Första vintern av kamrerns äktenskapliga liv var förfluten. Visst hade den husliga termometern uppenbart stritt mot den, som hängde i fönstret, så att när den senare visade 20 graders köld, fann kamrern den förra hava lika många grader värme. Men det oaktat gick det ändå tämligen bra: ännu var kamrern, åtminstone ansåg han sig vara, herre i sitt hus, och ehuru Lisa höll honom duktigt varm, funnos likväl vissa punkter, varuti hon förgäves prövade både list och vältalighet. Den nyss beskrivna supeen hade hittills icke blivit efterföljd av någon annan, och trots alla försök och sick-sack voro gubbens ögon så skärpta, att det högst sällan gavs tillfälle för Lisa att vinna en flyktig tete-à-tete med kungl. sektern. I kyrkan, på en förmiddagsvandring åt Kornhamn eller någon gång på spektaklet voro de enda tillfällen att få råkas.
Även dessa blevo allt mer och mer sällsynta, ty pigan utfrågades alltid av kamrern om någon mött frun under vägen till torget, och som jungfru Karolina icke hade den dygden att vara tystlåten, stängdes snart denna utväg därigenom att kamrern själv gjorde alla upphandlingar, under förevändning att det nu var alldeles för kallt för hans kära Lisa att gå ut. Slutligen blev gubben så misstänksam att han ej ens vågade sig till Par Brikoll. Han hade en feberaktig fruktan varje dag, ty hans falkögon upptäckte som oftast än kungl. sekterns och än löjtnantets smidiga gestalter under Lisas fönster.
Vad löjtnanten beträffade, var det endast en liten fönsterkurtis, den Lisa likväl, trots sitt förhållande till Rosell, ingalunda gjorde sig samvete av att genom kotteri underhålla.
Det roade Lisa obeskrivligt att se gubbens ångest och huru han, efter att hava skaffat sig en reflexionsspegel, hela guds långa dag satt och såg i den, i stället att såsom förr räkna sina penningar och bläddra i sina böcker. Och som Lisa nu, då hon hade så svårt att slippa ut, icke kunde göra honom någon annan förargelse, sparade hon åtminstone icke på artiga hälsningar. För var och en sådan gjorde gubben den förfärligaste grimas, och väl hundra gånger, då han genom reflexionsspegeln såg löjtnanten eller kungl. sektern komma utför gatan, sökte han genom någon skicklig förevändning få Lisa från fönstret. Men Lisa, som ganska väl förstod vad då var på färde, satt helt stilla och lät beundra sig. Aj, aj, vad det sved i kamrerns hjärta, då han såg vilka eldiga blickar och uttrycksfulla hälsningar mitt för hans näsa svävade upp till hans hustru!
»Du skall prompt ha jalusier!» sade han, då det led fram på våren. Dubbelfönstren voro redan uttagna, och Lisa satt icke sällan vid öppet fönster.
»Jalusier... nej, jag tackar - jag har nog av jalusi ändå!» menade Lisa skrattande.
»Gör jag icke allt vad du rimligtvis kan begära, Lisa lilla?» frågade den ängslige mannen, vädjande till hennes rättskänsla. »Finns det någon önskan du har, som jag icke uppfyller... pekar du på något, som jag icke ger dig? Jag ruinerar mig för att tillfredsställa din minsta vink.»
»Ja, det gör du... och vad menar du det i alla fall gagnade, om jag finge allt upptänkligt, när jag skall citia så här inspärrad som fågeln i buren.»
»Men, Lisa lilla, du har ju två gånger fått åka på släde i vinter - och har du icke varit på en konsert och gud vet huru många spektakler?»
»Åh, de äro minsann snart räknade! Men jag klagar icke på det... värre är att jag icke får sticka näsan utom dörren utan att du eller pigan skall hänga mig i hälarna. Och jag får icke ens gå ut, när jag vill.»
»Gå ut när du vill... nej, det tror jag väl, då skulle du, min själ, aldrig vara hemma! Och de här såpbubblekarlarna, som springa upp och ned och fjäska och hälsa . . . Lisa, Lisa att jag skulle uppleva sådant!»
»Nå, vad är det du upplevat för fasligt märkvärdiga saker... Skall jag nu icke ha lov att hälsa på folk?»
»Jo, mitt barn, så som det anstår en ärbar hustru. Men huru hälsar du? Du småler och kråmar dig.. . jag just blygs, ja, det gör jag, när jag ser på dig. Annat var det i början: då var du så öm om mig - nu frågar du aldrig det bittersta efter om jag har någon trevnad.»
