, som fylldes genom en av de gamla vännernas återkomst.
»Jag tackar dig, Ernst!» sade han med en röst, som tolkade hela hans rörelse, hans tacksamhet. »Det är redligt av dig att sätta dig över en fördom, som mina övriga karmrater och vänner ännu lika strängt vidbliva. Jag vill ej säga mer därom: det skulle vara obehagligt för oss bägge. Men kom till oss, kom ofta, och du skall övertyga dig själv, att jag ej hade orätt, då jag föredrog denna lycka framför varje annan.»
Och den stackars Henning fortfor att smeka ormen, som skulle skövla hans paradis. Greven betjänade sig med allt för mycket nöje av den vänliga inbjudningen. Han kom slutligen nästan varje dag, ty med passion, med vild, härjande passion, älskade han snart sin väns hustru, och hon - hon, som skulle vara »ett missfoster, om hon kunde älska en annan man än den, som offrat henne allt», bestod hon väl provet? Nej... ifrån den tiden ryttmästaren ägnade henne sin hemliga hyllning, försvann hennes hjärtas renhet och lämnade rum för den medfödda, länge slumrande lättsinnigheter!, det nästan övervunna begäret att behaga flera. Hon lärde sig utan svårighet att hyckla ömhet för sin förblindade make, utan att mera dela den. Hon sjönk gradvis, och för hans skull kunde änglarna hava begråtit hennes fall.
När Hennings ögon först öppnades, när den första misstanken om hans hustrus otrohet och vännens förräderi smög sig inpå honom, kände han en stark, brinnande smärta glöda icke blott i det kvalda hjärtat, utan även i huvudet, att han fruktade det verkligheten, om någon verklighet fanns, skulle göra honom vansinnig. Men Kerstins vaksamhet sövde åter hans oro: han tvingade sig att tro, det han själv yrade. Och aldrig hade Kerstin varit ömmare och varmare. I hennes ögon låg likväl något, som på en gång drog honom till henne och isade hans blod. Under dessa helvetiskt saliga stunder smekte han hennes blomstrande kinder och såg på henne med den outsägligt bävande ångest, som endast kärleken känner och förstår. Där låg så mycken ömhet och kval i hans blick, att hycklerskan, ofta rodnande över sin oblyghet, måste bortvända ögonen.
»Du kunde aldrig bedraga mig, Kerstin? Säg, att du icke kunde det!»
»Aldrig!» hon lindade sin arm om hans hals, nöjd att slippa se på honom, medan hennes heta läppar, ännu lågande av en annans kyssar, mötte hans.
»Hon är oskyldig, jag har misskänt henne, svartsjukan förblindar mig!» suckade han. Men hur han strävade efter lugn och tro, ville intetdera återkomma.
Det led mot vintern. Ryttmästaren nödgades snart återvända till Stockholm, och med lättare sinne tänkte Henning på den tid, då han åter skulle bli ensam med sin Kerstin. Denna tid kom likväl icke mera. Slaget föll blixtlikt, krossande på en gång.
En middag, då han återvänt från en kort utvandring utom stadsporten, mötte han i trappan pigan, som tycktes hava särdeles bråttom och synbart undvek att bliva frågad. Detta undvikande väckte hans uppmärksamhet. »Varthän?» sade han. Frågan kom troligen något kort och tvärt, ty den förskräckta tjänstflickan teg och famlade med handen under förklädet.
En ryslig aning uppstod hos Henning. »Vart skall du gå, människa?» Han grep flickan i armen.
»Jag törs inte säga det!» frampustade hon darrande.
»Törs du icke?» Han ryckte undan förklädet, slet i ögonblicket ett brev ur brevbärarinnans hårt till tryckta hand och ilade uppför trappan till det yttre rummet.
Brevet var från hans hustru till greve Ernst, och i detta brev förklarade Kerstin, att som det numera vore dem omöjligt att träffas ensamma, sedan hon varje stund var bevakad, nödgades hon skriftligen i förtvivlan meddela honom att den olyckliga aningen - icke mera var en blott aning.
