»Jag tycker jag vill minnas, min vän)», sade den unga frun en afton, »att du före vårt giftermål vid något tillfälle nämnde att du brukade ha dina små spelpartier - var det icke en lärftskramhandlare i staden och en gammal doktor på söder som du umgicks med... Varför ber du dem numera icke till dig? Det vore något ombyte! Och en smörgås och ett glas ölost kan ej kosta särdeles.»
»Det var ett gott förslag, kära isa, ty ett litet parti om vinteraftnarna är rätt roligt. Jag kan just be dem komma hit någon av kvällarna.»
»Skulle det icke vara mera passande, efter du nu är gift, att vi gjorde en visit hos dem? De ha ju ganska hyggliga fruntimmer, och det kunde vara roligt för mig att få något umgänge. Nu har jag aldrig annat nöje, än att ibland gå på spektaklet.»
»Ibland, säger du?» inföll kamrern med ett sötsurt leende. »Annars får, min själ, min kassa veta om - de sista fjorton dagarna har du varit där en gång i veckan!»
»Vilket gör jämt två!» sade Lisa skrattande. »Men, min söta vän, finner du icke att det just är i brist av umgänge som jag längtar efter offentliga nöjen? En ung människa kan icke leva i en så klosterlik ensamhet. Skaffa du mig passande sällskap - och jag skall hålla mig hemma.»
Kamrern gjorde rättvisa åt Lisas anmärkning, och då den verkligen hade billigheten för sig, bifölls hennes begäran om visiterna, likväl med den stränga och bestämda förutsättningen, att vid möjligtvis blivande kontrabesök ingenting annat finge vankas än ett glas ölost och en smörgås med någon kall mat.
»Det blir som du vill!» försakrade Lisa medgörligt. Och följande aftonen gjordes besök hos doktor S., där händelsevis några främmande förut befunno sig.
Detta var egentligen allra första gången Lisa hade tillfälle att visa sig i en bildad sällskapskrets. Den, varuti hennes mor umgicks, samt några baler och maskerader, var vad hon hittills kände av umgängeslivet. Men läsning, jämte en medfödd lätthet att uppfatta, gjorde att hon utan svårighet fann sig på sin plats. Hon medgav för sig själv att hon ej ägde någon egentlig bildning, men desto mera instinkt, och hon var säker att ej begå den minsta förseelse.
Lisa hade, efter några invändningar från sin mans sida, slutligen erhållit tillåtelse att påtaga den svarta satinturcklädningen. »Vid den första visiten», hade hon färsäkrat gubben, »måste man alltid vara väl klädd, sedan går det an att gå i vad som helst... och det vet jag», tillade hon listigt, »att du aldrig vill det folk skall säga att du är så snål, att du ej unnar mig bära passande kläder.»
För sådana argument måste han ge vika. Och nu, i sin svarta sidenklänning, den vita schalen och en liten modern blondermössa på det mörka slätkammade håret, såg Lisa ganska presentabel ut - och man kan lita på att hon bemödade sig att antaga skick och sätt av fulländad dam.
Doktorn och hans fru mottogo de nygifta med särdeles artighet, och döttrarna i huset, den ena ogift, vid Lisas ålder, den andra gift med en revisor T., visade ej mindre välvilja mot den unga, blygsamma och intagande fru Lassman, som här ådagalade allt, utom sitt egentliga lynne. Det var en lycka för Lisa att hon kände sin ståndpunkt och i följd därav antog detta undfallande och milda väsende, vilket häntydde varken på misstroende eller självförtroende.
Efter hand lärde hon känna alla gästerna, varibland, utom mågen i huset, revisorn, och hans fru, jämte ett par äldre ämbetsmän med deras fruntimmer, befann sig en ung underlöjtnant.
Lisa kände sig i sjunde himlen . Likväl skulle vi icke följa sanningen, om vi ej tillade att hon flera gånger gjorde ordentligt våld på sig för att icke infalla i sin vanliga fria ton, men då hon kastade en blick på de andra damerna och såg huru lugna och ståtliga de sutto omkring divansbordet, hörde med vilken lätthet de lämnade sina bidrag till samlalet, utan att det likväl syntes som de tänkte på mycket annat än broderiet under sina snabba fingrar, bemödade hon sig att följa exemplet och låtsade sig icke märka den gulhårige löjtnantens ävlan att vinna hennes uppmärksamhet.