»Frågar du efter min trevnad? Får jag väl någonsin bjuda någon människa hit?»
»Du vet, Lisa, att det är vissa saker som jag icke frångår: jag vill icke ha mitt hus förvandlat till ett sådant där modernt näste för sus och dus. Jag är en gammal man och vill leva som det anstår mina år och min hälsa.»
»Nå, vad vill jag annat än just detsamma: leva som det anstår min ungdom? Jag har redan sagt dig att jag far tvinsot på detta sätt!»
Under sådana små strider, som mer än ofta förnyades, framgick våren.
*
Vid denna tid fanns även ännu ett annat par i vår historia, som också hade sina strider, ehuru av alldeles olika art, nämligen notarien och hans discipel i engelska språket.
Man skulle ha friherrinnan Lindfelts flegmatiska karaktär för att vara blind och döv för det, som tilldrog sig så gott sorm under hennes ögon. Vad Wetterkvist beträffade, erfordrades det visserligen en smula skarpsinnighet att av hans blygsamma utseende och alltid något stela sätt upptäcka hans gradvis stegrade kärlek, en kärlek, som snart nog översteg alla förnuftets skrankor. Inom honom glödde elden, men även vid denna tidpunkt av hans liv höll stoltheten vakt och ersatte bättre motiv. Han drömde djärvt, djärvare än någonsin, men det stannade vid drömmar och trots sin omätliga egenkärlek skulle han ansett som något emot all ära stridande att yppa sina känslor för henne - en ädelboren fröken - så länge han icke ägde bättre utsikter. Han dolde således med ansträngning vad som levde på djupet i hans själ.
Men denna förställning eller självbehärskning ägde Matilda icke på långt när, och därför var det underligt att icke hennes mor gav akt på det varma skimmer, som spelade över hennes kinder, var gång notarien inträdde, på den osäkra tonen i hennes röst eller på alla de små omvägar, som den jungfruliga blygsamheten begagnade, för att så länge som möjligt slippa närma sig det farliga lilla bordet, där Matilda, dagligen i strid med sina känslor och i livlig fruktan att de kunde upptäckas av hennes mor eller av honom, som väckt dem, led en verklig tortyr.
»I nästa vecka resa vi till Dagstaholm!» sade friherrinnan en dag alldeles likgiltigt, då Wetterkvist stod färdig att taga avsked. »Men till vintern, om herr notarien då fortsätter sina lektioner, anhåller jag att få räkna på samma timmar i veckan för Matilda!»
Wetterkvist bugade sig och yttrade lågt att, huru stor hans tacksamhet än var för det förtroende, hennes nåd behagat visa honom, förmodade han dock att han nästa vinter icke vore i Stockholm.
Matilda begagnade samma utväg som flickor vanligen taga för att dölja sin förlägenhet: hon böjde sig ned för att upptaga den med flit tappade näsduken.
»Icke i Stockholm?» upprepade friherrinnan. »Vart ärnar herr notarien då taga vägen?»
»Jag har beslutat att redan i sommar fara på ting, och sedan jag väl givit mig in i den mera rörliga juridiken, håller jag troligen ut en längre tid.»
»Ting?» upptog hennes nåd, som gärna hade den vanan eller, rättare, ovanan att upprepa vissa av annat folks ord, för att genom dem sammanbinda sin egen tankegång. »Det vill kanske säga att herr notarien tänker få ett förordnande?»
»Ja, jag hoppas det - med tiden.»
»Jag önskar mycken lycka: det skall verkligen alltid fägna mig att höra herr notariens välgång! Men efter det kanske är sista tiden vi äro tillsammans, så var så god och ät middag hos oss nästa söndag - vi äro alldeles ensamma!»
Med hjärtat svällande av både fröjd och sorg, gick Wetterkvist hem. Han skulle få vara tillsammans flera timmar med Matilda, vara gäst hos den älskades mor - men med denna dagen nedgick också hans lyckas stjärna. Hur mörk och tung, hur kulen och törnig syntes honom icke i denna stund, vilken ingen vänlig illusion ville smycka, den långa väg han hade att vandra!
Den stundande skilsmässan, denna nakna verklighet öppnade hans ögon... Vad hoppades han, varom drömde han, varthän kom han utan gynnare, utan vänner, utan relationer? Ägde han väl kraft nog inom sig att övervinna alla hinder och arbeta sig upp? För första gången erhöllo dessa frågor ett tvivelaktigt svar: egenkärleken i avseende på egen förmåga och egen styrka visade sig i dag mindre blind. Han var egentligen dubbelt olycklig, då han på en gång förlorade både sin älskade och sina illusioner.
