Följande morgon vaknade Lisa med det fasta beslutet att uppoffra sig för den gamle mannens lycka. Det var denna färg hon, till och med för sig själv, gav sina framtida förslag.
Hon hade så tillställt, att hon fick vara ensam och icke med ett enda ord hade hon varken för sin mor eller moster Malla förrått kamrerns hemkomst. Nu gick hon av och an med en smula hjärtklappning, ty det var i alla fall ett viktigt steg och »kanske» tänkte hon vid den tilltagande ångesten, »har du för lättsinnigt gått till väga!» Hon började göra sig själv små förebråelser häröver, men innan hon kommit till bestämd klarhet om egentliga förhållandet och huruvida icke alltsammans var en följd av hennes för långt drivna grannlagenhet och fina känsla, ringde det på klockan. Hon hastade att öppna... och nu stod hennes gamle friare med ett glatt och fryntligt ansikte mitt emot henne.
»Det första jag vill be dig», sade kamrern, »är att du icke slår några krumbukter, utan ärligt och öppet säger, om du vill ha mig eller icke?»
»Det var nog tvärt!» yttrade Lisa och sänkte ögonen mot golvet, emedan det var något som förorsakade, att hon ej riktigt kunde uthärda kamrerns blick.
»Tvärt eller icke, så är det nu min mening att få rent besked. Har du icke tagit ditt beslut?»
»Jo, visst, åh jo - men...»
»Nå, har du tagit det, så säg ut! Friskt mod, mitt barn! Först ja, sedan förlovningskyssen, därpå fistmanspresenterna och sist bröllopet... Ja eller nej!»
»Gud bevars, jag får ju icke andrum! När ordet en gång är utsagt, kan man icke taga det tillbaka.»
»Det är sant, Lisa lilla, och det fängnar mig mycket att du så djupt tycks inse vikten av ett dylikt löfte. Sedan ordet en gång är sagt kan det ej mera ändras. Det måste vara dig heligt, ty äktenskapet är av Gud själv stiftat och inrättat; det är en särdeles betydelsefull och allvarsam sak.»
»Ja, förskräckligt allvarsam... Jag tycker just det är som jag skulle gå i kloster!» inföll Lisa med högtidlig min.
»Sucka icke, mitt barn, jag blir ej svår!» sade kamrern. »Men vill du icke nu att jag går och talar med din mor... Har du själv kanske redan sagt åt henne?»
»Nej, visst icke, och icke heller har jag, så vitt jag minns, givit mitt ja ännu.»
»Nå varför har vi talat allt det här då, om det icke vore din mening att göIa allvar av saken? Bruka ej vidare någon barnslighet, Lisa lilla, utan som du med Guds hjälp vill ha mig, ty det ser jag på dig, så räck hit munnen till förlovningskyssen.»
Efter några sma ytterligare lama invändningar erhölls det äskade löftet: kyssen följde med, och nu var Lisa fästmö.
Den förnöjde kamrern uppsökte genast fru Norman, hade ett långt samtal i enrum med den värda frun, vilken i sin förtjusning vid denna oförmodade lycka gav till ett glädjerop så högt att det hördes över hela huset. Det var blott vid ett tillfälle hon sänkte rösten, då hon med sin blivande måg förnyade överenskommelsen att aldrig å någondera sidan omnämna äventyret på Karlberg...
Följande söndagen hade fru Norman bestämt att giva en stor supe, vartill släkt och vänner blevo inbjudna. Moster Neta kom likväl icke: den stackars beskedliga människan hade insjuknat av sorg. Det var också en svår stöt! Sedan många år hade hon gjort sig förtrolig med den angenäma tanken att hennes käre son och ingen annan skulle bli ägare av den vackra, förmögna »Luschie». Moster Neta hade väl gått ännu vidare i sina förhoppningar: hon hade nämligen gjort honom och hans hustru till kamrerns gemensamma och enda arvinge, och nu var denna ljuva dubbeldröm för alltid slutad, alla höga luftslott nedramlade. Kamrern, den gamle envise fårskallen, gifter sig icke allenast och gör hennes käre gosse arvlös, han gifter sig utan försyn med självaste Luschie och nu står den förskjutne arvingen, utan alla utsikter till både brud oeh arv.
