Bröllopsdagen kom, fullt ut så mulen och slaskig som man har rättighet att vänta av oktober. Kamrern vaknade i den mest högtidliga sinnesstämning. Han hade icke förrän just i dag - då ett visst lugn inträtt efter det myckna stöket - fått tid att besinna huru märkvärdig och i sina följder oberäkneligt viktig den stundande festen var.
Med en naturlig hjärtklämning lämnade han den på andra sidan förstugan belägna kammaren, vilken han såsom ännu varande ungkarl först tagit i besittning, och trädde in i de mitt över belägna grannlåtsrummen i den nya fyra-rumsvåningen vid Regeringsgatan. Han gick så varsamt, han var just liksom litet rädd för varje steg på den dyrbara mattan, som han hittills endast låtit beröra med rottingen: mattan förskrev sig naturligtvis också från triangeln. Det var likväl märkligt att alla dessa saker, som varit honom så förtroliga, då de jämte hans eget jag voro inpackaåe i den lilla lokalen vid Mäster Samuels gränd, nu förekommo honom så främmande, där de stelt hälsade honom från sina platser.
I de stora utsökta vaserna doftade blommor: Lisa hade så velat hava det, ehuru kamrern själv tyckte det vara nästan förmätet att begagna dem. Lisas undransvärda kvinnomakt var också redan till hälften allsmäktig.
Kamrern stannade framför den stora spegeln, och med ett småleende, mera sorgligt än glatt, såg han först på sin egen figur - det var en äldre mans - och sedan på den massa av praktartiklar, Lisa uppställt på spegelbordet. »Mig passande allt detta bättre», tänkte han, »där det förr stod. Jag tycker det är som jag ginge i en annans hem.» Han kunde ej återhålla en suck: det förekom honom, mot hans vilja, som kanske ändå, trots alla vinterns olägenheter, hans lyckligaste dagar voro gångna. Lisa, ung, vacker, måhända något flyktig, skulle hon finna sin lycka i denna granna bur, skulle hon leva för honom, känna den trevnad, varefter han så längtade?
Han vågade ej besvara dessa frågor, - hade han ej fått sin enträgna önskan uppfylld? Gud finge sörja för resten..
På tröskeln till sängkammaren stannade han, stack in huvudet och kastade en hastig blick på det präktiga sängomhänget, vartill Lisa icke haft försyn att taga ett stycke blått brokad, vilket han i hela femton år haft liggande. De blå gardinerna buro även en synbar prägel av denna förmån, enär de voro alldeles överhöljda av små gula fläckar, men lika gott: det var ändå storartat.
»Herre gud», sade kamrern halvhögt för sig själv, »det är just som man skulle härma himlen! Det var ett överdådigt infall av Lisa: jag kan undra hur jag skall komma att sova under sidentak.» Men den efterhärmade himlen var icke kamrerns enda bekymmer: han hade väl flera. Med tungt hjärta hade han nödgats se minst hälften av sitt styckegods åtgå till möbelöverdrag, gardintyg m.m. Men hade det stannat härvid? Nej, annat hade kassaboken att förtälja, och kamrerns hopp under hela denna förödelsens tid vilade vid den trösten, att då det väl en gång var gjort, så var det slut och varade i hans tid - man skulle nu spara så mycket mera.
Med en lång avskedsblick på alla sina härligheter, slöt han igen dörren, ty den övriga delen av förmiddagen borde väl åtgå till klädseln.
Fram emot klockan ett på dagen stod kamrern färdig att vandra till sin blivande svärmors hus, där vagnarna skulle möta. Det tycktes emellertid som kamrern hade svårt att skiljas från sin nya kammare, ty han gjorde sig åtskilliga ärenden fram och tillbaka. Då han slutligen sista gången som ungkarl efter gammal vana upphängde sin trogna, mångåriga nattrock, vilken han hittills begagnat, blevo känslorna honom övermäktiga. Det kan ibland icke behövas mera för att omstörta dem, än åsynen av ett gammalt kärt plagg. Gamle Lassman nödgades gripa efter näsduken, han var djupt rörd: han visste vad han ägt - han visste icke vad han gick att möta.