Men så mycket var visst, att han ville lämna Stockholm: han ville utmärka sig genom nit, skicklighet och ihärdighet och så vinna sin blivande förmans ynnest, att denne skulle rekommendera honom till ett förordnande och kanhända framdeles att på längre eller kortare tid förestå hans domsaga. Men om detta än dröjde, så, blott han en gång varit beklädd med domarevärdigheten, var han ju Matilda närmare. Och om några år vore det ändå möjllgt att han själv hade domsaga eller åtminstone genom ackord finge förestå en sådan.
Man ser av dessa funderingar att notarien betydligt nedsatt pretentionerna, men det skedde troligen för att så mycket fortare komma till målet. Man är emellertid skyldig honom den rättvisan att erkänna, det han i vissa prosaiska ögonblick drog i betänkande huruvida till och med domsagor växte på hans levnads stig. Men i dylika stunder var han modfälld: det var då som alla hans granna fantasier lämnade honom, det var då han klagade över sin fattigdom, över ödets orättvisa, över alla sina missräkningar och framför allt över det sorgliga mörker, som sammanhängde med namnet Wetterkvist.. Men hade man ej ofta hört att förtjänstfulla män adlades. Wetterkranz... Ah... häradshövding Wetterkranz, utnämnd till nordstjärneriddare... Åh ja, det ginge för sig...
Matilda hade blott en tanke: den att kanske aldrig mera få återse sin allt för intressante lärare. Antingen älskade han henne ej, emedan han själv sökte tillfälle att avlägsna sig eller insåg han att deras kärlek icke hade något hopp, utan var dömd att endast glöda under askan, tills den falnade bort.
»Huru lycklig, emot en stackars fröken», tänkte Matilda, »är icke en simpel bondflicka! Hon får gifta sig efter sitt hjärtas val och av hjärtats lust äta sill och potatis, välling och havrebröd... Om däremot en s.k. bättre flicka skall kunna gifta sig, huru mycket fordras ej då! Varifrån skulle den stackars fattige unge mannen taga allt sådant? Men om jag blott tordes andas ditåt och han älskade mig, hur gärna skulle jag då ej leva med honom i en liten vindskammare! Jag skulle med glatt hjärta kunna träla och arbeta tillsammans med honom, och när vi bara hade så pass att vi åto oss mätta, voro vi säkert lyckligare än min rika, förnäma tant med sin greve på det präktiga Dagstaholm... Vad det är dumt med de här formerna i världen - tacka vill jag bondflickornas lott!»
Matilda, liksom mången annan, prisade och avundades förhållanden, som hon icke kände. Om hon kunnat kasta en blick in i de många lidande hjärtan, som även klappa inom bondeståndet, skulle hon förnummit att också det har sin dryga aristokrati och att bondens dotter lika ofta, kanske oftare, får försaka sitt val, uppoffras at ingångna avtal, och det stundom blott för att sammanslå ägorna av tvenne gårdar eller bringa ett testamente å bane. Sanningsenligt förete sig mera romantiska händelser här, än i det polerade livet: mången ungersven och mången tärna bland allmogen föredrager snarare döden än skilsmässa och otrohet från deras kärleks föremål. Detta kan möjligen tillskrivas en mindre utvecklad moralitet, men det torde lika gärna kunna anses såsom ett bevis att deras känsla är mera stark och djup. Språkets blomsterdoft är dem främmande, och, säga vad man vill om lyckan att kunna uttrycka vad man tänker, detta ideligt uttänjda omsägande skadar kärleken, som lik en stark och mäktig skogsström brusar genom hjärtats fibrer, så länge den icke funnit något egentligt utlopp. Må de älskande gömma på sina skatter och sparsamt utminutera växelmyntet! Tusentals kvinnor skulle icke göra de erfarenheter, de göra, om de ej voro så slösaktiga... Bonden trycker sin flickas hand och nickar åt henne, han svänger om med henne i lekstugan och har ej ögon för någon annan: ingen av dem känner eller saknar det söta, giftiga talets gåva. »Kära du Britta» och »kära du Olle» är deras ömmaste uttryck, och ändå äro de mäktiga de största uppoffringar, mäktiga allt, till och med att dö för varandra...
Men här komma vi alldeles för långt från texten!