Ett par gånger drev hon nitet att visa sig hemmastadd i sällskapslivets fordringar ända därhän att hon alldeles icke svarade herr löjtnanten på direkta frågor, något som kom sig därav att hon observerade det den yngsta dottern, mamsell Georgine, visade honom en påtaglig likgiltighet; och så slug Lisa var, uträknade hon icke att bemälte löjtnant möjligtvis kunde vara mamsell Georgines hemlige friare och att likgiltigheten följaktligen grundade sig på förställning. Icke desto mindre var Lisa smickrad av den uppmärksamhet, som föll på hennes lott, och hon skulle varit det i ännu högre grad, om hon anat att den ägnades henne av en annans tillbedjare. I tankarna räknade hon emellertid löjtnanten såsom en tillökning i sin sällskapskrets, vadan han, såsom ersättning för de knappa svar han erhållit, blev hugnad med ett par småleenden.
Efter en hastigt förfluten timme reste sig Lisa, sedan hon förgäves vinkat och blinkat åt kamrern, vilken, inbegripen i ett samtal, ej gav akt därpå. Slutligen förmärkte han dock varom fråga var, men nu kom värdinnan och försäkrade med största hjärtlighet att efter händelsen fogat sig så att några av deras bekanta kommit tillsammans, finge heller ingen gå. Kamrern, som lockades med en trekarl, gjorde inga invändningar, och efter litet krus satte sig även Lisa. För bägge tycktes aftonen framila både fort och behagligt; och då de efter klockan elva återvände hem, tackade Lisa sin man för det nöje, han förskaffat henne genom så trevliga och passande bekantskaper.
Kamrern visste ej att Lisa redan överenskommit med den unga fru T. om ett ömsesidigt besök, varav Lisa hoppades att ett förtroligare umgänge skulle uppstå.
»Jag tyckte icke om allt det där myckna folket», sade kamrern, »och hade min själ alldeles glömt att doktorn hade en gift dotter. Det kan vara nog med den här visiten!»
Lisa fann tillfället icke passande att framkomma med några av sina hemliga närda planer. Hon drog i det stället försorg om att gubben fick sina små önskningar uppfyllda och visade sig i allt såsom fogligheten själv.
Följande veckan inleddes bekantskapen med lärvtskramhandlarns, också hyggliga och galanta människor, men som de varken ägde söner eller döttrar, varmed Lisas tilltänkta fest kunde befolkas, insåg hon nödvändigheten att ställa till så att det kunde bli visit hos revisor T:s. Att emellertid icke blottställa sig för ett bestämt avslag, vilket kamrern säkert skulle låtit följa på en direkt begäran, arrangerade hon sin affär på annat sätt.
Under loppet av flera dagar var hon nu besvärad av en mycket plågsam huvudvärk, åtföljd av frossbrytningar. Kamrern blev bekymrad och strök med egen hand oavbrutet ättika och eau de cologne på hennes panna. Slutligen föreslog hon att i stället för tillkallandet av en läkare, se vad en spatserfärd i fria luften kunde uträtta. I sin nya vackra sidenpäls, med det dyrbara foderverket, boan, kragen och muffen, alltsammans på för första gången, stod hon färdig att, stödd på kamrerns arm, ge sig ut och hämta krafter. Väl suckade hon, då hon måste lägga sin sidentäckta arm på gubbens luggslitna tulubb, men den saken hjälpte icke, ty att förmå honom, oaktat allt det skinnfoder, han ägde, göra sig en ny, det storverket kände hon sig ännu icke vuxen. Värst av allt var likväl, att han ej hade annat än den buteljgröna syrtuten under tulubben.
