Ur den skumma labyrint, vari notarien Wetterkvists tankar förirrat sig, rycktes de plötsligt av Rosells röst utanför dörren.
»Lås upp, din galning!»
»Min plågoande!» suckade Wetterkvist. »Men lika mycket, må han smäda, fördöma min stolthet - vad gör mig nu ett lidande mer eller mindre? I morgon sitter jag på gillstu'n.»
»Nå, slipper jag icke in? Ta mig hin, är det icke så gott att du resolverar dig att låsa upp, ty jag går icke min väg innan jag träffat dig!»
»Vad är det värt att bråka på det sättet... Jag har icke ärnat vägra dig inträde!» sade Wetterkvist, i det han öppnade och släppte in sin gäst. »Nå, vad tycker du om min boning? Den röjer, som du finner, mycken trevnad och jag själv är den belåtnaste människa under solen. Du ser mig färdig att göra dig sällskap tillbaka utför trapporna och ytterligare, då jag kommer ner på gatan, utan bråk följa en annan person, som nära en veckas tid belägrat huset, för att fiska upp mig. Är icke allt detta ganska muntert, en bagatell, för den erfarne mannen, som lärt sig leva?»
Notarien hade nästan i ett andedrag frarmfört denna utgjutelse av ett till högsta bitterhet uppdrivet sinne. Men kungl. sektern, vilken aldrig begick ett så svårt fel mot god ton, som det att falla i förundran över vardagssaker, visade ej den förvåning, notarien väntat, en ormständighet, vilken, ehuru obetydlig den syntes, likväl på Wetterkvist utövade den välgörande verkan att försätta honom i en mindre patetisk sinnesstämning.
Med sin vanliga lugna och angenäma röst yttrade Rosell, i det han obesvärat tog plats: »Jag ville verkligen önska, min bror, att du vore något mera hemma i samma konst. Men det är ej allom givet att leva på en hygglig och estimabel vigilans. Man får då arbeta desto mera.»
»Arbeta, arbeta!» utbrast Wetterkvist vresigt. »Jag undrar om jag icke gör det mera än du och tio andra kamrater tillsammans!»
»Det betvivlar jag icke. Arbeta är bra till husbehov, men jag för min del är egentligen ingen passionerad beundrare därav och arbetar aldrig mer än som nödvändigt och erforderligt är för att anses någorlunda påpasslig.
Jag tänkte likväl nu ingalunda på renskrivning, varav vi extra - ordinarier 'njuta livet'. Det finns en hop andra saker av bättre slag, som en karl med dina talanger karl slå sig på.»
»Åh ja, det är lätt sagt, men ej så lätt påhittat! Vad vet du till exempel...»
»Vad vet jag? Annonsera i bladen att en ung man med grundlig kännedom i... låt se, musik, målning och språk, önskar giva lektioner i några goda hus. Du fuskar ju i något av varje, eller hur?»
»Fuskar!»
»Är du fullkomlig i alltsammans, så mycket bättre för dig och dem i synnerhet, vilkas uppfostran du åtager dig. Det där, om det vill sig bra, skall inbringa dig icke så litet. Du ser jag är förnuftig, när det kommer an på att giva mina vänner goda råd.»
»Ja, råd, dem du för egen del skulle förakta att följa.»
»Förakta? Långt därifrån! Men jag har icke utbildat mina små talanger, ifall jag ens hade några, till sådan höjd. Dessutom, sedan jag börjat leva på vigilansen, måste jag fortfara därmed, tills jag på en gång kan reglera mina affärer. Men uppriktigt råder jag ingen att försöka detsamma, som icke är klippt och skuren för denna, i förtroende sagt, fördömt kinkiga väg.»
»Och den andra är så lätt, tror du - där dansar man fram på rosor? 'En lärare i husen!' Jo jo, det är nog en person det, av mycken...»
