Kamrern stod lutad över en stor sä]skinnskoffert i triangeln och framplockade den ena klädespersedeln efter den andra, blasande och vändande pa var och en särskilt. Äntligen hade han hela tillbehöret för en ståtlig toalett: svarta ullderkläder och svart frack, ljusgul väst och vit halsduk.
Dessa utsökta artiklar, som på sin tid varit högst eleganta - ty av ren hushållning slet kamrern aldrig annat än finaste kläde - upphängdes nu på ett streck, som gick tvärs över triangeln, varefter han började med en fin rotting giva dem åtskilliga uppfriskningar, innan de borstades och upphängdes till vädring.
Det var i dag kamrern skulle uppdraga sin lott ur frieriets urna. Han skulle se sin tillkommande äkta hälft; han skulle, innan han återvände till denna samma kära boning, troligen vara förlovad karl. Nog av: det var i dag som det mystiska mötet i Karlbergsallen borde äga rum.
En timme före den utsatta tiden såg man honom vandra i Karlbergs lummiga alleer -.
När klockan slutligen skridit till nära halv sex och allen syntes tom, anträdde kamrern en ny vandring, och nu måtte det väl säkert vara belöningen för några nyss utståndna förtretligheter som svävar emot honom därborta i skepelsen av en stadig växt matrona, inhöljd i en storskärmad halmhatt med tätt åtdragen svart slöja och i en grå, något snäv sidenkappa, särdeles lämplig att förete omfånget av de mest respektabla och gedigna former.
»Det var en bålstor satan!» Uttrycket var ej fint, men det svävade ljudlöst över kamrerns läppar, då han fick se sin sköna. Likväl tillade han ganska försonligt: »Det hindrar dock icke att hon kan vara en bra människa.»
På de små bukter, berörda fruntimmer gjorde, ävensom på huvudet riktning än till höger än till vänster, likasom att söka någon, tog kamrern för avgjort att målet för hans strävande var hunnet, och sedan båda parterna en liten stund kryssat fram och åter, vänt om och sett på varandra, ansåg kamrern lämpligt göra några närmare undersökningar, för att fullkomligt övertyga sig att han var på rätt spår.
»Skulle min fru händelsevis vänta någon?» frågade han med en röst, som han bjöd till att göra så len och behaglig att den icke ens av en bekant kunnat igenkännas för hans.
Fruntimret nickade. Det var ett tydligen jakande svar, men något ljud hördes icke. Den tätt hopvecklade slöjan satt också liksom fastklistrad vid ansiktet: kanhända höll hon den i styr med läpparna för att vara riktigt dold.
»I så fall», sade kamrern med samma förställda röst, »så tillåt mig bjuda er min arm! Det är jag som haft lyckan... vad skall jag säga... det oskattbara nöjet att mottaga er ärade skrivelse.»
Någon rörelse förspordes hastigt på den arm, kamrern redan erhållit i sin. Men den stannade likväl ännu kvar, ehuru, såsom han tyckte, icke med det hjärtliga eftertryck, varmed den först ditlades. Friaren lät sig emellertid ej bekomma av denna lilla omständighet på blygsamhetens räkning, utan fortfor: »Saken, min bästa fru, är den att jag ledsnat på ungkarlslivet. Med kännedom av det närvarandes olägenheter, och inseende att det med varje dag måste bliva ännu värre, har jag efter långvarigt, jag kan säga mångårigt och djupt övervägande tagit detta steg...» Kamrern fann härvid lämpligt att uppdraga guldsnusdosan, taga en pris och även bjuda sin dam, vad hon dock, skakande på huvudet, avböjde. Härefter yttrade han mera förtroligt:
»Detta steg är för mig av så mycket mera trängande vikt som jag på alla sidor är kringränd av glupska släktingar, vilka dagligen önska livet ur mig för att få rusta om med min i svett och möda förvärvade förmögenhet. Men för att komma till något beslut eller först och främst överläggning i denna maktpålig gande angelägenhet, fördrar nödvändigheten att min gunstiga fru täcks låta mig höra sin tanke... Låt oss sätta oss vackert och ansikte mot ansikte yppa våra meningar!»