Lisa hade på förhand underrättat sig om var revisorn bodde. Dit - emedan hon så mycket älskade den trakten - styrde kosan. Men, o vilken beklagarlsvärd händelse! Hastigt överfölls Lisa av en så dödande mattighet, att det tycktes vara fråga om ingenting mindre än en svindel mitt på gatan. »Finns här ingen bod?» stammade hon.
»Nej, min skatt... nej, herre gud! Vad ska vi ta oss till? Jag är alldeles rådlös!» försäkrade den stackars mannen.
»Bor här ingen bekant i närheten... Låt se, vad är detta för husnummer? Jag tyckte fru T. sade, att de bo en trappa upp i nr 37. Ack, min gud, sådan lycka! Hon skall visst icke taga illa upp. Skynda dig, min vän, led mig - hjälp mig att jag icke faller på gatan och vi samla en folkhop omkring oss.»
Vad var att göra? Den orolige mannen förde sin sjuka hustru upp. Men i tamburen viskade hon: »Det är så gott, min vän, att hålla god min i elakt spel. Jag känner mig nu bättre, sedan jag kom från gatan och från fruktan att falla. Vi måste låta vår påflugenhet gälla som visit: det är verkligen litet hövligare.»
»Nej, nej, Lisa lilla! Nej, herre gud, inga flera visiter! Men innan kamrern hann göra några vidare invändningar, var salsdörren öppnad, och fru T. bad herrskapet vara välkomna.
»Sådan befängd dum tillfällighet!» mumlade kamrern på hemvägen. »Nu skall jag väl också ha dem på halsen!»
»Ack, gräla icke på mig för det! Jag rår väl ej för att jag blir sjuk.» Hon nästan grät.
»Jag säger ju aldrig ett ord - men är huvudvärken bättre nu?»
»Ja visst, den är nästan borta. Du tror icke hur gott det gör att komma ut. Fast luften söker i början, är den välgörande ändå.»
Om aftonen var Lisa så rask att hon kunde sjunga en stump om Ulla Winblad, och äkta mannen kände sig åter nöjd, ty så länge Lisa varit sjuk, hade han icke haft synnerligt roligt.
I tysthet hade unga frun redan gjort en hel del tillredelser för den instundande festligheten på kamrer Lassmans födelsedag. Hennes mor, som var invigd i förtroendet, försträckte gärna penningar, ty det kittlade hennes fåfänga att en gång komma i ett riktigt sällskap... och »att se Lisa sitta i tableau vivant», ack, min gud, det översteg det moderliga högmodets förväntningar. Hovmästarinnan hade mottagit bestyret såväl med arrangeringen av bordet som med själva maten. De flesta rätterna skulle tilllagas hos fru Norman, för att icke väcka gubbens misstankar, och till förekommandet av dåligt lynne efter kalaset, var det beslutat att han aldrig skulle få höra talas om utgifterna. Fru Norman ville göra allt på egen bekostnad, och därmed var också bröllopet betalt och kvitterat.
Vid allt detta var ingen lyckligare än kungl. sektern Rosell, numera Lisas intima umgänge och rådgivare i denna planlagda fest; han fick varje dag ostörd se Lisa i hennes forna kammare, alltid, förstås, under nödvändigheten att samråda om högtidligheten och välja passande ämne för såväl tablån som scenerna.
Det föll icke Lisa in att hon ej i bägge fallen borde taga sig förträffligt ut, och nog hade hon även sina små anlag för komedien i en viss genre, men nu blev svårigheten att lösrycka en bit, som ville lämpa sig. Av alla små teaterpjäser, som de under sina sammankomster genomgingo, passade tyvärr ingen.
Lisa föreslog Rosell att skriva något för tillfället, men härvid uppenbarade sig att, ehuru kungl. sektern utan betänkande ville hava spelat en liten glad scen med Lisa för det beskedliga auditorium, som han påräknat, var han likväl av alldeles motsatt tanke då han fick veta unga fruns mening att framträda för ett obekant sällskap.
Med mycken grannlagenhet vågade han nu göra henne uppmärksam på, att det kanhända skulle väcka hennes nya bekantskapers förundran att hon valt ett föredrag, där endast hon och en ung man ensamma spelade. Man kunde häröver fälla slutsatser, vilka torde bliva menliga, isynnerhet innan hon stadgat sitt rykte inom den nya kretsen.