Denna bekännelse lästes av en man, som avgudat sin hustru och trott sig äga en ängel!
Slutet av berättelsen är kort. Samma afton släpade sig Kerstin till sin fars koja, till hans fötter. Den gamle mannen förbannade hennes lättsinne. Men förskjuten och förjagad som hon var från sin make, måste fadershjärtat och fadershemmet giva henne en fristad. Denna fristad blev henne bitter. Om våren födde hon en son, en son utan namn. Några månader senare var processen om äktenskapsskillnad slutad, vartill Henning använt sina sista krafter. Men då han slutligen höll skiljobrevet i sin hand - då slocknade den sista gnistan av förnuftet, sista gnistan, som flämtat efter den stora förödelsen. Ett par år var hans oredighet oskadlig: han drev omkring gatorna vårdslös och usel och stod mången natt i storm och regn utanför Kerstins koja och lyssnade med spända nerver och flygande pulsar hur vaggan knarrade därinne, vaggan, i vilken grevens son slumrade. Länge förblev det dock icke så. Hans vansinne tilltog i den grad, att gamle greven på Dagstaholm fann det nödvändigt att föra honom på ett dårhus, där han efter ett sjuårigt elände slutade sin bedrövliga tillvaro.
För ryttmästaren var denna affär visst icke en obetydlighet, men dock en sak vilken lät glömma sig för andra triumfer. Grevinnan, hans mor, tog det dock annorlunda: hon lindrade, i allt vad hon förmådde, Hennings lidande, så länge han levde, och hon underhöll Kerstin, till dess hon efter faderns död flyttade med sitt barn från orten.
*
»Men, kära moster Malla», sade Lisa, då hovmästarinnan efter storartade omvägar hunnit till den punkt, där vi nu stannat, »vart tog hon då vägen? Det måtte väl någon veta ändå, och det ville också jag bra gärna veta.»
»Ack, kära barn», svarade moster Malla och tog en förbålt hemlighetsfull min på sig, »det var en tid, då det mycket taltes om den saken. Grevinnan grät minsann som en annan människa sina modiga tårar - ja, det gjorde hon visst det... och för alla de moraler hon höll för ryttmästaren! Nå nu, nu har han väl glömt allt det där längesen: han har både blivit gift och omgift sedan dess. Och gamla greven och grevinnan ha minst tio år legat i den djupa familjegraven.»
»Men Kerstin?» upprepade Lisa otåligt. »Hon kom ju icke i familjegraven?»
»Nej, visst icke! Men det jag kunde berätta om henne är bara dunkla rykten!» och hovmästarinnan visade sig själv högst dunkel. Det syntes att hon stökade omkring i minnet efter någon riktigt gedigen och intressant upplösning. Hon kunde sannerligen söka ibland många, ty väl tjugu olika berättelser hade varit i omlopp om den beryktade fiskarflickans slutliga historia.
»Bara jag får veta något slut, så är jag nöjd», återtog Lisa, »ty det är alldeles odrägligt, ja, omöjligt, att icke veta det minsta.»
»Nåväl då... ett av dessa rykten sade, att hon blivit gift med en borgare och levat ett anständigt liv, men det må vem som vill inbilla sig - så kunde det aldrig sluta. Jag är hellre böjd att tro en historia, som långt mer överensstämmer med det romantiska i Kerstins hela öde. Det gick nämligen på den tiden en sägen, att hon kommit in vid en trupp hoprafsat komediantfolk, att hon hetat hustru åt en slarvig aktör, som slagit henne brun och blå för var eviga dag, och att hon slutligen råkat i sådan uselhet, att hon fick passa upp bakom kullisserna, putsa lamporna m.m.»