».... betydenhet, menar du, eller rättare obetydlighet? Men häruti misstar du dig fullkomligt. Den där historien att informatorn utgör förste tjänaren är länge sedan föråldrad och anses numera som en tradition både i verkliga livet och romanvärlden. En informator är nu ett slags mycket olika person mot vad han var för fermtio år sedan. Numera veta, min själ, nog våra liberi studiosi att taga sina personer i säkerhet, och huru mycket mera kan icke då en enskilt lärare i de fria konsterna, en kungl. sekter eller notarie, en ung förhoppningsfull man, med air av en greve, räkna på ett humant bemötande!»
Smickrad av framställningen, började Wetterkvist finna förslaget mindre frånstötande. Likväl hade det alltid sina sidor. »Det är ändå förnedrande!» sade han med en halv suck.
»Dumt prat, min själ, så dumt att jag icke orkar höra det! Huru många av både vårt och förflutna tidevarvs store män hava icke börjat sin bana som lärare och väl oändligt mycket lägre. Ja, många, vilkas namn ännu lysa i historien, ha börjat med ingenting.
Det är visserligen sant: flera av våra biskopar...»
»Åh ja, exemplen, om de skulle behövas, äro otaliga. Kom nu bara och låt oss sätta upp artiklarna; jag tror mig ha en smula talang för sådant där!» Men innan man hann så långt avbröts Rosell genom tjänsteflickans röst utanför.
»Herr notarie, jag är här med maten.»
»Äter du afton så tidigt? Jag tror icke klockan är mer än åtta!» sade Rosell, som genast vädrade den behagliga lukten av kotletten.
»Jag hade ingen matlust i middags!» svarade Wetterkvist och kunde ej hindra sig från den lilla tillfredsställelsen att låta Marie, sedan hon satt mathämtaren på bordet, uppräkna de växlade penningarna mitt för Rosells ögon. »Får jag be dig dela min aftonmåltid? Marie är nog snäll och går efter litet mera! Här ha vi stuvade gröna ärter och kotletter.»
»Efter du är stadd vid kassa, så varför icke? Hon kan ju då med samma ta hem en halvbutelj maderia för att dricka en skål för dina blivande diciplars ära.»
Det kostade verkligen litet på Wetterkvist, som lärt sig känna penningens värde, att utkasta så mycket alldeles överflödigt. Men då han icke kunde erinra sig någonsin förut ha varit värd, beslöt han göra denna uppoffring.
Då Marie var borta, sade Rosell: »Vad går för nöd på - tolv, femton riksdaler i kassan! Jag har, min själ, ej mera än en tolvskilling och nio styver i löst. Wetterkvist öppnade sin sedelbok. Där funnos ännu ytterligarc tio riksdaler riksgälds: han hade erhållit tjugufem för tavlan.
»Nu undrar jag vad du vill mera önska? Jag begriper bara icke varför du sitter så här inmurad, då din kassa är i ordentligt briljant skick?»
»Har jag ej sagt dig att jag är ansatt, bara jag kommer ut på gatan!»
»Endast brist på talang att ställa sig! Låt höra, hur stor är den där skulden, som du hotas med bysättning för?»
»Etthundra-sextiosex och trettiotvå sk. banko är den som gäller för ögonblicket.»
»Bah, vad är det för strunt! De andra tänker man icke på, så länge fodringsägaren behagar tiga. Den här åter får man se till att reglera. Jag följer dig i morgon bittida till min värdiga pappa Lassman. Du gör lanet i eget namn, men förstås genom min rekommendation och min borgen. Den andra underskriften skaffar jag av en lika säker och god kund till kamrern, Alltsammans skall vara i ordning till i morgon middag, ty utom det att vi äro akademikamrater och gamla vänner, är det, min själ, det roligaste jag vet att tjäna andra, näst nöjet att tjäna mig själv! Vad din hedersvakt därnere beträffar, är ingenting enklare än att bliva av med den: en tvåriksdalers - hacka ger dig anstånd att flera dagar andas vilken luft du behagar. Jag svär på, att den hederspaschan, under sådana omständigheter, alls icke kan spana upp dig, och under tiden reglerar du dina affärer på möjligast bästa sätt.»