»Sådant nedrigt streck kan lägga en människa i graven!» suckade moster Neta och vätte rikligen huvudkudden med strida tårar.
Unge Ficker, vars natur i allmänhet var myeket lugn oeh foglig, visade en långt större fattning. »Sörj icke för det, mamma!» sade han tröstande. »Här finns flera flickor i Stockholms stad än Lisa, och jag kan allt bli karl ändå, fast jag icke får röra i kamrerns murklor. Han kan i alla fall försträcka mig hjälp, om min patron vill ta mig till kompanjon, oeh se'n är jag bärgad.»
»Bärgad, ja, - du vet litet, min stcekars pilt, vad det vill säga att bli kamrerns arvinge. Herre min förbarmare, orm jag upplevat sådan sällhet: rike kamrer Lassmans arvinge oeh den vackra Luschie Norman till hustru!»
»Ju mindre en har, mamma, ju mindre huvudbry», utlät sig sonen ganska fiIosofiskt, »och vad det vidkommer att jag icke fick Lisa till hustru, sa är den förlusten kanske icke så stor. Hon är allt en söt oeh präktig flieka, men hon vill kujonera alla människor. Få se om ej morbror Lassman blir den förste, som får dansa efter hennes pipa! Kanske blir han icke så glad i längden att ha fått sig en ung, vacker och behagsjuk hustru; känner jag Lisa rätt, sa sätter hon sig minsann icke att kvittra i bur.»
»Kors barn, sådant förstånd du utvecklar», utbrast moster Neta och reste sig litet i sängen, stödd på ena armbågen, »du talar visdomens ord, du. På det sättet går det, och det skall - Gud förlåte mig, jag borde ej så illa säga - icke göra mig ledsen, när jag får se den gamle narren tvina bort för alla de bekymmer, den smärtan gör honom.»
»Säg för Guds skull icke så! Det vore högst orätt att liksom glädja sig åt andras olycka. Låt dem ha sitt för sig och vi ha vårt för oss - få se vilkens förnöjsamhet som varar längst. Men icke ska' vi ge dem några pikar och sådant där, för rätt talat ha vi ändå ej att lägga oss i den saken, och så få vi icke glömma, att något kompanjonskap mellan mig och min patron aldrig blir av, om vi ej stå väl hos morbror Lassman och hos Lisa också, för nu spår jag att hon får mest att säga.»
»Ja, ja men», suckade moster Neta, »det tvivlar jag icke på! Luschie, den dockan, vet nog att ställa sig. En får väl göra vald på sig. Går du dit i afton på förlovningskalaset?»
»Det förstås, det kunde stöta dem annars. Jag skall ursäkta mamma på bästa sätt och säga att mamma förkylt sig.»
»Ja men, det går an... Men hör, min vän, du kan väl säga mig i förtroende, innan du går, om det icke sved i hjärtat, när du fick veta att hon var en annans fästmö? Ty fast du inte vill ut med det, din skälm, så var du allt betagen i henne ändå?»
»Ja, visst, var jag det, det vill jag aldrig neka til], men när jag icke kan få henne, så har jag så pass vett att jag ej sörjer över det, som icke kan ändras.»
»Du är en ovanligt klok yngling - så mycket styrka vid dina år! Jag säger ingenting, men sanna mina ord, om det ej kommer den dag, då hon ångrar bytet... Och farväl med dig nu min gosse! Hälsa så mycket från mig och bed hovmästarinnan vara snäll och titta hit i morgon och göra mig besked på allt sammans.»
Ficker junior tog avsked, och som moster Neta genom samtalet med
sin son blivit mycket lugnad, började hon så småningom efter den stora
skakningen återkomma till sina vanliga levnadsförhållanden, vilka
under dessa smärtans och orons dagar alldeles fått sköta sig själva.