Ett argt skratt, snarlikt en katts fräsande, ljöd bakom s]öjan, och med en rask rörelse slet den obekanta sin arm ur den förvånade kamrerns och började i smått trav återtaga den väg, hon nyss tillryggalagt,
Som man emellertid lätt föreställer sig, var kamrern icke sinnad att låta saken avlöpa på detta sätt. Utan att ett ögonblick besinna sig, skyndade han efter och fattade ånyo ganska artigt den motsträviga armen.
»Ursakta, min fru, men ehuru jag är en äldre man, vill jag ej hållas för någon narr. Min själ, jag det vill! Och jag går icke ur f]äcken, förrän floret är upplyft: jag vill se den i synen, som funnit det passande att driva gäck med en allvarsam och hederlig karl.»
Damen vred och vände sig, men det hjälpte icke, och då det ej skedde i godo, tog kamrern det icke chevalereska beslutet att rycka undan floret. Men om en orm därvid stungit honom, kunde han ej häftigare ha sprungit tillbaka.
»Vad fan, är det du, Dora, som vill ha dig en man! utbrast han flat och retad, då fru Normans ansikte med en ilsken och försmädlig blick mötte hans ögon.
»Och du, din gamle, snusige ärkenarr, som vill ha en hustru och gifta dig, ha, ha, ha! En skulle aldrig hört så befängt! Jaså - kors bevars så olyckligt att glupska släktingar kringränna dig på alla sidor och önska livet ur dig! Vilka rörande historier... Det är just att gråta åt. Fy skam, din gamle stut, att du vill låta folk skratta ut dig! Giftas, giftas, jo det vore den rätte till'et... Min själ och gud, är jag inte färdig att skratta ihjäl mig. bara jag tänker på det!» Och fru Norman neg gång efter annan, slog ihop händerna, satte dem i sidan och visade ganska uttrycksfulla pantomimer, allt efter vad omständigheterna fordrade.
Kamrern, stackars karl, stod alldeles handfallen. Han bemödade sig icke ens att söka avbryta sin kära kusins översvallande vältalighet. Han var stum, ty maken hade han aldrig hört. Fru Norman, som emellertid tydde hans undseende såsom ånger, tog, för att fullborda sin seger, hastigt en förändrad ton. Från ett tvunget skratt övergick hon till ett slags rörande gråt. »Ack, min käre, gode kusin Lassman, huru har kusin kunnat sjunka i en sådan förnedring att misstro sin egen släkt? Jag för min del har alltid älskat kusin som en bror, och Lucie, stackars barn, skulle bli arvlös, hon, som så säkert räknat på att få en plats i kusins hjärta! Nej, nej, det är omöjligt: inte kan du överge ditt eget kött och blod? Du tänker bättre: något ont hade fått makt med dig. Men lova att du ej mera tänker på att gifta dig - och hela saken skall vara glömd!»
»Varför vill du då gifta dig, Dora?» Kamrern hade nu fattat tillräckligt för att inse att det vore bäst med ens korsa alla förhoppningar, sedan isen ändå en gang var bruten.