»Detta är verkligen mer än vänskapsfullt av dig, Rosell, mycket vänskapsfullt!»
»Prat! Men det säger jag på förhand, att du får vara ytterst noggrann med inbetalningen av räntan, ty hos kamrern finns blott en rekommendation - punktlighet.»
»Jag skall bjuda till, och lita på att, förrän jag sätter dig i förlägenhet, säljer jag mitt guldur! Får jag bara förläggare till det här» - han framtog sina dikter - »tror jag säkert att alltsammans låter rangera sig.»
»Jaså, du har dem färdiga, nå, det var roligt... ge hit!» Rosell ryckte till sig häftet och började bläddra i de på finaste velin och med prydligaste stil skrivna poesierna, vilka var för sig prunkade med en omsorgsfullt präntad titel.
»Det yttre är åtminstone ganska vårdat!» sade Rosell.
»Jag hoppas att icke heller det inre skall skämmas för sig, det tror jag mig kunna säga utan egenkärlek. Tag och läs igenom ett stycke... Natten t.ex... se här!»
Men »Natten» utgjorde fyra blad tätt skrivna, och Rosell nöjde sig att blott ögna igenom det första.
»Det var fan så många stjärnor! Här har du icke mindre än.. en.. två.. tre... fem... sex stycken bara på den här sidan. Det var en ljus natt! Du drömmer för mycket om stjärnor, min bror!»
»Ack, de stå där ju för att hånle åt de mörka dimmorna, och för övrigt är återupprepandet av ett och samma ord just det, som ger språket sin högtidlighet. Jag trodde dig kunna uppfatta åtminstone...»
»Förlåt, kära bror, jag har icke ringaste anlag som poet, men jag inbillar mig ändå, att när det är en stjärnklar natt, så kan den icke gärna vara dimmig?
»Du tar också allt i bokstavlig mening! Men så är det med folk, som vill gripa allt med bara händerna och ej lämnar något rum för känslan och fantasien.»
»Avgjort: Carl Gustav Rosell är icke kompetent att bedöma en Wetterkvists dikter! Je begripe que tu menar, som salig B. brukade säga. Nå nå, du kan ha rätt! Men så mycket kan jag väl ändå få säga dig, att det sentimentala numera icke gör lycka. Om jag kunde rimma, skreve jag aldrig för att utgjuta min trånad, utan for att bli läst.»
»Och du tror att jag icke kan vänta detta?» inföll Wetterkvist med kvävd röst.
I stället för svar började Rosell uppläsa och sedan recensera ett annat stycke... »Vad är det här? Förlåt mig, min bror, idel fosforism eller vad den forna Uppsalapoesien kallas. Tro mig: på min ära någon boktryckare vill ha sådant där nu! Du är icke kallad till skald, bränn upp luntan och sysselsätt dig med någonting nyttigare.»
Wetterkvist darrade av förbittring. Likväl var han långt ifrån att tro det Rosell hade rätt. Det plågade honom endast att en människa funnes med så total brist på smak och omdöme. »En annan granskare än du skall snart bedöma mig, och denne granskare blir publiken!» utbrast han och ryckte till sig manuskriptet.
Rosell skakade på huvudet. »Av all slags egenkärlek», sade han »lärer författare - egenkärleken vara den mest befängda. Men vill du nödvändigt skriva, så håll dig åtminstone till prosan: skriv en skiss eller något sådant och skicka till Dagligt Allehanda, så får du möjligtvis en tia banko!»
»En skiss - ur folklivet kan hända? Jo det vore verkligen intressant.»