»Vad i himlens namn står på?» ljöd sekter Rosells glada röst från tröskeln. »Friskt kurage, herr kamrer! Gud Amor själv tager den gamle ungkarlen under sina vingars skugga. Kan man tänka sig något gudomligare, än att hålla bröllop, sitt eget nämligen? Aj aj, vad ville jag icke giva, om jag vore i herr kamrerns ställe!»
»Det tror jag väl!» smålog kamrern och sönderklämde den sista tåren genom en hastig blinkning. »Det passade också på det hela bättre, men en äldre man kan väl ändå, utan att behöva anses för löjlig, vilja äga en smula lycka i livet. Så länge man är ung, går det rätt bra att leva ensam, men sedan man blir äldre och känner vilka besvärligheter en sådan enstöring har, då är det annorlunda.
»Ingenting i världen kan vara mindre löjligt än det!» sade Rosell. »Herr kamrern är ju dessutom en man snart sagt, i sina bästa år.»
»Åh nej, åh nej! När man är över femtiotalet, har man, oaktat hälsa och kraftfullhet, hunnit ett gott stycke förbi sina bästa år. Emellertid, om Gud behagar, kan jag kanske leva ännu ett par tiotal - jag hoppas att Lisa skall göra dem lyckliga för mig.»
»Det lider intet tvivel!» menade kungl. sektern. »Hon tycks ha en uppriktig ömhet för herr kamrern.»
»Tycker kungl. sektern det? Gud give så vore! Ibland finner jag det själv, men ibland åter har jag mina skrupler, vilka äro förlåtliga. Jag kunde vara hennes far.»
»Om herr kamrern kunde vara hennes farfar, så hindrar icke det ett lyckligt äktenskap. Känslan och sympatien mätas icke efter år, där förtroendet och en hjärtlig välvilja först äro grundlagda.»
»Kungl. sektern resonerar ovanligt förnuftigt och allvarsamt i dag!» Kamrern såg vänligt på den tröstrike bröllopsmarskalken.
»Man har sina allvarsamma stunder också!»
Kamrern såg på sitt ur och fattade hatten. Tiden var inne. Och som han älskade allt gammaldags, befanns klockan ej vara mera än två, då de bägge vagnarna, innehållande brudparet, prästen och bröllopsgästerna, rullade upp på Norrbacka gård.
Såsom marskalk fick Rosell föra bruden upp i den laga, gröna salen, vilken, festligt tillredd, väntade bröllopsskaran.
»Vi skola icke uppehålla oss vid Lisas klädsel. Hennes utseende var däremot ett mera tacksamt fält för observationer.
Förmodligen har ännu ingen flicka sett den stund nalkas, vilken skiljer hennes liv i tvenne märkliga hälfter, utan att känna något onämnbart och skakande, om icke förr åtminstone i det ögonblick, då hon står färdig att framträda till brudpallen. Någonting sträckande sig långt utöver det alldagliga livets omfång erfar hon säkert, så vida hon äger den ringaste grad av känsla. Äktenskapet skall ju antingen till gott eller ont utveckla hennes anlag.
Lisas utseende visade icke i dag den djärva frimodighet, som vanligen utmärkte henne. Löjet hade flytt från läpparna, ögonen ägde ingen eld, kinden nästan ingen färg. Ven svarta brudklänningen bidrog även att öka den skugga, som tycktes sväva omkring henne.
Allt detta var visserligen naturligt på en sådan dag, men hos Lisa måste det synas nästan överraskande. Och ännu markligare var att hon med en viss ödmjuk och mot hennes lynne hittills stridande mildhet betraktade sin gamle brudgum. Var gång hans svarta bredskörtade frack svävade förbi, fylldes hennes öga av tårar, och Rosell kunde icke berömma sig av en enda blick.