Söndagsmiddagen infann sig notarien för att fira sin tysta kärleks sista högtid. Friherrinnan var mycket nådig, men Matilda tvungen och orolig. Hon kunde icke sitta stilla mer än några minuter i sänder.
Själva middagen gick lätt över, kaffe serverades strax därpå, och sedan begav sig friherrinnan in i kabinettet att taga en liten vila.
De unga tu kvarblevo i förmaket.
Nu hade Matilda bestämt väntat en förklaring och beredde sig på alla möjliga svar, som kunde vara tjänliga att på samma gång de upplyfte en liten flik av hennes sanna känsla, likväl förständiga honom att de i deras närvarande belägenhet ingalunda finge låta hänföra sig av något hopp.
Men hon kunde ha sparat sig alla dessa svåra och intrasslade begrundanden. Wetterkvist hade fullt och fast beslutat att icke sätta henne i denna brydsamma förlägenhet. Han fruktade dessutom att en öppen förklaring skulle hava ställt dem på ett bestämt avstånd från varandra. Nu däremot fanns ett hemlighetsfullt, men därför icke mindre starkt band emellan deras hjärtan. Under de sista dagarna hade han haft tillfälle att fullt förvissa sig därom, att Matilda delade hans kärlek - vad behövde han veta mera? Vad skulle hon kunnat lova honom, som hon ej genom omständigheterna kunnat bliva tvungen att bryta? Bättre inga löften, äu ett halvt! älskade hon honom som han henne, då väntade hon och förblev honom trogen: inom sig borde hon erkänna, och gjorde det även säkert, att han handlade lika grannlaga som ädelt, då han ej satte henne i något predikament, varför hon behövde rodna.
Sanningen att säga, var det notarien själv som rodnade vid den tanken, att fröken Matilda Lindfelt möjligen läte kärleken föra henne ända därhän att, om något ditåt kommit i fråga, hemligen förlova sig med sin språklärare. Nej, han var alltför mån om hennes värde att icke bevara henne från en sådan »faute». Högmodet frambringar ibland underliga ting... den närvarande obetydlige Wetterkvist var svartsjuk på den framtida Wetterkvists vägnar, han, som kunde närma sig den unga släktingen till grevliga huset på Dagstaholm utan att rodna... Friherrinnan kunde sova ganska tryggt - vilket hon ock gjorde.
»Är det en trevlig trakt omkring Dagstaholm?» frågade notarien och satte sig på minst sex stegs avstånd från Matilda.
»Ja, mycket vacker - och rätt många grannskap.»
»Hyggliga?»
»Åh ja, si och så!»
»Fröken kommer icke då att sakna Stockholm, skulle jag tro?»
»Nej, icke just Stockholm: dess nöjen har jag ännu litet bevistat och känner ingen saknad av dem.
»Och de engelska lektionerna bliva ersatta genom egen övning?»
»Det tror jag knappt! sade Matilda sakta.
»Fröken Matilda... - notariens upprörda känsla vaggade av och an: han ville ändå hava gjort någon liten häntydning, men huru finna ord nog subtila, nog grannlaga, att icke säga för mycket - ... »fröken Matilda, det skulle ofta skänka mig en ljuv glädje, om jag vågade tro det jag, icke såsom språklärare - denna befattning är nu slutad - men såsom en vän, med vilken fröken ofta utbytt tankar, finge leva i ett vänligt minne?»
»Om det gör notarien minsta nöje att tro detta», svarade Matilda med sin låga mjuka röst, »så var säker att jag aldrig glömmer min språklärare!»
»Gör mig den stora tillfredsställelsen att aldrig tänka på mig i denna egenskap! Jag... jag är - skall jag våga bekänna det - behäftad med ett stort fel, en okuvlig stolthet. Fröken Matilda och hennes språklärare befinna sig på så olika ståndpunkter... jag ville... men i sanning, jag vet icke mer vad jag säger!» Han steg hastigt upp och gick några slag av och an på golvet.
Matilda fattade honom fullständigt: hon visste nu att det var stoltheten som fängslade hans läppar... det felade ej att en förälskad flicka skulle anse denna själviskhet ädel och hög. Det låg i övrigt något så ljuvt i detta förhållande. Ögat tolkade vad munnen förteg. Och lycksaliga liksom de utbytt den första kyssen, skildes de, efter ett par timmaI för obestämd tid - kanske för alltid.
Några dagar senare stod den lilla våningen vid Kornhamn med kritade fönster,
Men nu levde Wetterkvist på hoppet.