»Det kunde bli intressant nog, om du ägde erfarenhet av folkets lynnen och vanor, någon förmåga att uppfatta dess fröjder och behov. Men som du icke har och du dessutom helst fantiserar i högförnämt sällskap, så drag till med en teckning i stort maner, det vill säga att det skall vimla av grevar och baroner, friherrinnor och fröknar, ty så utnött detta än är, finner jag det ändå vida bättre, än en så kallad tavla ur folklivet, där författaren tror sig ha återgivit allmogens inre liv och andra genom att från alla provinser ha sammanrafsat en hop lösa ord ur dess olika språkbruk och vilka han i tid och otid lägger sina figuranter i munnen, så att de stackars kräken till slut utgöra ett slags vidunder, lika oigenkänliga i det verkliga folklivet som i salongen.»
»För allt i världen gör dig icke så mycket besvär!» utbrast Wetterkvist otåligt. »Du kan vara alldeles säker att jag icke befattar mig med ditt folkliv. Teckningar ur den där klassen, de må vara utförda hur som helst, äro högst osmakliga.»
»Den där klassen? Jag fördrar ej att höra detta eländiga, dumma klassifikationssystem! Är det tal det i nittonde seklet, då rang egentligen endast kommer i fråga vid likprocessioner! Bugar sig väl nu den rike köpmannen för den fattige ädlingen, eller är det tvärt om? Kom ej fram med sådant! Bildningen är den kraft, som jämnar alla förhållanden.
»Visserligen, förstås, men ett ädelt namn är ändå..»
» ... så mycket sämre, om det ej är ett hederligt namn. Namnet självt gör ingen tillbättre människa.»
»Möjligt! Min tro är dock, och den fråntager du mig icke, att i det adliga blodet ligger ett något, som ej kan förvälvas.»
»Du är en ärkenarr med ditt adliga blod! Hade du varit född greve, skulle du hava tillbett dig själv. Nu åter förtärs du av saknad efter denna, som du anser, högsta lycka, och ditt tarvliga, hederliga namn Wetterkvist väcker din avsky emedan det är så fördömt småborgerligt. Men, för att återkomma till vårt förra resonemang om författarskap, så erinrar jag mig just ett ganska romantiskt ämne, som jag vill berätta dig. Utom att varje ord är sanning, har det den stora förmanen att vara ett pikant äventyr, vari en ännu levande höggrevlig familj är djupt invecklad.»
Mer än denna inledning behövdes icke för att intressera och fängsla notariens uppmärksamhet. Och sedan den hemkomna lilla anrättningen var expedierad samt en butelj och tvenne glas satta på bordet mitt emellan herrarna, uppmanade värden sin gäst att förtälja historien, ty nu var det notariens övertygelse att han var kallad till minst - novellförfattare.
kungl. sektern, som med all sin »bonhomie» aldrig hörde någon hellre tala än sig själv, började, efter en förnyad inledning och några små egendomliga reflexioner, just samma historia, som vi i ett föregående kapitel meddelat läsaren. Rosell hade den av hovmästarinnans egna trovärdiga läppar, men den uppmärksamhet, han under berättelsen ägnat moster Malla, var ett intet mot den spänning, varmed Wette}kvist lyssnade till varje ord. Kungl. sektern märkte dock ingenting, förrän han slutat. Då, när han väntade sig få höra tacksägelser och någon beundran för sin talang att berätta, varseblev han först att Wetterkvist satt alldeles blek och orörlig. På läppen syntes likväl ett bemödande att le, men det var ett osaligt leende.
Rosell tömde sista glaset i buteljen. »Nå, är du alldeles borttappad? Var det ej romantisktkanske? Låt oss dricka en skål för den stackars lille satan, som ur vaggan kastades ut i vida världen, och säg mig se'n om det ej är bättre att heta helt enkelt Wetterkvist, bära sin fars ärliga namn, än nödgas taga sig ett eller tigga det av annat folk? Se så, erkänn vackert att det ädla blodet understundom tillåter sig rätt snygga snedsprång! I min släkt har, gud ske lov, aldrig en adlig droppe flutit... Men vad dj...n kommer vid dig människa? Jag tror du vill rakaste vägen efter baron Henning!»