»Då var det en gång», moster Malla vilade här på armen och lät, för mera eftertrycks skull, nålen vårdslöst falla ur handen ner på sofföverdraget, »då var det en gång, säger jag, som hon, där hon stod bakom en gammal skogskuliss eller något dylikt, såg i logeraden mitt över, just på första bänken, en fint klädd, mycket grann herre, som med stor uppmärksamhet betraktade henne. Med ett skri föll hon pladask i golvet, och det kan ingen undra på, stackars människa - den hon sett, var ingen annan än den försmådde fästmannen, styrman Rasmusson, då kapten på en stor brigg. Vart kräket sedan tog vägen visste ingen, men hon dog väl av sorg, och det troligaste är att lille greve blev kvar vid truppen.»
Sedan moster Malla på ett så för sig själv som sin åhörarinna tillfredsställande sätt slutat berättelsen om fiskarflickans senare liv, pratades ännu hit och dit om saken, tills slutligen en ringning på klockan gav en ny vändning at tankarna.
»Det är säkert din beskedlige kusin - skall jag släppa in honom?» sade moster Malla och såg på Lisa.
»Å ja... Han kan ju gå det där ärendet, moster nämnde!» Och rodnande böjde Lisa huvudet åt sidan.
Som hökarboden, varuti Wilhelm Ficker en dag hoppades räkna sig som associerad, låg helt nära intill fru Normans bostad, hade han erhållit tillstånd att emellanåt hä]sa på.
»God dag du!» sade Lisa och nickade nådigt åt den inträdande ynglingen. »Har du mycket bråttom i dag?»
»Å, icke så mycket, annars hade jag väl ej gått ur boden!» gemnälde han med något av den frimodighet, hans mor nyss inplantat.
»Har du lust att gå ett ärende åt moster Malla, bara till Prästgatan? Du kan snart vara här igen.»
»Om moster Malla har något att be mig om, så säger hon väl själv till!» svarade Wilhelm, likväl med någon osäkerhet i rösten, ty hans omvändelse föreföll honom ändå komma nog brådstörtande.
Lisa började skratta. »Har du blivit vriden i huvudet, eller vad är detta för fasoner? Vill du gå, frågar jag, eller vill du icke? Var så god och visa mig den artigheten att säga ja eller nej!»
»Nej, då!» sade Wille, som föresatt sig att icke låta bringa sig ur koncepterna.
Lisa reste sig upp av förundran. Huru - han, som ända hittills svarat ja, bara hon öppnat munnen hur kunde han nu visa en sådan djärvhet? Lisa hade så när fått ett spasmodiskt anfall, ty det förekom henne som alla hennes tillbedjare, ända ned till den allra obetydligaste, beslutat att trotsa hennes välde.
Moster Malla gav den obetänksamme den ena vinken efter den andra. Hon blinkade med ögonen och rörde på huvudet, men han satt där obeveklig och vände hatten mellan sina röda händer.
Efter en stunds besinning fann Lisa att det ändå icke klädde den stackars gossen så illa att någon gång ha en egen vilja, helst hon därigenorm fick tillfälle att öva sig i sina små konster, huru ringa föremål hennes käre kusin än var.
»Wille lilla», sade Lisa med hjärtlig ton och såg så vänligt på den förvånade hökarekandidaten, att han blev alldeles förvirrad, »vill du icke, om jag ber dig mycket, mycket vackert, gå det där ärendet och komma hit igen med svar?»
Ynglingen teg, fast han var nära att utropa det han ville kasta sig i Norrström, om hon så bad honom.
»Nå, men detta är verkligen otroligt av dig! Du och jag som alltid varit så goda vänner. . . nå? Jag ser ju på dig att du bara vill gyckla med mig.»
»Vart skall jag då gå?» sade han med tindrande ögon och sprang upp.
»Moster Malla ger dig besked!»
Hovmästarinnan och hennes käre systerson följdes åt ut i det yttre rummet, där penningarna och vidare föreskrifter lämnades för beskickningen...
Men i stället för att följa den unge Ficker på denna, skola vi
tillse hur var kamrer använt sin tid - något, som bäst kan inhämtas
av den annons, vilken börjar nästa kapitel.