»Jag - vad säger kusin?» utbrast hon, åter uppblossande, men likväl, som det hördes, beredd att genom en ganska skicklig list komma ifrån saken.»Vad säger kusin, ville jag gifta mig? Hur kan kusin vara så horribelt enfaldig! Jag, som sitter i ett sådant välstånd och oberoende! Nej, gud ske lov, så galen har jag ännu icke blivit och tänker, så vitt vår Herre bevarar förståndet, ej heller bli! Jag fick veta hela spektaklet på det sättet att jag hade en god vän, lika gott vem: det vore gement gjort att ange henne. Hon kom till mig för ett par dar sedan... låt se, när var det nu? Jo, i fredags var det... 'Kära Dora', sade hon, 'råd mig vad jag bör göra! För några dar sen stod det en annons i Dagbladet, skriven av en gammal ungkarl, som vill ha en förståndig människa till hustru'. 'Du har väl aldrig varit så befängd och svarat på den?' sa jag. 'Jo, just det', sa hon, 'jag tyckte det passade bra. Och nu har jag fått en biljett ifrån en mötesplats och tocke där, men efter jag litar på dig, som alltid är klok, så vill jag att du skall råda mig.' 'Så tag hit biljetten då, så får jag väl se vad allvar det är med den saken!' sa jag. Och nu kan kusin döma om min bestörtning, då jag, så förvänd stilen var, kände igen kusins hand. 'Kära min lilla vän, detta är bara spektakel, men låt mig ändå utröna't' sa jag, 'kanske jag tar bättre reda pa det än du!' Stackarn var glad åt förslaget. Och på det sättet har jag nu kommit hit att bringa kusin till förnuft.»
O, du lyckliga kvinnolist! Fru Norman hade aldrig haft någon misstanke om stilen i denna biljett, som aldrig, sedan den blivit bruten, varit i andra händer än hennes egna och som ännu, till följd av den ljuva villa, varmed hon lämnade »ståndet», vilade i hennes kjolsäck.
Kamrern var ej alldeles säker om vad han skulle tänka om saken, men ansåg i alla fall vara bäst att icke låtsa om ringaste tvivel i avseende på trovärdigheten av kusin Doras uppgift. Denna artighet ville han likväl ej ha gjord för intet. Han tyckte att fru Norman, i utbyte däremot, borde låta en viss grannlaga belåtenhet med hans giftermålsvurm och fann därför lämpligt att med avmätt och stadig ton yttra:
»Jag är ledsen att ha gjort min kusin så mycket bryderi, sannerligen ganska ledsen! Det har emellertid intet ont skett med det att kusin för en god väns skull gjort en liten lustfärd i det gröna. Men vad mig enskilt i detta mål beträffar, och jag skulle tro att jag däruti är huvudman, så vill jag låta kusin komma till kunskap om mitt fasta och oåterkalleliga beslut att ingå ett passande äktenskap, och då det numera ej kan ske på det här sättet, är jag sinnad i början av nästa vecka företaga en resa till landsorten för att se mig om bland landsens döttrar.»
Det var en falsk slutsats av kamrern att tro det hans egen grannlagenhet uppväckt någon dylik hos fru Norman - långt darifrån! Hon behagade tvärtom i utomordentligt litet valda uttryck förständiga »sin kära kusin», att han var en riktig galning och slutade med den försäkran att han emot henne och Lucie handlat nedrigt, att icke säga »indiskräckt».
»Jag ber kusin hålla inne med sådant där!» sade vår kamrer, helt pionröd i ansiktet. »Jag hoppas att jag gör med min egendom vad jag behagar. Och på den grund, om Gud bevarar liv och hälsa, skall jag, så sant jag heter Lars Fredrik Lassman, ha mig en hustru innan hösten, om jag också skulle ta henne ifrån... lika mycket var!»
Och som kamrern var riktigt ond, flög han utan vidare ceremoni från den jäsande kusin Dora till bryggan, där han lyckligtvis genast fick plats i den avgående båten.
Väl hemkommen var det med en viss modstulenhet han avklädde sig den svarta friardräkten. Men han inlade den ej: den upphängdes på strecket i triangeln, ett osvikligt tecken att den snart skulle ut i skjuts.
»Jaha», sade han, »den syrprisen gör jag dig, min kära Dora! Jag
gifter mig och låter dig spricka av harm.. . Stackars Dora», tillade
han något mildare, »hon hade alltid en så fin konjak!»