Notarien hade sprungit upp, kastat stolen jämte butelj och glas över ända och stod där med sammanknuten hand och skälvande läppar framför Rosell.
»Du vill skymfa mig, eländige!»
»Skymfa dig - är du då verkligen från vettet? Sök nu att återkalla ditt förnuft! Detta är ett alltför befängt och tragiskt spektakel att komma så a propos.»
Notarien lät sin hand mekaniskt nedsjunka. Utan att säga ett ord betraktade han Rosell med en blick av så djup och vältalig ångest, att denne kände ett verkligt medlidande. Oaktat sin lättsinnighet insåg Rosell och beklagade att han på något kännbart, särdeles grymt sätt träffat den stackars retlige notarien, om vars tvetydiga härkomst han likväl intill närvarande ögonblick icke haft någon aning.
»Min käre bror», sade kungl. sektern med en ganska hygglig och bekymrad uppsyn, »du vet att jag icke äger den ringaste kännedom om dina familjeförhållanden. Jag är, fördöme mig riktigt ledsen att jag skulle berätta det här! Men då jag omöjligt i denna stund begriper vad som så upprört dig, kan du väl förstå att det åtminstone icke var med uppsåt som...»
»För guds skull, säg icke ett ord mera!» stammade Wetterkvist, med handen för pannan.
»Som du behagar, min bror! Den här stunden är för mig som om den aldrig varit till. I morgon förmiddag klockan elva kommer jag och hämtar dig. Innan dess skall jag ha skaffat borgen och kamrerns löfte om lånet.» Kungl. sektern tog hatt och käpp, bjöd god natt och gick.
Notarien syntes nöjd att bli ensam, och Rosell tänkte för redligt att bry sig om det svala handtaget. Han erkände att Wetterkvists sinne var alltför upprört att i närvarande stund kunna göra rättvisa åt hans välmening.
Under de följande ensliga timmarna stod det illa till med notarien. De minnen, han genomgick, voro just icke ägnade att lugna honom. Han erinrade sig huru han, ifrån det ögonblick han fick veta sin mors tidigare förhållanden, icke kunnat värja sig från en känsla av bitterhet, blandad med djup smärta. Nu var hela hans själ i ett våldsamt uppror, alla halvläkta smärtor åter upprivna. Han visste ju blott alltför väl att den sköna fiskarflickan, den intagande, falska friherrinnan V., som förnedrade sin första rena kärlek i en brottslig låga, var samma kvinna som med sina sista konster narrat hans styvfader i sina nät. Sonen kände bäst huru den ytliga bildning och den rena skärhet, första kärleken spritt över hennes väsende, till sista gnistan försvunnit i hennes senare förhållanden. Hon blev åter den råa fiskarflickan, och snart nog även i saknad av dennas blygsamhet, förlorade hon så allt inre värde, att hon ofta i ett slags oförsynt stolthet benämnde sin avkomling med den titel hans far burit.
»Och ur sådana händer», tänkte den plågade ynglingen, »kastades jag ut i världen, för att lära strida både mot den och mig själv! Hade jag varit den mannens ärlige son, vars namn jag bär - dessa vansinniga galenskaper, som nu reta mitt högmod och förvilla mitt huvud, skulle då aldrig funnits till! Jag hade lugnt och frimodigt gått min bana. Detta förstörande blod hade ej bränt genom mina ådror, och jag skulle blivit en hederlig, anspråkslös borgare, lycklig och okunnig om det helvetiska lidande, vartill jag nu är dömd.»
Känslostormarna, liksom naturens avstanna slutligen, då näringsämnet är uttämt. Notarien började så småningom sammanlänka sina ideer: det närvarande uttog sin rätt så väl i avseende på hans penningeförlägenhet som de nTya spekulationerna på lärarevärdighet, författarskap m.m. I varje särskilt fall, det senare i syrmerhet, kunde han vinna rykte; och den sista bild, som ännu ägde någon redighet, då han äntligen insomnade, var hans namn prunkande å titelbladet till hans första roman, följaktligen och naturligtvis en - modern roman.