Lisa, vilken ännu föregående dagen endast tänkt på de erövringar, hon som ung, vacker och elegant fru nödvändigt borde göra, hade genom ett av dessa intryck, som, i bästa mening förstått, komma från höjden, undergått en fullkomlig förändring. Det förekom henne liksom hon endast drivit gäck med en gammal mans innerliga åtrå efter huslig trevnad. Hon hade kanske gjort än värre, då hon lättsinnigt, av endast själviska bevekelsegrunder, varit färdig att utan betänkande ingå ett, vad ålder och lynnen vidkom, fullkomligen opassande giftermål.
Lisa, en gång väckt till eftertanke, kände att hon hittills handlat orätt, och hade det icke varit för sent, skulle hon säkert, följande den nya ingivelsenl omgjort alltsammans. Då detta emellertid ej lät sig göra, ville hon taga och tog även det hjältemodiga beslutet, att icke svika den gamle mannens förhoppningar, som av henne begärde ett vänligt stöd, en trogen vård. I denna ljusa stund var hennes själ uppfylld av de redligaste föresatser, och varmt bad hon om deras uppfyllande.
Det är nu blott att önska, att den nyväckta gnistan icke allt för hastigt må slockna och dö under falaskan
»Vad går åt henne?» tänkte Rosell. »Vill hon spela helgon? Den rollen anstår henne icke, och på någon sann omvändelse tror ej jag.»
Under vigseln visade hon en verklig rörelse, och då kamrern träffades av hennes tårade, uttrycksfulla blick, kände han himlen i hjärtat. Vilka varma böner uppsände han ej för sin Lisa!
Men brudens mor, den hedervärda fru Norman, bevektes av ingenting - icke ens av själva middagen. Hon satt tyst och lät den rika plymbusken på huvudbonaden vagga fram och åter över tallriken, men själv bara stack hon i Norrbackaläckerheterna, hedrande ganska få rätter med att smaka på dem, och då endast för att i tankarna kritiserande ställa dem vid sidan av de rätter, hon själv skulle haft, om hon fått sin vilja fram. Fru Norman var rysligt stött, och hovmästarinnan, som för den välsignade husfridens skull ansåg rådligast att antaga något av sin fru systers sätt, satt på sin plats, som en riktig automat. Brud och brudgum voro även tysta, kamrern emedan han - gud förlåte att vi måste fram därmed - i tankarna överräknade kostnaden för kalaset, vilken han ej varit i stånd att få riktigt uppgiven på förhand,och Lisa emedan hennes sinne var upptaget av varjehanda nya ämnen. Pastorn åt och drack, medan han i minnet upplivade sina ceremoniplikter som talare. Rosell var förtretad och genomgick åtskilliga små planer att hämna sig för den missräkning, han gjort på dagens nöje. Den ende, som, trots sina felslagna förhoppningar, satt där rätt lugn och njutande vad som erbjöds honom, var den beskedlige Wilhelm Ficker. Väl hade han förlorat både Lisa och utsikten till arvet, men han hade ändå icke förlorat modet. Han var en tålmodig gosse, och fanns det ändå något, som väckte en liten misslynthet hos honom, så var det den hastighet, varmed hela kalaset slutades.
*
»Gud give dig trevnad och lycka: kärlek och välmening skall ej saknas!» sade kamrern med rörelse, då han i sin nya boning slöt den unga hustrun i sina armar. »Jag är en gammal man, Lisa lilla, men Gud vet bäst huru uppriktig min mening är att göra dig livet gott. Jag ber dig hjärtligt att hava fördrag med mina egenheter: med godhet ge de sig nog!»
»Och, du, hav du fördrag med mig - jag behöver det långt bättre!»
»Gnd välsigne dig!» Kamrern kysste Lisas sänkta panna och tillade med innerlig självförtröstan: »Må vintern nu komma, när han vill - min buse blir han icke mera!»
Lämnande kamrern åt sina ljusa apparanser på framtiden, skola vi nu
kasta en blick tillbaka på den stackars notatien, som vi lämnade i en
kinkig stund av hans levnad.