»För min del, charmanta Lucie» - han sade ej mera fru Lassman, då de voro ensamma, »för min del vore detta det största nöje jag kunde tänka mig, men en klok fru bör undvika skenet. Låt mig njuta dessa outsägligt dyrbara ögonblick oavundade; sällskapslivet har sina fordringar, dem man ej får förbise!» Han kysste hennes hand och tillade sakta: »Genom ett alltid tadelfritt rykte erhålla just damerna en frihet, som dock aldrig bör missbrukas.»
Man inser att det på sätt och vis var en lycka för Lisa att hon ej råkat falla i värre händer. Rosell hade väl tämligen lätta åsikter, men han var långt ifrån utan heder, och vid nämnda tillfälle var det icke mindre den än hans egen fördel som talade. Han hade nämligen icke allenast beslutat att bliva älskad av Lisa, utan han älskade henne själv redan så uppriktigt, att han ville åtaga sig hennes uppfostran och ingiva henne aktning både för den yttre formen och kvinnans bättre värdighet. Med ett ord: han önskade att Lisa kunde ingiva honom aktning.
Det kostade förfärligt på Lisa, som redan i inbillningen sett sig i skär sidenklänning, guldbroderad sammetskorsett, vit slöja och himmelen vet icke allt vad, att taga farväl av dessa tjusande föreställningar, och det endast för att hembära det där, som kallas det passande, en gärd. Det var verkligen rysligt, men hon måste inse och slutligen erkänna, att Rosell menade henne bättre än hon menade sig själv. Emellertid satt hon nu tyst och tankfull och visste icke vad hon ville, ty vartill tjänade alltsammans, då hon ej fick visa sig i den påräknade stassen?
»Det är så gott att slå hela tillställningen ur hågen!» yttrade hon som svar på Rosells anförande.
»Varför så?» frågade kungl. sektern. »Det är alldeles nödvändigt att bilda ett umgänge, men ej att spela komedier - åtminstone mer än en i sänder!» bifogade han med ett småleende, ägnat att återställa jämvikten i Lisas lynne.
»Nå, än tablån då... Tycker kungl. sektern att även den är överflödig?»
»Nej, den skola vi nog ställa ihop. Men säg icke 'kungl. sekter!' det låter så främmande - fick jag icke i går löfte om en vänligare benämning!»
»Det var ju bara på skämt; icke tillåter jag en sådan förtrolighet, och kungl. sektern kan vara övertygad att jag utan föreläsningar vet vad en gift dam är skyldig sig själv!» Det senare tillades i en ton, som icke lämnade något tvivel om att kärleken för närvarande hade en ganska underordnad roll i Lisas tankar. Tablån och de ännu i huvudet spökande teaterscenerna upptogo henne helt och hållet.
»Nå, så låt oss tänka på tablån!» yttrade Rosell, som fann att intet annat behagade henne. »Om du - tillåt att jag åtminstone ej anser gårdagens löfte som skämt - om du t.ex. skulle föreställa något slags...»
»Jag vet», avbröt hon, »jag vill bestämt föreställa madonnan med barnet: det är den vackraste tablå man kan tänka sig. Jag har sett den på teatern, ingenting kan vara skönare, och så är man alldeles liksom i luft och skyar. Jag har en hel hop flor hemma, som blir förträffligt.»
»Nej, för all del, detta är ej lämpligt!» invände Rosell. »Jag skulle annars tro...»
»... att ingenting lämpar sig hälften så bra!» invände hon, som, behärskad av ögonblickets nyck, alls icke ville lyssna till varken om eller men, utan fastmer fullt och fast beslutat att bli den mest förtjusande madonna, som ännu varit skådat av mänskligt öga.
Av Rosells egendomliga småleende såg hon likväl en skarpare motsägelse för sin önskan, än ord kunnat uttala, varför hon ganska förtörnad tillade: »Men jag måtte väl ändå veta vad som passar och vad jag kan föreställa! Det blir precist som jag säger. I morgon middag kommer jag hit, och vi kunna då se hur det tar sig ut. Emellertid skall jag fundera ihop dräkten hemma: jag är ganska säker att den lyckas. Kungl. sektern kommer väl?»