Knappt hade han följande morgon slutat sin något sena klädsel, då Rosell klappade på dörren.
»Allt är klart! En god vän, som snart behöver samma tjänst av dig, har tecknat på sin borgen, och då mitt namn står bredvid, har gubben Lassman, ehuru det allt stod hårt om, ändå lovat försträcka summan. Skynda dig nu, så att du sedan kan bestå mig och min gode man en honnett frukost hos Ryssviks!»...
Dagen därpå gick notarien med huvudet tre tum högre upp än vanligt; ingen slottskanslibetjänt i hälarna, ingen fruktan för fru Normans tunga, tretton riksdaler i behåll av tjugu, som gjort sällskap till Ryssviks, och de mest vittutseende förhoppningar! Han stod åter på branten av sina mest svindlande höjder.
Annonsen infördes i bladen. »En ung, bildad man, med fullständig kännedom i flera språk, målning, etc. etc. önskar få giva lektioner i några bättre hus», etc. etc. »Bättre» stod med stor och kursiv stil.
Efter fjorton dagar hade han erhållit fem elever, tvenne för målning och tre för språk. Om de fyra eleverna är intet att säga, utom det att notarien, mot sin vilja och i följd av de tretton riksdalernas dagliga förminskning, nödgades låta udda vara jämt rörande den där kursiva signalen för »bättre» hus. Med den saken förhöll det sig kanske litet mystiskt, men detta vore mindre grannlaga att förråda, utan kunna vi i stället försäkra att den femte eleven höll prov i all måtto. Notarien var nämligen ombedd att infinna sig hos en änkenåd vid Kornhamn.
Det var allra första gången Wetterkvist besökte vad han kallade ett förnämt hus. Med en viss vördnad gick han uppför de aristokratiska trapporna och ringde ej utan en lätt darrning.
En jungfru öppnade. Han hade väntat sig en betjänt i livre. »Är fru friherrinnan hemma?»
»Jag vet icke säkert... jag skall höra efter.
»Se här mitt kort... jag är...»
Utan att avvakta fortsättningen, bar jungfrun in kortet och kom snart tillbaka att öppna dörren till en liten sal, vilken, efter den höga föreställning Wetterkvist bildat sig om en friherrlig matsal, verkligen var bra liten. Förmaket, som han därnäst fick beträda, var ännu mindre, och ehuru möblemanget där syntes vackert, ingav det icke ens Wetterkvist någon gnista av beundran.
Friherrinnan steg in från ett annat rum. Det var ett medelålders fruntimmer med ett mycket alldagligt utseende och i en klädsel, som ingen rättvisligen kunde förebrå henne vara flärdfull. »Välkommen!» sade hon i en ton, som uttryckte alldeles intet. »Det är herrn, som...»
»Ja, fru friherrinna, det är jag som haft den dris . . .»
»Kom in, Matilda!» Friherrinnan tycktes ingalunda avbryta för någonting liknande högmod. Nej, det var säkert icke hennes fel, men hon älskade synbart att besvära sig så litet som möjligt... »Se här, det är min dotter! Jag önskar att hon måtte få en grundlig undervisning i engelska språket; tre lektioner i veckan, i fall vi bli ense om priset.»
En ung, behagfull flicka neg artigt för notarien. Blodröd i
ansiktet, kunde denne knappt framstamma ett enda passande ord. Med
våldsam hjärtklappning hade han genast igenkänt den älskliga varelsen,
som befriade hans tavla från klädståndsluften, och då han erfor att
den vänliga köparinnan var den vackra fröken Matilda Liudfeldt, hans
blivande elev, minskades naturligtvis icke hans rörelse.