»Kungl. sektern kommer alldeles icke!» sade Rosell skämtsamt men djärvt.
»Så kom du då!» svarade Lisa rodnande och gav honom ett lätt slag med handsken.
»Varför icke?» tänkte Rosell. »Här för mig skall hon gärna få spela allt vad hon behagar, men...» Hovmästarinnans inträde för att lägga sitt ord till konseljen gjorde hastigt slut på den intimare delen därav.
Efter en stund tog kungl. sektern farväl, och sedan Lisa överenskommit med moster Malla om ett och annat, gick hon hem att fröjda gubben med den glada underrättelsen att, trots »torgpriserna» vid denna tid voro stegrade, hon likväl lyckats att pruta en »nykterhetskalv» till hälften mot vad andra betalt.
»Tar jag mig ej i hushållningen, käre vän?» sade hon och lutade sin röda kind mot kamrerns gråsprängda polisonger.
»Jo, du blir bättre med var dag, det vore synd att säga annat, och hade vi bara icke gjort de där dumma visiterna, så hade allting varit bra! Men nu går jag och pinas och fruktar att de komma hit endera dagen hela klungan: då vill det allt något till... doktorns supe var icke narri!»
»Nå, min vän, icke skola vi just ta seden efter dem! Nöja de sig icke med en smörgås och kallt kött till en kopp te, så få de låta bli. Det beror ju alltid på oss själva att ha det som vi vilja. Dessutom har jag icke på länge begärt någon spektakelbiljett, och sista veckan har jag till och med sparat in två riksdaler, för att kunna ha litet i beredskap, i fall de skulle komma. Du ser jag tänker förut, på det att du icke må behöva vara orolig och tro det skulle kosta något.»
Högeligen förtjust och glad åt Lisas dagligen allt mera utvecklade hushållsgeni, en förtjänst, den kamrern med stolthet ansåg som sitt verk, lät den gode mannen fullkomligt insöva sig. Men när gubben tog sin middagslur, vilken i dag efter Lisas uträkning måste bli mycket längre än vanligt, ty de hade ätit en timme före bestämda tiden... - hon hade nämligen vridit klockan, men vred den lika kvickt tillbaka, att hennes fintlighet icke måtte röjas, när det i Jakob klämtade fyra - då, som sagt, under det gubben sov, framtog det vita silkesfloret, också ett fragment av triangelns skatter. Och nu blev det framför spegeln ett draperande i alla slags fantastiska fasoner, ty som det ej var möjligt att erinra sig hur det sett ut på teatern, så kunde man gärna vrida till själv, endast det skedde med smak, och framförallt effekt.
Sedan bägge dessa saker, enligt Lisas begrepp, blivit funna och betydligt förhöjda genom hårets upplösande och fria fladdrande omkring axlarna, framtogs ytterligare en vit törnroskrans med silverax, endast en gång begagnad vid en brunnsbal på Djurgårdsbrunn, där den alldeles förtjust notarien.
»Notarien - nå, minsann, skall jag icke också bjuda honom!» och nu svävade Lisas rörliga tankar hastigt från draperingen, floret och den vita rosenkransen till den avskyvärde notarien. Han skulle få se henne i all sin ståt, se henne och häpna! Och icke nog därmed: han skulle även se hur kungl. sektern och löjtnanten, som hon på ett fint och artigt sätt bett fru T. bjuda, emedan hennes man så mycket tyckt om honom, huru de där bägge ungherrarna ordentligt sletos om företrädet att få vara i hennes närhet. Och sedan att få beskåda prakten i hennes stora förmak, där värdinnan rörde sig med så mycken elegans! Det var blott evig skada att icke våga säga »min salong.»
Men man fick lämna nästa års omsorger åt sig själva och blott
sysselsätta sig med födelsedagen. Gästerna voro redan, under
tillsägelse om en fullkomlig tystnad, inbjudna till den stora
syrprisen.
